Vi människor har en nästan osviklig förmåga att sprida skräp runtomkring oss, varhelst vi drar fram. Den största soptippen av dem alla sägs ligga i rymden. Vi har bara varit aktiva i rymden i några få årtionden, men redan finns där miljontals objekt i omloppsbana runt jorden, som inte kan definieras som så mycket annat än ”skräp”. Däribland inte färre än 3 000 obrukbara satelliter.

Dessutom ökar antalet skräpartiklar hela tiden, alldeles oavsett människans aktiviteter, i takt med att större föremål kolliderar med varandra och splittras upp i mindre delar, som också kan krocka med varandra. På så sätt utgör detta skräp en accelererande risk. Inte bara för de bemannade rymdfärder vi genomför av och till, utan också för de nya – och mycket dyra – satelliter som hela tiden skickas upp.

Robotarmar

”Tänk dig själv hur farliga haven vore, om alla skepp som någonsin har gått i kvav fortfarande drev runt där ute. Så ser det nämligen ut i rymden och det kan inte fortsätta på det viset”, säger Jan Wörner, chef för Esa, i ett pressmeddelande.

Nu finns – för första gången – långtgående planer på att göra sig av med lite av det här skräpet. Esa planerar nämligen att skicka upp en rymdfarkost, Clearspace-1, som i ett avancerat pilotprojekt och med sina robotliknande armar ska fånga in och ”krama” den uttjänta satelliten Vespa – ett 100 kilo tungt föremål som placerades i rymden av farkosten Vega år 2013 – och ta med sig detta skräp på en självmordsfärd ner mot jorden igen.

Droppe i havet

”Studier från både Nasa och Esa visar att enda sättet att stabilisera miljön runt jorden är att aktivt ta bort skräp”, säger Luisa Innocenti, som leder det aktuella Esa-initiativet ”Clean space” eller ren rymd på svenska.
På sin färd ner mot jorden kommer Clearspace-1 inte bara förstöra Vespa, utan också sig själv, varför resan har beskrivits som ett kamikazeliknande uppdrag.

Att ta bort 100 kilo skräp från rymden är i och för sig som att försöka tömma Vänern med en hink. Men tanken är att projektet ska utgöra startskottet för en helt ny era, en tid då vi mer aktivt tar ansvar för vår nedskräpning och städar upp efter oss, uppger Esa.

Energin från solens strålar står i dag för endast omkring två procent av jordens energibehov. Vad som krävs är miljövänliga och billiga solceller. 

Nu har forskare från Linköpings universitet och KTH lyckats skapa en solcell delvis tillverkad av kraftlignin, en relativt obehandlad restprodukt från papperstillverkning. Lignin finns i cellväggarna hos nästan alla landlevande växter. Träd består till 20–30 procent av lignin, det är vad som ger styrka till växten. 

Forskarnas långsiktiga mål är en solcell helt av trämaterial.

– Vi vill bygga effektiva, pålitliga, billiga och miljövänliga solceller. Med den här studien kan vi visa att det är möjligt och ett första steg mot att byta ut material som idag är baserade på olja mot träbaserade alternativ, säger Mats Fahlman, professor vid Laboratoriet för organisk elektronik vid Linköpings universitet i ett pressmeddelande.

Lignin som behandlats kraftigt med olika kemikalier har tidigare använts i försök med solceller. I jämförelse med dem är solcellen av kraftlignin stabilare, enligt forskarna.

I jämförelse med traditionella solceller finns för- och nackdelar med ligninbaserade varianter, berättar Mats Fahlman.

– Organiska solceller kommer aldrig vara bäst när det gäller effektivitet. Men fördelen är att de är ogiftiga, hållbara och billiga. Kan de ligga på 15–20 procents effektivitet räcker det gott och väl för de flesta tillämpningar, säger han.

Det är en av de stora snackisarna under klimatmötet COP28 i Dubai. Tekniken som av vissa beskrivs som en klimaträddare – medan andra ser den som ett sätt för oljejättar att i oförminskad takt fortsätta med klimatskadliga fossila bränslen.

I Sverige beskrivs CCS som en viktig pusselbit för att nå klimatmålen. Men det går trögt med tekniken, som går ut på att avskilja koldioxid från utsläppen, transportera bort den och pumpa ned den i underjorden.

En genomgång som TT gjort bland de projekt som kommit längst visar att ingen ännu formellt har fattat ett investeringsbeslut om att faktiskt gå vidare med planerna. En anledning är den stora ekonomiska osäkerheten.

Regeringen har avsatt 36 miljarder kronor för 2026–2046. Tanken är en omvänd auktion där företag tävlar om att erbjuda störst koldioxidupptag till lägst pris. Men processen har fastnat hos EU-kommissionen och hur lång tid den tar vet ingen. Klart är att auktionerna försenats till minst nästa år.

– Alla går och väntar på ett godkännande från EU, säger Julia Ahlroth, chef för strategi och omvärldsrelationer på Växjö Energi.

Bolaget planerar att sätta in koldioxidavskiljning på Sandviksverket, som årligen ska fånga in 200 000 ton koldioxid. Projektet är redan försenat, och är i gång tidigast 2028.

Var hamnar koldioxiden?

Ett annat problem är var koldioxiden som avskiljs ska ta vägen. Koldioxiden måste transporteras med båt, tåg, lastbil eller i pipeline, antagligen med slutstation i Norge eller Danmark. De lösningarna finns inte i dag och transportsektorn behöver veta att den kommer att ha någon koldioxid att avskilja. Samtidigt vill ingen satsa på CCS om ingen kan transportera bort koldioxiden.

– Utmaningen är att ingenting är på plats. Vem vågar börja med ett investeringsbeslut så att de andra kan gå efter? säger Ahlroth.

Stockholm Exergi med sitt biokraftvärmeverk i Hjorthagen är antagligen längst fram i landet med planerna på sin bio-CCS-anläggning. Men även här har projektet försenats, från 2026 till tidigast 2027.

Innan bolaget vågar lägga ett investeringsbeslut väntar man in regelverket kring den omvända auktionen, säger Fabian Levihn, forskningschef och docent i industriell ekonomi vid KTH.

– Sverige hamnar efter. Vi låg bland de första, det är bara att konstatera att Danmark redan hunnit genomföra någon typ av upphandling av stöd för negativa utsläpp.

Jätteprojekt hotat

Inte heller stora utsläppare av koldioxid har satt ned foten kring CCS i Sverige. Heidelberg Materials cementfabrik i Slite på Gotland har planer på en sådan som i ett slag skulle kapa Sveriges utsläpp med 4 procent, 1,8 miljoner ton årligen.

Men för att jättesatsningen på 10 miljarder kronor ska sjösättas behöver företaget snabba tillståndsprocesser och även nya elkablar till Gotland i god tid innan anläggningen är i bruk 2030.

– För att vi inte ska bli omsprungna måste man omedelbart ta ett mycket tydligare statligt grepp om den här strukturomvandlingen, säger vice vd Karin Comstedt Webb

I dag är Svenska kraftnäts prognos för de nya elkablarna 2031. För sent, anser Heidelberg.

– Då går investeringen kanske till något annat land, säger Comstedt Webb.