”Plötsligt känns det inte så tryggt längre”, sa moderaten Igor Jonsson nyligen under en debatt i Umeå kommunfullmäktige.  I en intervju med Folkbladet berättar han om en grupp som “inte är så harmlösa som många framställer dem som”, en grupp han beskriver som antidemokratisk och som tillämpar “rena maffiametoderna”. 

En annan ledamot, Peder Westerberg (L), vittnar om en händelse där han kände sig otrygg: ”när han inte ville ta ett flygblad följde de efter honom och filmade då han försökte springa därifrån”. Ytterligare en ledamot Veronica Kerr (KD) säger i en intervju med SVT att hon tycker att det är ”knepigt om organisationer börjar pressa fullmäktigeledamöter på ställningstaganden”. 

Vilka är det politikerna pratar om? Nynazister? Hells Angels-medlemmar? Nej, citaten kommer från en artikel i Folkbladet som har rubriken ”Klimataktivister skapar oro hos politiker” och handlar om Extinction Rebellion i Umeå. En skulle utifrån rubriken och citaten i artikeln kunna dra slutsatsen att XR har skickat hemmagjorda bomber eller åtminstone hotelser till politikerna. Men något sådant har förstås inte förekommit. Vad de har gjort är att utföra aktioner utanför fullmäktige och på åhörarläktarna där de till exempel har vecklat ut banderoller som det står ”Utlys klimatnödläge” på. De har även ställt upp tillfälliga ”dörrar”, där politikerna tvingades välja väg in till sammanträdet. Ovanför dörrarna stod det ”Ja till Parisavtalet” och ”Nej till Parisavtalet”. I mina öron känns det ganska långt från ”maffiametoder”, snarare som ett enkelt och oskyldigt sätt att utnyttja sina demokratiska rättigheter. Jag kan förvisso ha förståelse för om en tycker att det känns obehagligt att bli filmad, men om du är en offentlig person i ett offentligt sammanhang så kanske det trots allt är någonting du får finna dig i. 

Men det slutar inte där. Tidningen Folkbladet verkar nu driva vad som närmast kan liknas vid en kampanj mot XR. På samma sätt som GP för inte så länge sedan försökte dra hela djurrättsrörelsen i smutsen genom att peka på brott som en liten minoritet aktivister begått verkar Folkbladet nu vilja skjuta ner XR genom en sorts ”guilt by association”-logik. Nästa artikel i serien har nämligen rubriken ”Dömd brottsling tränade aktivister i Umeå”. Brottslingen är, enligt Folkbladet, en man som ”av lantbrukare beskrivs som terrorist” och som ”flera gånger dömts till fängelsestraff”. Lite längre ner får vi veta att de brott han gjort sig skyldig till är att försöka frita laxar och för att han brutit sig in på en militäranläggning för att förstöra Jas-plan. Mannen får själv inte någon som helst möjlighet att försvara sig och förklara vad som ligger bakom brotten. Inte heller nämns någonting om de industrier där miljontals djur dödas och misshandlas eller att Jas-plan har sålts till diktaturer och använts i krig. 

Folkbladet intervjuar även en sociolog som får svara på frågor om ifall han tror att XR kommer börja använda sig av våldsamma aktioner och vilka potentiella mål det finns i Sverige som miljöaktivister skulle vilja förstöra. Sociologen betonar gång på gång att civil olydnad står i motsats till våld mot person och att han inte ser någon som helst grogrund för militant aktivism inom klimatrörelsen. Men det verkar som att reportern inte är riktigt nöjd med de svaren för ändå väljer han att vinkla artikeln som om XR vore en fruktansvärd terrorsekt.    

Det finns många saker som är oroande här i världen. Att vi går mot ett allt varmare klimat som kommer leda till att stora delar av jorden kommer bli obeboelig är en sådan sak. En annan sak är att folkvalda politiker inte tycks ha fattat grunderna i en demokrati. Vad som däremot inte är oroande utan tvärtom hoppfullt är när några bekymrade medborgare försöker uppmärksamma politikerna på problemen. 

Det är klart, har en byggt hela sin karriär på att främja konsumism och tillväxt så kanske det känns lite obehagligt när aktivister dristar sig till att ifrågasätta detta. Men att media väljer att lyfta fram denna ”oro” som om det verkligen rörde sig om något på riktigt skrämmande och utan att ställa några kritiska frågor är minst sagt märkligt.