Afghanistans första kvinnliga FN-ambassadör har lanserat en grupp inom världsorganisationen i syfte att stärka afghanska kvinnor och deras roll i fredsarbetet. Experter menar samtidigt att de små framsteg som gjorts i landet riskerar att gå förlorade.

– Det finns en ny berättelse om ett nytt Afghanistan. Och en del av det nya Afghanistan är Afghanistans kvinnor, sade FN-ambassadör Adela Raz i samband med att bildandet av den nya gruppen, Friends of Afghan Women, tillkännagavs nyligen.

Gruppens arbete ska enligt henne vara inriktat på att skydda de framsteg som gjorts i arbetet för att stärka kvinnors rättigheter i Afghanistan under de senaste 18 åren. Adela Raz underströk samtidigt vikten av att landets kvinnor inte längre ska behöva betraktas som offer, utan som aktörer.

Den nya gruppen har 20 representanter, bland annat från USA, Qatar, Frankrike och Storbritannien och stöttas av flera olika internationella organ.

Förtrycket och våldet mot kvinnor fortsätter att vara ett mycket omfattande problem i Afghanistan. Och enligt en rapport från Amnesty International uppger landets departement för kvinnofrågor att våldet mot kvinnor har ökat på senare år.

Mord och syraattacker

Enligt samma rapport har Afghanistans oberoende människorättskommission dokumenterat tusentals fall där kvinnor utsatts för olika former av våld, däribland mord eller attacker med syra.

Heather Barr, som är tillförordnad chef för frågor om kvinnors rättigheter vid Human Rights Watch, säger att den nuvarande situationen i Afghanistan är oroande för landets kvinnor.

– Om talibanerna skulle lyckas återta makten genom en överenskommelse så talar allt för att de skulle prioritera att dramatiskt minska kvinnors rättigheter, säger Heather Barr till IPS.

Under förra veckan genomfördes samtidigt ett fångutbyte i Afghanistan, mellan talibanerna och afghanska myndigheter, som en del i president Ashraf Ghanis arbete för att bereda väg för förnyade samtal mellan regeringen och talibanerna. Även det var ett ämne som togs upp i samband med lanseringen av den nya FN-gruppen.

– Fred är inte enkelt. Processen är svår och kräver tålamod, kommenterade FN-ambassadör Adela Raz.

Heather Barr har lång erfarenhet av att granska situationen i Afghanistan och har även varit bosatt i Kabul i sex års tid. Och hon är kritisk mot hur den afghanska regeringen har agerat i frågor som berör kvinnors rättigheter.

– Samtidigt finns det en risk att situationen blir mycket värre. Och denna oro har förstärkts av hur fredsdiskussionerna har utspelat sig hittills, säger Heather Barr.

”De modigaste i världen”

Adela Raz säger att den nybildade gruppen kommer att vara inriktad på de många frågor som berör kvinnors rättigheter i det konfliktdrabbade landet.

Storbritanniens FN-ambassadör Karen Pierce blir en av gruppens ledare, och hon påpekar att de afghanska kvinnorna fick rösträtt innan USA:s kvinnor.

Enligt henne kommer gruppens arbete främst vara inriktat på att se till att kvinnor får en central roll i fredsarbetet.

– Kvinnor bör stå i centrum för fredsprocessen, inte genom att de blir inbjudna, utan genom att utgöra en integrerad del av den redan från början, säger hon.

Samtidigt arbetar afghanska kvinnor på egen hand mot de orättvisor som möter dem, säger Omar Waraich, som är biträdande chef för Sydasien-avdelningen inom Amnesty International.

– Afghanska kvinnor tillhör de modigaste i världen. Och trots fyra decennier av konflikter så har de lyckats uppnå betydande framsteg. De har motarbetat restriktioner som införts av hårdföra religiösa grupper, och de har höjt sina röster mot orättvisor trots de allvarliga hot de ställs inför, säger Omar Waraich till IPS.

Fler kvinnor går till polisen

Enligt en rapport från organisationen Asia Foundation som kom förra året har kvinnors rättigheter stärkts i Afghanistan, även om utvecklingen går långsamt.

En positiv utveckling som lyfts fram är att fler kvinnor vänder sig till rättsliga myndigheter i samband med konflikter inom familjen. Enligt rapporten beror detta på arbete som utförs av gräsrotsorganisationer, men också på att landets polis har bildat en särskild stödenhet för kvinnor som utsätts för våld.

Heather Barr betonar att afghanska kvinnor under många års tid kämpat för att förmå landets regering att inkludera kvinnor i de officiella delegationer som bedriver fredsarbete – men utan några större framgångar. Hon påpekar att det är kvinnors rätt att ingå som fullvärdiga deltagare i de diskussioner som förs om landets framtid.

– Men de har redan fått vänta alldeles för länge på att den rättigheten ska respekteras.

Brottsförebyggande rådet, Brå, har undersökt hur polisen väljer ut vilka personer de kontrollerar misstänkta för narkotikabrott, så kallad profilering, med särskilt fokus på etnicitet.

De har bland annat kartlagt bakgrunden på de som felaktigt misstänks för innehav av narkotika. Bland personer med nordisk bakgrund är siffran i genomsnitt 15 procent, medan för den som har en mamma född i Afrika eller Sydvästra Asien är dubbelt så hög. Allra flest felaktigt misstänkta för narkotikainnehav är personer med en mamma född i Eritrea, runt 37 procent.

Överrepresentation i misstankestatistiken kan bero på annat än diskriminering, skriver Brå, ”till exempel om gruppens faktiska brottslighet är högre eller om deras beteendemönster av andra skäl ökar upptäcktsrisken”. Men en slutsats i rapporten är att polisens arbete riskerar diskriminerande etnisk profilering.

– Poliser måste ofta göra snabba bedömningar utifrån begränsad information om vem som kan misstänkas för brott, och i det arbetet är det viktigt att frågan om likabehandling och människors rättssäkerhet inte faller bort, säger Anna Öström, projektledare på Brå i ett pressmeddelande.

Delade meningar om etnicitet

Utredarna har intervjuat ett 70-tal poliser på chefsnivå och i yttre tjänst. Flera saknar enligt Brå kunskap om hur stereotypa föreställningar kan påverka polisens bedömningar.

Vissa av de intervjuade sa att etnicitet inte är relevant i profileringsarbetet och inte heller används. Andra menade att det kan vara användbart och rimligt med tanke på kriminella nätverk eller familjer som kan hänvisas till en viss etnisk tillhörighet, eller att brottsligheten är fördelad på ett visst sätt.

”99 procent av de som säljer heroin kommer från Västafrika, framför allt från länder som Gambia och Senegal”, säger en polis i yttre tjänst i en storstad, enligt rapporten.

En tredje uppfattning var att diskriminerande profilering kan förekomma och att orsaken är fördomar.

– Vi tycker väl att de första två uppfattningarna är lite problematiska, och någonting som myndigheten behöver diskutera vidare, säger Anna Öström till TT.

Studien genomfördes efter önskemål från Polismyndigheten om att en oberoende part belyser frågan.

– Att få förfrågan från polisen var bra. Det visar att de tar frågan på allvar och vill utvecklas, säger Anna Öström till TT.

Nu uppmanar Brå polisen att utveckla sitt arbete för att motverka etnisk profilering. Bland annat föreslås regelbunden dialog med civila organisationer som har kunskap om diskriminering, och att kunskapen om etnicitet och diskriminering fördjupas på alla nivåer inom organisationen.

– Polismyndigheten behöver kontinuerligt följa upp hur de använder tvångsmedel och hur träffsäkra de är i sina kontroller. De måste också bli bättre på att dokumentera sina kontroller, säger Anna Öström.

Svårt få upprättelse

Människorättsorganisationen Civil right defenders har länge krävt att Brå ska få i uppdrag att ta fram en rapport om etnisk- och rasprofilering i polisens arbete. Brås nya rapport bekräftar en känd problembild, menar organisationen.

– Vi kan inte acceptera ett samhälle där rättssäkerhet bara gäller för vissa grupper. Nu måste polisen ta till sig av Brå:s rekommendationer och systematiskt arbeta för att motverka diskriminering, säger Aida Samani, senior jurist på Civil rights defenders i ett uttalande.

Diskriminerande åtgärder genomförda av polis omfattas i dag inte av diskrimineringslagen (endast polisens bemötande omfattas), så det finns små möjligheter till upprättelse för de drabbade. Men under förra mandatperioden kom ett lagstiftningsförslag om att ändra detta.

– Regeringen behöver omedelbart gå vidare med det lagstiftningsförslag som skulle göra det möjligt för personer som diskriminerats av polis att få upprättelse. Det gäller inte minst eftersom regeringen driver en politik som ökar polisens kontakter med enskilda. Regeringen bör också ta till sig av att majoriteten av de poliser som tillfrågats i Brå:s rapport inte uppfattar visitationszoner som ett viktigt verktyg, säger Aida Samani.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.