Hållbart motstånd som börjar inifrån

Under det senaste året har Omställningsnätverket dubblerat antalet medlemmar. Emilia Rekestad, del av teamet bakom konferensen och utbildare inom omställningsfrågor, tror att det stora intresset handlar om att frågan ligger rätt i tiden.

– Många frågar sig, vad gör vi efter Greta? Men jag tror också att det finns ett behov av att relatera till de här frågorna från ett helhetsperspektiv och inte bara utifrån vad vi kan göra i miljöfrågorna. Hur kan vi genom praktiskt arbete knyta samman olika aspekter av hållbarhet?

På Omställningsnätverkets hemsida står det att deras analys är att det är tillgången på fossil energi som gjort det möjligt att skapa samhället som det ser ut i dag. ”Det kan inte upprätthållas utan denna energikälla. Det handlar därför om att bygga helt nya förutsättningar för mänsklig närvaro. Vi börjar lokalt där vi bor.”

Men det handlar om mer än det. Enligt Emilia Rekestad ska det finnas ett integrerat perspektiv om hur vi skapar ett ekologiskt, lustfyllt och hållbart lösningsfokus – på alla plan. Vi måste bygga resiliens och nya system, och det behöver ske i delaktighet – något som framhålls gång på gång.

Varför är det så viktigt att känna gemenskap, samtidigt som man jobbar för att förbättra världen?

– Att känna att vi är inkluderande och delaktiga, och inte separerade från varandra skapar social hälsa från grunden. Om vi försöker jobba med exempelvis miljöfrågorna i ett sammanhang där vi inte känner gemenskap blir det inte hållbart i längden.

”Vi måste förstå att vi är sammanflätade”

Emilia refererar till Charles Eisenstein, en av de visionära rösterna för omställning till hållbarhet i världen i dag. Han menar att människor i dag är del av en berättelse av separation, där vi är väldigt bra på att positionera oss gentemot varandra, enligt Emilia.

Som exempel nämner hon skolsystemet, som till stor del är uppbyggt kring betyg och ett underliggande antagande att människor är individer som behöver konkurrera med varandra för att hitta sin väg fram.

– Eisenstein säger att vi behöver en ny berättelse av ”interbeing” – att se att vi är sammanflätade, beroende av varandra och inte står över naturen. Vi måste fundera på hur vi kan verka på ett annat sätt och se oss själva som en del av en större helhet.

Temat på konferensen i Umeå var ”Dialog om framtider bortom tillväxt”. Det fanns inbjudna experter och inspiratörer, men enligt Emilia var det viktigaste att bygga på den kunskap som redan fanns bland deltagarna kring hur vi tillsammans bygger upp den värld och samhälle vi vill ha.

Genom kaféer och interaktiva samtalsmetoder utforskade de möjligheter och drömmar om hur samhället skulle kunna se ut i framtiden.

Forskar om nya gröna vågen

En majoritet av konferensdeltagarna kom från norra Sverige och Umeå. En av dem var Maxim Vlasov, som var med och koordinerade konferensen. Han forskar på handelshögskolan i Umeå om den nya gröna vågen och om människor som byter livsstil och startar gårdar på olika håll i Sverige.

Maxim fick kontakt med Omställningsnätverket när han studerade vid SLU i Uppsala och har suttit med i styrelsen i cirka ett år. Just nu är han med och startar upp en lokal omställningsgrupp i Umeå med omnejd.

– I Umeå görs det mycket spännande kring till exempel rättvisefrågor och jämställdhet. Det finns också enstaka projekt om stadsodling och studiecirklar om hållbarhet men det saknas ett mer systematiskt omställningsarbete. På konferensen upptäckte vi att det finns ett stort behov av mer gemenskap och ett nätverk med människor som kan hjälpa varandra, lära av varandra och skapa gemensamma projekt.

Än så länge finns inte mycket mer än en Facebookgrupp och en planerad grundkurs i omställning som ska hållas i december. Men tanken är att bygga upp en regional förening som kan stötta med medel och en struktur för att genomföra olika projekt. Det finns redan en lång lista med med intresserade och önskemål om bland annat kurser, föreläsningar, gemensamma arbetsdagar och odlingsprojekt.

Viktigt att jobba med sig själv

Enligt Emilia Rekestad står rörelsen nu inför ett stort arbete som måste ske på olika plan. Dels påverkansarbete utåt men också hur var och en jobbar inåt, med sig själv.

När vi vill lösa miljöfrågor i dag tittar vi gärna på det yttre – det som är mätbart och sebart – men missar ofta att se vad som faktiskt skapar problemen.

I grunden, menar hon, spelar vårt sätt att se på världen en stor roll för hur vi väljer att agera.  Våra gemensamma antaganden och idéer om vad som är värdefullt är viktiga drivkrafter till hur vi konsumerar, spenderar tid och väljer att  leva.

– Mycket som inte syns har en otrolig kraft. Vad är det som i grunden gör att vi vill köpa alla denna plast och tror på idén om att det ”moderna livet” är den enda vägen att gå? Vi är ofta blinda för att det sätt vi försöker fylla upp oss själva på faktiskt förstör planeten. Våra levnadsval är starkt bidragande faktorer till klimatförändringarna, utöver okunskap och oförutsedda problem.

Istället för att fundera på vilka grejer vi tror att vi behöver, bör vi fokusera på vad vi har gemensamt i samhället, menar hon.

– Vad kan få oss att bejaka det som är uppbyggande och regenererande istället för tärande? Vi måste omvärdera vad det är som får oss att känna oss nöjda.

Holistiskt synsätt

Just nu ser hon hur de här idéerna växer i överlappande nätverk i Sverige, Europa och globalt, till exempel i form av ekobyar, omställnings- och permakulturnätverk, andelsjordbruk och ekoregioner.

I Sverige är Under Tallarna i Järna ett exempel på ett projekt där man arbetar aktivt för att få in vila och lustfylldhet i verksamheten, samtidigt som de producerar jättemycket mat, enligt Emilia.

– Gemensamt för dessa rörelser är att vi ser holistiskt på saker, vi behöver jobba integrerat. Ungefär som Agenda 2030 – allt hänger ihop. Det är spännande att se hur folk tar saker i  egna händer, istället för att lita på att politikerna ska fixa allt. Och det är inte ett engagemang baserat på skuld och dåligt samvete, utan på en känsla av att alternativen är så mycket bättre och roligare. Det finns väldigt mycket kraft och kreativitet i det.

I framtiden skulle Emilia vilja se fler vad hon kallar ”fertila zoner” – där olika sammanhang möts. Det gäller inte minst olika sektorer – som när forskarvärlden möter gräsrötterna som håller på med byggande och odling.

– Jag skulle önska att våra konferenser blev ännu mer så, det är viktigt att olika världar möts. Men det är jätteintressant att redan nu se hur det växer fram en medvetenhet kring att vilja leva på ett bättre sätt.