Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Sorg och glada minnen när Livstycket firar sin sista jul

      Föreningen Livstycket har i nästan tre decennium haft verksamhet för invandrade kvinnor i stockholmsförorten Tensta. De har blivit kända för sina uttrycksfulla mönster och vackra produkter och deltagarna berättar också om den viktig sociala funktionen…
    • Zoom

      Sorg och glada minnen när Livstycket firar sin sista jul

      Föreningen Livstycket har i nästan tre decennium haft verksamhet för invandrade kvinnor i stockholmsförorten Tensta. De har blivit kända för sina uttrycksfulla mönster och vackra produkter och deltagarna berättar också om den viktig sociala funktionen som Livstycket har haft för dem.

      Det är en av de första riktiga vinterdagarna i Tensta utanför Stockholm med ett tunt lager krispig snö och kallt gult solsken. På Tensta torg är det en jämn ström med människor, och denna lördagsförmiddag särskilt utanför Livstyckets lokaler där de har sin sista julmarknad. Föreningen har meddelat att de, efter flera års kamp för att överleva, måste lägga ner till årsskiftet.

      Det är så mycket folk i lokalerna att det är svårt att ta sig fram mellan borden som är fyllda med rullar av tyg i Livstyckets egna färgstarka mönster och färdigsydda produkter som kuddfodral, kökshanddukar och väskor.

      En av alla de som sökt sig till julmarknaden är Marie-Louise Modéer som bor i Tensta och hon tycker att det är tråkigt att verksamheten ska lägga ner.

      – Det är sorgligt, för det har varit en ljusglimt här, och jag tycker deras idé om sysselsättning är jättefin, säger hon.

      Marie-Louise Modéer tycker att det är sorgligt att Livstycket lägger ner. Foto: Sofia Härén

      Livstycket har i över 27 år främst varit en samlingsplats där kvinnor, som mer eller mindre nyligen anlänt till Sverige, har kunnat lära sig svenska och samhällskunskap, jobbat med hantverk och druckit kaffe tillsammans. Men det är svårt att fånga allt som Livstycket är i några få meningar. De har också bland annat haft projekt för ungdomar.

      En kamp för finansiering

      Birgitta Notlöf har i alla år varit hjärnan och hjärtat bakom föreningen och vi hinner växla några ord under julmarknaden, där Birgitta har fullt upp, och bestämmer att vi ska höras på telefon några dagar senare. Då sitter hon och tittar igenom mejlen och ska snart ha personalmöte. Hon ursäktar sig en sekund och ropar till någon ”Hälsa din dotter och man från mig!”.

      På frågan om varför de behöver lägga ner svarar hon:

      – De senaste tre åren har varit en kamp utan dess like för det här med pengarna. Och jag känner en oerhörd glädje och stolthet över att ha kunnat genomföra arbetet under så många år. Att få finnas här, till hands, och fått ta del av så fantastiskt många fina människors liv.

      Birgitta Notlöf startade Livstycket 1992. Här står hon framför några av de ramar som de har använt i verksamheten för att göra screentryck på tyg. Foto: Sofia Härén

      Hon berättar att de senaste åren har de också fått färre elever, eller deltagare, så detta i kombination har gjort att de i styrelsen har föreslagit årsmötet att lägga ner verksamheten.

      "Kommunen vill något annat"

      Den största delen av deras finansiering har kommit från kommunen, Stockholms stad.

      – Från stadsdelen, Spånga-Tensta, känner jag att vi alltid har fått ett stort stöd, men pengarna kommer från Stockholm stad, och de kanske vill något annat. Jag kan känna att det är lite synd, du såg hur mycket folk det var här i lördags, man kan säga att vi har folket med oss.

      Birgitta Notlöf berättar att de var noga med processen när de började prata om att lägga ner så att ingen skulle få höra det utifrån först.

      – Vi pratade först med personalen, men sedan med kvinnorna. Vi hade tolkar på nio språk och samlade varje språk för sig och så satt jag ner med dem, och tog god tid på mig.

      Det senaste mönstret som Livstycket tagit fram är ”Livstycket simmar motströms” som handlar om hur viktigt det är att haven är rena. Foto: Sofia Härén

      "Jag behöver vara här"

      Flera av kvinnorna som deltagit i verksamheten är på lördagen märkbart tagna av beslutet.

      Layla H, som har varit på Livstycket i två år, ursäktar att hon inte pratar så bra svenska när vi sätter oss vid ett litet bord i ett av de rum som under julmarknaden fungerar som kafé.

      – Livstycket är mycket bra, och jag behöver vara här, varje dag, jag vill inte att det ska sluta.

      Hon berättar att hon kom till Sverige från Irak för åtta-nio år sedan och att hon har värk i knät och ryggen, och även problem med migrän. Det har hjälpt henne att vara på Livstycket och det har också känts bra att i sin tur kunna hjälpa till i verksamheten.

      – Jag brukar studera, brodera och sticka, säger hon.

      Massa volontärer

      Evrim Erdal har tidigare jobbat på Livstycket och är i dag ledamot i föreningens styrelse. Vi hinner utbyta några ord bredvid det stora bordet innanför entrén som är fullt med smakfullt arrangerade produkter. Allting till försäljning. Hon säger också att nedläggningsbeslutet var väldigt svårt:

      – Vi har försökt på alla sätt, har försökt hitta genvägar och har kontaktat staden i flera omgångar. Så det känns tråkigt att det är nära nu, säger hon.

      Evrim Erdal har tidigare jobbat på Livstycket och tycker att nedläggningen känns svår. Foto: Sofia Härén

      Hon menar att det är svårt att släppa Livstycket när en väl har fått ta del av verksamheten.

      – Vi har massa med volontärer som återkommer, och många av de som är här i dag är medlemmar också.

      "Det är som en familj"

      Zara och Bahar är två andra kvinnor som deltagit i verksamheten. De sitter och fikar vid ett litet bord när Birgitta presenterar oss för varandra. De kommer båda från Iran och är på Livstycket två dagar i veckan. Zara berättar att hon först var tveksam till att komma hit men att hennes arbetsterapeut övertalade henne. Nu är det fyra år sedan hon gav det en chans och hon menar att det har varit väldigt positivt för henne.

      – Det är som en familj för mig, alla här, jag älskar dem. Så det är jättesvårt nu, men jag kan inte bestämma över detta, och jag vet inte vad som händer nu.

      Hon berättar att två dagar per vecka är det hon orkar med eftersom hon bland annat har fibromyalgi och mår psykiskt dåligt, och äter medicin för det.

      – Jag vill inte bara sitta hemma, därför kommer jag hit. Kanske i framtiden kan jag hitta en annan plats, men här har varit perfekt.

      "Vi har olika problem"

      Bahar talar helst engelska men uttrycker samma sak som Zara:

      – Jag har ingen släkt här i Sverige men här är det som en familj för mig.

      Hon har varit på Livstycket i fem år och säger att Birgitta är som en mor för henne.

      – Det är verkligen ett paradis här.

      De är en liten grupp på 10–15 personer som har en mer anpassad verksamhet på Livstycket berättar Zara, lite som rehabilitering.

      – Eftersom vi inte mår så bra. Vi har två arbetsterapeuter här och vi gör olika saker som är roliga.

      Detalj av ett broderi på en kudde – design: Livstycket . Foto: Sofia Härén

      Hon och Bahar fyller i varandras meningar: de har gått på restaurang och kaféer, muséer och bio, de har målat, spelat bingo och haft picknick på sommaren. Det är tydligt att de delar fina minnen.

      – Vi är inte jättefräscha och pigga personer och det är inte så många av oss som kommer ut i jobb. Vi är inte som en 25-årig tjej, vi är 50–60 år med olika problem. Men vi mår bra här, säger Zara.

      Hon tycker att det känns orättvist att de måste stänga och Bahar håller med.

      – Mitt liv förändras nu, jag är väldigt ledsen, säger Bahar och har svårt att hålla tårarna tillbaka.

      När de har fikat färdigt viker Bahar in ett par hjärtformade pepparkakor som hon har sparat i en servett. De är fulla med rosa glasyr och mångfärgat strössel.

      – De är till min son, säger hon och ler. Han älskar dem.

      Det kvinnliga samtalet

      Fröet till Livstycket såddes när Birgitta Notlöf i början på 90-talet arbetade som SFI-lärare (svenska för invandrare) på kvällstid samtidigt som hon studerade på dagtid.

      – Då bad jag om att få kvinnogrupper, för de var så roliga, och jag kände samtidigt hur svårt det var att lära sig svenska under de premisserna, att man har en lärare som sitter där framme och elever i bänkarna.

      Livstyckets lokaler ligger på torget mitt i Tensta centrum. Foto: Sofia Härén.

      Tanken växte att det behövdes en mer levande verksamhet där man verkligen fick använda språket.

      Hon berättar att de i början även hade öppet för män men att de på senare år har ändrat på det.

      – Vi har känt att det har varit så viktigt med det kvinnliga samtalet. Många av våra kvinnor kommer från länder där det kanske inte är så självklart med demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Det är många frågor som man behöver samtala om och belysa på olika sätt.

      Studieämnen blir tygmönster

      Birgitta berättar att de har jobbat mycket med demokrati, på olika plan. Exempelvis har de inför riksdagsvalen gått igenom de olika partierna och vad de står för, och har haft provval.

      Hon berättar att de hela tiden har arbetat utifrån olika ämnesområden som sedan återspeglas i de tygmönster som de arbetar fram.

      – Det med fiskarna som vi gjorde senast, ”Livstycket simmar motströms”, det handlar om det här med plast i haven och hur viktigt det är att haven är rena.

      Under Livstyckets verksamhet har en lång rad mönster tagits fram, inspirerade av de ämnen och teman som kvinnorna har studerat. Foto: Sofia Härén 

      De har bland annat besökt Naturhistoriska riksmuseet och de nya akvarierna på Skansen.

      – Så vi sitter inte bara här utan kollar på vilket sätt de kan få mer kunskap i den här frågan. Sedan är det kvinnorna som ritar de olika fiskarna och delarna och så är det en personal här som sätter ihop det så att det blir ett mönster.

      Den sociala kontakten

      En av kvinnorna som har hand om serveringen under julmarknaden är Layla S. Det bjuds på linssoppa, vinbladsdolmar, smörgåsar och kakor. Hon häller upp kaffe åt oss i vita små pappmuggar med handtag. Hon kom till Sverige från Syrien för mer än 25 år sedan.

      – Vi fick vår dotter här, jag letade efter jobb men hittade inget tyvärr, säger hon och tar en klunk av kaffet.

      Hon har varit på Livstycket i runt 10 år och lyfter hur viktigt det är med den sociala kontakten och nätverket som de skapar.

      Layla menar att föreningen är värdefull för alla kvinnorna där. Här står hon framför Livstyckets mönster "Parasoll". Foto: Sofia Härén

      – Det är fint, vi träffar varandra och vi får kompisar, från alla olika länder. Ibland träffas vi även hemma hos varandra och fikar eller går en promenad.
      Många har också svårt för att lära sig svenska och behöver träffa de som kan samma språk, säger hon.

      "Bara pojkar fick gå i skolan"

      Layla påpekar att alla i Sverige är vana vid att jobba och studera, men alla som kommer hit har inte någon utbildning, och de behöver en plats också.

      – Jag har inte gått i skolan i mitt land, det är därför jag inte kan hitta något bra jobb. Vad ska man göra? Jag är snart 60 år.

      Hon berättar att hon växte upp på landsbygden i Syrien och då skickade man inte flickorna till skolan, bara pojkar.

      – Förut tänkte vi inte på det men när vi kommer till Sverige känner vi att vi saknar något.

      Layla har gått en kurs till kockassistent och har haft praktik på en skola i närheten. Hon har också fått olika uppdrag för att laga mat.

      Förutom hantverk och studier gör de i föreningen även utflykter och sociala aktiviteter tillsammans. Foto: Sofia Härén 

      – Men jag fick inte jobb, man måste vara bra på att läsa och skriva och det går inte för mig.

      Hon är på Livstycket varje dag, på heltid, och menar att föreningen är värdefull för alla kvinnorna där.

      – De har inte stöd, de kan inte språket, men här kan de träffas. Ibland kommer vi hit tidigt för att dricka kaffe, som i morse, och vi kan sitta på rasten och prata, säger hon.

      En förebild för barnen

      Evrim Erdal säger att föreningen även betyder mycket för Tensta.

      – Och det betyder mycket för centrumet, att det finns en kvinnoverksamhet här och att det blir ett levande torg.

      Hon berättar om ett projekt de har haft för att få ut ungdomar, unga tjejer i arbete.

      – Jag har varit lärare för ungefär 100 deltagare, och vi fick ut 80 procent i jobb. Det är många av ungdomarna som fortfarande kommer hit och deras mammor går ju kvar här.

      Livstycket har varit viktigt för att skapa ett levande centrum i Tensta, säger Evrim Erdal som sitter i föreningens styrelse. Foto: Sofia Härén

      Evrim menar att kvinnorna är en förebild för sina barn.

      – Man får inte glömma det, om de har en aktiv sysselsättning så sitter de inte bara hemma och blir isolerad från det svenska samhället. Det är också en grej för deras barn. Tjejerna som har gått här sa att det var så roligt att se sin mamma också växa i sig själv.

      Ett politiskt arbete

      Birgitta Notlöf kallar det ”en trygghet som bär”.

      – Jag tänker att vi är alla människor – det är inte så stor skillnad på oss – och vi behöver platser där vi kan känna delaktighet och känna att vi hör till. Och känna att man duger som man är, då tror jag att livet blir mycket lättare. Och framförallt kvinnor tror jag behöver det här.

      Hon säger att det genom åren också är väldigt många kvinnor som har gått ut i jobb från Livstycket.

      Livstyckets butik när den största ruschen på julmarknaden har klingat av. Foto: Sofia Härén

      Vad skulle du vilja ge för råd till andra som skulle vilja göra något liknande?

      – Inse att det är mycket glädje men samtidigt en stor kamp, svarar hon.

      Vad skulle du vilja säga till politikerna? Hade ni kunnat fortsätta om ni fått bättre stöd?

      – I dag kan jag inte spekulera i det. Jag har alltid varit en sådan som lever med det som är. Jag känner att politikerna inte verkar ha det så himla enkelt i dag, det är miljöfrågor och många som tycker att människor inte ska komma till Sverige.

      Hon menar att hon avstår från att ge politikerna några råd.

      – Många har frågat varför jag inte jobbar politiskt, men jag tycker att det jag gjort här i princip är ett politiskt arbete. Många av våra kvinnor blir ju synliga genom Livstycket.

      Mer om Livstycket:

      Livstycket har varit med på en rad utställningar genom åren, bland annat på svenska ambassaden i Berlin 2018, i Lodz, Polen 2017, i London och på Hallwylska muséet och Svensk Hemslöjd i Stockholm 2015, på Stockholms stadsmuseum 2012 och på Nordiska museet 2009.
      Föreningen har också haft en lång rad modevisningar mellan 2005–2017 med egenproducerade verk, designade av Soondely de Jesus Wang.
      Livstycket har medverkat till att starta flera internationella projekt och samarbeten i Uganda och Turkiet.
      Birgitta Notlöf och Livstycket har fått en rad priset och utmärkelser, bland annat 2012 EESC Civil Society Prize.
      Livstycket produktion AB är ett produktionsbolag som ägs av föreningen Livstycket. I bolaget bedrivs planering, marknadsföring och försäljning av de produkter som framställts i föreningen. ”Syftet med bolaget är att hålla en klar åtskillnad mellan den socialt inriktade verksamheten i föreningen och den affärsmässiga verksamheten som består av marknadsföring och försäljning av Livstyckets produkter.” står det på hemsidan.
      Källa: Livstycket

  • Energi