Roy Anderssons ömsinta blick får filmen att lyfta

RECENSION. Enligt en brittisk undersökning så tar det i genomsnitt 2,29 sekunder för de flesta att känna igen Spice Girls mest kända låt ”Wannabe”. Jag skulle tro att för den som har sett minst en av de Roy Andersson-filmer som kommit efter millenieskiftet så tar det ungefär lika lång tid att känna igen att en filmscen är regisserad av Roy Andersson. Så unikt och eget är trots allt det uttryck som han började mejsla fram redan under den tiden då han gjorde reklamfilmer men som verkligen har hittat sin fulla form i långfilmerna.

När han nu släpper sin fjärde film, Om det oändliga,  i trilogin (ja, det är så han själv kallar det) som började 2000 med Sånger från andra våningen så är det alltså inte så mycket som känns nytt, men det är heller inte det man förväntar sig. Andersson brukar ofta säga att han inspireras av konstnärer som Francois Goya, och kanske påminner hans eget konstnärskap också om en målare som strävar efter att förfina sitt uttryck snarare än någon som ständigt försöker bryta ny mark.

Om det oändliga är (trots titeln) kortare än hans tidigare filmer, bara 76 minuter, den är också mer fragmentarisk och kanske också något mindre humoristisk, även om Roy Anderssons alldeles speciella humor såklart finns där som alltid. Den består av ett antal mer eller mindre tragiska, eller tragikomiska, scener varav de flesta inleds med att en kvinnlig berättarröst säger: ”Jag såg en man (eller kvinna) som…” Några av männen och kvinnorna återkommer genom filmen medan andra bara skymtar förbi i en scen. I kontrast till dessa människors futtiga liv ställs också storslagna scener som en lång rad av soldater som tågar genom ett snötäckt Sibirien eller ett förälskat par som svävar över en sönderbombad stad.

Jag kanske hade önskat mig en lite tydligare dramaturgi, ibland får jag känslan av att scenerna egentligen hade kunnat placeras i vilken ordning som helst utan att det skulle göra någon större skillnad. Men kanske är det också det som är styrkan, att lyckas fånga det oerhört enkla och till synes banala men som ändå blir starkt och levande genom Roy Anderssons ömsinta blick på de grå och vardagliga människorna.

Ja, det är synd om människorna. Det är synd om mannen som har gått fel, om kvinnan som inte har förmåga att känna skam, om mannen som sover med pengarna i madrassen … det är till och med så att man tycker synd om Hitler där han står i sin bunker och vet att kriget snart är förlorat. I Roy Anderssons hjärta finns det plats för dem alla och det är faktiskt ganska ovanligt och fantastiskt.