Diskussionen om apatiska flyktingbarn är en av de mest infekterade frågorna i Sverige under modern tid. För att väldigt kort sammanfatta: I slutet av 90-talet började det dyka upp fall med flyktingbarn som vägrade att äta och prata och framstod som helt apatiska. Läkarna stod handfallna. 2005 kom den första av flera statliga utredningar som ifrågasatte barnens diagnoser – var det så att de i själva verket simulerade och spelade apatiska för att få uppehållstillstånd?

I september 2006 gjorde Gellert Tamas, som då arbetade på Uppdrag Granskning, ett väldigt uppmärksammat reportage där han slog hål på idén om att barnen skulle ha spelat apatiska. Reportaget utvecklades senare också till en tjock bok med titeln De apatiska.

Där kunde det ha slutat. Men nu har reportern Ola Sandstig för Filters räkning skrivit ett reportage med titeln Ohörda rop där han bland annat redovisar uppgifter från barnpsykologer som behandlat barnen som inte var med i Tamas bok eller program. Men framför allt har han också pratat med två personer som själva blev betraktade som apatiska, Nermin och Anahit. Båda berättar nu att de tvingades att spela apatiska av sina föräldrar för att familjerna skulle få stanna i Sverige, att de hölls isolerade och blev misshandlade av föräldrarna. Båda mådde så dåligt av detta att de försökte ta sina liv.

Det går att ifrågasätta Ola Sandstigs neutralitet i den här frågan eftersom han också hade tänkt skriva om de apatiska barnen i en bok tillsammans med den ökände högerpopulisten Chang Frick (som bland annat grundat Nyheter idag). Men om vi i alla fall utgår från att det han skriver i reportaget är sant så står det klart att Nermin och Anahit har blivit fruktansvärt behandlade av sina föräldrar, och detta är i sig givetvis en stor skandal.

Men det går fortfarande inte att dra en generell slutsats om att alla barn skulle ha simulerat. Även om det finns saker som talar för att fler kan ha blivit tvingade av sina föräldrar (till exempel att det här är ett fenomen som främst förekommit i Sverige, eller att många barn väldigt snabbt tillfrisknade så snart de fick uppehållstillstånd) så finns det också en hel del uttalanden från läkarkåren som talar för att många av dem verkligen var genuint sjuka.

Ola Sandstig säger att han har gjort det ingen annan journalist har gjort, nämligen pratat med barnen själva. Och det stämmer. Men det är fortfarande bara två stycken av de många hundra dokumenterade fallen som han har pratat med. I varje fall är det bara dessa två röster som förekommer i reportaget, resten av intervjuerna kommer främst från läkare och psykiatriker som har behandlat barnen. Om det skulle vara så att flera hundra barn blivit tvingade av sina föräldrar att spela apatiska, borde inte fler vilja träda fram och berätta sin historia då?

Och oavsett om det är två eller tvåhundra barn som har tvingats att spela apatiska så är det viktigt att reflektera över varför. Filters chefredaktörer Mattias Göransson och Christopher Friman gör det väldigt bra i sin ledare/kommentar till reportaget där de skriver: ”Främlingsfientliga krafter lär i det här fallet säga: »Vad var det vi sa?« De kommer att stärkas i sin uppfattning att Sveriges gränser ska hållas stängda. Men man kan lika gärna dra motsatt slutsats: om människor kan bli så desperata att de svälter och plågar sina egna barn för att få stanna, så borde flyktingpolitiken bli mer generös.”

Jag tror att det är ytterst få föräldrar som medvetet plågar, svälter och misshandlar sina barn om de inte är väldigt desperata. Det ligger förstås ett stort ansvar på föräldrarna, men det ligger också ett ansvar på den svenska staten att inte utvisa människor till länder där de riskerar att bli dödade eller förföljda. Med en migrationspolitik som lät alla som behövde det få stanna i Sverige så hade inget av detta behövt ske.