Krönika

Det kommer inte att sluta med klimatprotesterna

Jag har tidigare varit inne på mina erfarenheter av olika proteströrelser från min ungdom. Fredsrörelsen, solidaritet med Sydamerikas folk och inte minst motståndet mot kärnkraften. Vi var många. Och stridbara. Många av oss lät sig inte nöjas med enskilda frågor utan inspirerades att arbeta vidare politiskt.

För ur insikten om att politikerna inte brydde sig om kärnkraftens farlighet kom en ny insikt. Att de inte i alla lägen vill oss väl. Inte de etablerade partierna i alla fall och minst av allt högern. Enfrågerörelserna fostrade människor som inte nöjde sig.

Jag är övertygad om att världen skulle ha sett mycket eländigare ut utan oss. Precis som klimatstrejkerna var vi en kraft som ingen kunde räkna bort. Men också vi misslyckades. Inte som rörelser, utan som vuxna. Visst, jag har aldrig röstat på konservativa eller reaktionära partier, men vi har vetat i decennier att klimatet är på väg att kollapsa. Jag kunde ha reagerat tidigare.

Det är en skuld som jag får leva med. Jag och alla andra i dagens föräldrageneration. Men jag kan slingra mig lite. Jag och mina vänner i olika rörelser har inte legat på latsidan, men med facit i hand borde vi ha fattat bättre. Faktiskt.

Människor är unika, men har en gemensam grund. Historien samtalar ständigt med sig själv. Jag tror att de närmaste decennierna kommer att påminna om de då jag växte upp. Ett växande missnöje med politiken. Den extrema högern var betydligt mindre då. Den kommer, med SD i spetsen, och M och KD som apologeter, att ha fortsatt stöd. Den förändringen kommer att dröja, men vänta ett par eller tre riksdagsval så kommer balansen att förändras drastiskt. Det är jag övertygad om.

För klimatstrejkarna kommer inte att nöja sig med att ruska om politikerklassen i miljöfrågor, de har fått smak på vad orättvisor innebär, de har förstått att det finns en politikerklass som har sina egna drivkrafter för att inte ta itu med klimatfrågan på allvar.

En av de insikter som är tydlig i rörelsen är att makten är besatt av pengar, att de är så naiva att de tror på möjligheten till ständig ekonomisk tillväxt utan att det kostar nåt. Efter att ha förstått det är steget inte långt till att börja fundera på ekonomisk och social rättvisa. Ska fattiga människor få betala priset än en gång för den rika minoritetens misstag?

Problemet är bara att vi människor har ägnat oss åt en annan lösning än social rättvisa på situationer där stora gruppers intressen står emot varandra. Krig. Och krig är ett effektivt sätt att vrida fokuset från strukturell orättvisa. Människor som egentligen inte har något som helst intresse av väpnade internationella konflikter kan dras med i nationell yra eller paranoja. Det håller onekligen på att ske igen. En grupp gubbar med värderingar från ett annat sekel, oklar vilket ibland, pissar runt i sin sandlåda och försöker mucka med varandra.

Det genomskådar många ungdomar också och med den förståelsen kommer kranen att öppnas. Hoppas jag. Och tror. Jag hoppas också att så många som möjligt av oss som inte är ungdomar längre hakar på. Eller åtminstone har självdistans nog att inte motarbeta de nya rörelserna.

De sura gubbarnas gnäll är ärligt talat för ynkligt. Eller för att citera Greta Thunberg:

”Alla framtida generationers ögon är på er. Om ni sviker oss kommer vi aldrig att förlåta er. Vi kommer inte låta er komma undan. Här och nu drar vi en gräns.”

Kvinnor kommer att få gå på fotboll, lovar Iran.

Jag är skeptisk inför det löftet. Mycket.