Att flyga är energikrävande och fåglar tar varje tillfälle i akt för att spara energi. När det blåser motvind kan det löna sig att hålla sig närmare marken, där vinden ofta är svagare. Och när det är medvind kan det på motsvarande sätt vara lönsamt att stiga till högre höjd för att få lite extra skjuts i rätt riktning.

Den som tittar på sjöfåglar en blåsig dag kan snabbt konstatera att fåglarna gör just på det viset. Fåglar som flyger mot vinden håller sig nära vattenytan och de som är på väg åt andra hållet flyger ofta en bit högre upp.

Jämn fart över näthinnan

Nu har en grupp svenska och franska forskare klurat ut hur silltrutar gör för att optimera sin flyghöjd, för att spara så mycket energi som möjligt.

– De utnyttjar något som kallas för optiskt flöde, att vågmönstret ska hålla en konstant hastighet under dem, säger Anders Hedenström till TT.

Han är professor i teoretisk ekologi vid Lunds universitet och medförfattare till den studie forskargruppen nu publicerar i tidskriften Journal of the Royal Society Interface.

Vågmönstrets hastighet över näthinnan, den så kallade vinkelhastigheten, beror på höjden. Ju högre höjd, desto långsammare vinkelhastighet och vice versa.
Forskargruppen skapade en modell, som förutsade på vilken höjd fåglarna borde flyga under olika omständigheter. Sedan använde de högupplöst gps-data från silltrutar på fågelparadiset Stora Karlsö utanför Gotland, för att testa modellen.

– Vi kunde se att fåglarnas flygmönster stämmer väl överens med vår modell. De stiger till en höjd där de kommer till ett visst värde på det optiska flödet, sedan stiger de inte högre än så, säger Anders Hedenström.

TT: Hur mycket energi kan fåglarna spara genom att anpassa sin flyghöjd på det här sättet?

– Det har vi inte studerat i detalj, men det handlar säkert om en besparing på 5–10 procent. Det är alltid viktigt för en fågel att spara på energi, som den kan lägga på något viktigare, säger Anders Hedenström.

Ger säkra landningar

Tekniken att utnyttja det optiska flödet gör det också möjligt för silltrutarna att landa på ett säkert sätt. I takt med att de närmar sig vattenytan – eller marken – kommer vinkelhastigheten att öka. Då sänker de sin flyghastighet för att hålla vinkelhastigheten konstant. Till slut närmar sig hastigheten noll, lagom till att de går ner sista lilla biten för landning.

– På så vis kan de landa säkert och inte kraschlanda i för hög hastighet, säger Anders Hedenström.

Men många gåtor kvarstår när det gäller fåglarnas förmåga att hålla koll på flyghöjden och vindriktningen i lufthavet. Det optiska flödet går bara att utnyttja upp till kanske högst 100 meter. Därefter blir det för svårt att urskilja detaljer på marken för att få tillräcklig information, förklarar Anders Hedenström.

Trots det så har tidigare studier visat att till exempel flyttfåglar som färdas på flera tusen meters höjd kan ta hänsyn till vindriktningen för att inte anstränga sig i onödan.

– Det är fortfarande en gåta hur de gör. Så det finns mycket kvar för oss att undersöka, säger Anders Hedenström.