Arbetsförmedlingens kampanj Gör plats, som syftar till att bryta diskrimineringen mot människor med funktionsnedsättningar på arbetsmarknaden, har efter den fjärde och sista kampanjdelen fått motta hård kritik. Kampanjen, som syns bland annat i tunnelbanor och på offentliga platser, består av bilder där diverse framgångsrika kändisars ansikten photoshoppats ihop med kroppar som tillhör människor som har synliga fysiska funktionsnedsättningar. Ovanför bilderna ställs frågan om personen som ansiktet tillhör skulle ha blivit (eller ”fått bli”) framgångsrik om hen hade den kroppen.

Ursprunget till kritikstormen denna gång handlar om att en influencers ansikte klistrats in på kroppen av en annan influencer, dock lite mindre känd. Och svaret på frågan som står över bilden, ”Hade hon blivit en mäktig influencer?” måste i kampanjens kontext om diskriminering på arbetsmarknaden förväntas vara ”nej, förmodligen inte”. Det är en retorisk fråga där svaret redan är givet. Hur påverkar det människor med funktionsnedsättningar som ser kampanjen? Hur påverkar osynliggörandet av den influencer – vars kropp får representera ett hinder i en möjlig karriär – hennes följare, dem som ser upp till henne, som har henne som förebild?

Målgruppen är tydligt uttalad i hela den mångåriga satsningen: arbetsgivarna. Men som vanligt med kommunikation måste det finnas en medvetenhet om att även andra kommer ta del av budskapet. Jag förstår att det är oerhört goda intentioner som ligger bakom kampanjen Gör plats. Men även goda intentioner kan som bekant leda jäkligt fel om man inte ställer sig frågan: vilka röster får höras på bekostnad av andras?