Krönika

Musiken – både farlig och livsnödvändig

Svensk musikindustri är en succé. Det får vi höra hela tiden. Att den mest berikar ett fåtal snackas sällan om. Systemet är inte direkt byggt för alla. Bra musik är inte det viktiga. Det viktiga är bygget av artister. Unga galärslavar sliter för medelålders föredettingar som stoppar upp musikens utveckling för sin egen vinnings och uppblåsta självkänslas skull.

Musik är enkelt. Jag har spelat i mer än 40 år och är tämligen avancerad i min förståelse av musik, ändå har jag bara sju toner att jobba med precis som alla andra om jag inte gör mig till alldeles förskräckligt. Det fascinerande är att genom att kombinera de där få tonerna kan vi skapa känslor. I oss själva, men framför allt i andra.

Det är det som tar ett liv att lära sig. Inte tekniken. Den lär man sig snabbt. Och det är det som har gjort den svenska musiken så attraktiv. Vi har inte de skickligaste musikerna, inte de bästa sångarna, kanske inte ens de bästa låtskrivarna. Det är den svenska känslan som lockar.

Det svenska popundret är en effekt av decennier av utveckling. Svenska barn har haft bra musikundervisning i skolan, det har funnits musikskolor och studieförbund som lärt ut olika instrument. Public service-medierna har tagit ansvar för att uppmärksamma svensk musik och svenska kompositörer. Folkrörelsesverige har givit unga artister möjligheter att repa i subventionerade lokaler och skapat scener för dem att utveckla sitt artisteri.

Genom att ge människor en emotionell och konstnärlig utbildning skapar samhället inte bara grogrunden för ett levande kommersiellt kulturliv, amatörkulturen är enormt viktig för många och i förlängningen kanske det till och med går bättre för svensk industri om de som jobbar där är glada och stimulerade kulturellt.

Jag är sån i alla fall. Om jag inte kan lyssna på musik på jobbet kan jag åtminstone tänka på musik. När jag skriver det här lyssnar jag på Mott the Hoople. Plattan “Mott”. En skiva som jag spelade sönder som tonåring. Den symboliserar drömmen om att stå på scen, drömmen om att spela i ett riktigt band. Många decennier senare väcker den samma känslor.

Musiken har en enorm makt. De där låtarna som man bara inte kan låta bli att dansa till. Låtar som man inte kan lyssna på för att man blir så ledsen. Minnen som sitter så hårt fast att det inte går att veta om låten egentligen är särskilt bra.

Musik kan utveckla förmågor som är enormt viktiga för människor i ett komplicerat samhälle. Kan läka sår i själen som inga mediciner rår på. Att då börja slarva med det är farligt. Att inte ha ordentlig undervisning i musik och andra konstnärliga ämnen ger en kortsiktig ekonomisk vinst, men skadar oss på lång sikt. Vi får ett mycket sämre samhälle om vi inte fattar det.

Dessutom. Hur skulle vi orka kämpa mot orättvisor om vi inte hade musiken? Aktivismen lever på kaffe och musik. Musiken kan förändra en människas världsbild på ett ögonblick, kan få en människa att vakna upp. Kanske därför den är så farlig.

Blåtoner

Jänkare som inte kan se hur galen deras president är.