Efter regnet går jag ut. Ner mot vattnet. Lämnar flervåningshusen bakom mig och vandrar i en vacker miljö, som här ackompanjeras av ljudet från motorvägar och flygplan. Tystnaden och friden från min skog känns avlägsen, men det är så här den moderna naturupplevelsen ser ut.

Jag har svårt att släppa försvarsministerns ord, eller osmakliga skryt om man så vill, om att Sverige är ett av få länder i världen som har kompetens att utveckla och producera stridsflygplan (DN 11/9). Allt snabbare, allt större vapenkapacitet och allt mer bränsleslukande är de ett hot mot den fred och den natur vi istället borde värna om. Jag undrar ibland om Peter Hultqvist ens funderat över allt annat som de resurser som läggs på militären runt om i världen skulle kunna används till. Jag tillåter mig att tvivla.

På min sena eftermiddagspromenad längs med vattnet där jag möter småbarnsfamiljer, hundrastare och joggare med stegräknare och pulsmätare tänker jag på hur min gamla Sverigebild såg ut. Det är inte så underligt kanske.

Förra veckan var det den elfte september, 46 år sedan militärkuppen i Chile, och så många av mina sydamerikanska vänner har uttryckt tacksamhet över den roll Sverige spelade på den tiden vi räddade flyktingar, istället för att försöka stänga ute dem från vårt land. Jag har blivit bjuden på middag, fått kramar och hyllats bara för att jag är svensk när jag rest i Chile, Uruguay och Bolivia. Något liknande lär inte hända i ett framtida Jemen, Afghanistan eller i det Brasilien där vi nu beväpnar president Jair Bolsonaro med äkta svenskt stridsflyg.

Visst, mina minnen rymmer både nostalgi och omgärdas av ett romantiskt skimmer, men jag trodde på visionen om att bo i ett land som ville att hela världen skulle bli bättre. ”Arbetare i alla länder förenen eder” lät i mina öron som något man menade. Idag tittar jag besvärat bort när jag hör medlemmar ur vårt stora regeringsparti sjunga Internationalen.

Hur har det blivit så här? Jag vet inte… Visst har jag mina funderingar. Som att den ökade individualismen, som sköt fart på allvar i slutet av 80-talet, tillsammans med ett ökat ointresse för hur vi bygger ett starkt och solidariskt samhälle är en synnerligen olycklig kombination. Eller att vi i allt större utsträckning blandar ihop materiellt överflöd med grundläggande mänskliga rättigheter. Vi tar det, till exempel, för givet att vi ska kunna gå halvnakna inomhus, när temperaturen utomhus kryper ner mot minus 20 och att vi svenskar, av någon outgrundlig anledning, ska få konsumera fyra gånger mer än vad jordklotet klarar av.

Samtidigt tror jag på människan. Vi föds med möjligheten att bli goda individer, det är min starka övertygelse. Och den mest påtagliga anledningen till att jag verkligen tror på och bärs upp av detta är min 3-årige sonson som jag ska träffa imorgon. Att se den oförställda glädjen i hans ögon när vi möts. Att uppleva hur han glatt tar kontakt med främlingar utan att för en sekund fundera över personens ursprung, ålder eller status. Eller att få vara med honom ute i naturen och uppleva hans nyfikenhet och svara på frågor om bävrar, trollsländor och morötter. Allt detta är lika sant som det dåliga och tråkiga jag ser. Och det är just detta underbara som vi måste hålla levande för framtiden skull, istället för att avliva det med vuxenstrukturer och skärmutbildning redan i förskolan.

Jag vänder tillbaka upp mot staden igen och passerar en fårhage och kommer att tänka på programmet om naturen som en läkande kraft som jag såg häromdagen. Det var väl intressant, men jag stördes av intrycket jag fick att skogens berättigande berodde på att människor behövde den för att klara av stressen i staden. Vi behöver ett omtänk och det nu. Det är människan som ska anpassa sig efter helheten i universum och inte tvärtom. Det borde till och med en vapenfixerad försvarsminister förstå.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.