Efter regnet går jag ut. Ner mot vattnet. Lämnar flervåningshusen bakom mig och vandrar i en vacker miljö, som här ackompanjeras av ljudet från motorvägar och flygplan. Tystnaden och friden från min skog känns avlägsen, men det är så här den moderna naturupplevelsen ser ut.
Jag har svårt att släppa försvarsministerns ord, eller osmakliga skryt om man så vill, om att Sverige är ett av få länder i världen som har kompetens att utveckla och producera stridsflygplan (DN 11/9). Allt snabbare, allt större vapenkapacitet och allt mer bränsleslukande är de ett hot mot den fred och den natur vi istället borde värna om. Jag undrar ibland om Peter Hultqvist ens funderat över allt annat som de resurser som läggs på militären runt om i världen skulle kunna används till. Jag tillåter mig att tvivla.
På min sena eftermiddagspromenad längs med vattnet där jag möter småbarnsfamiljer, hundrastare och joggare med stegräknare och pulsmätare tänker jag på hur min gamla Sverigebild såg ut. Det är inte så underligt kanske.
Förra veckan var det den elfte september, 46 år sedan militärkuppen i Chile, och så många av mina sydamerikanska vänner har uttryckt tacksamhet över den roll Sverige spelade på den tiden vi räddade flyktingar, istället för att försöka stänga ute dem från vårt land. Jag har blivit bjuden på middag, fått kramar och hyllats bara för att jag är svensk när jag rest i Chile, Uruguay och Bolivia. Något liknande lär inte hända i ett framtida Jemen, Afghanistan eller i det Brasilien där vi nu beväpnar president Jair Bolsonaro med äkta svenskt stridsflyg.
Visst, mina minnen rymmer både nostalgi och omgärdas av ett romantiskt skimmer, men jag trodde på visionen om att bo i ett land som ville att hela världen skulle bli bättre. ”Arbetare i alla länder förenen eder” lät i mina öron som något man menade. Idag tittar jag besvärat bort när jag hör medlemmar ur vårt stora regeringsparti sjunga Internationalen.
Hur har det blivit så här? Jag vet inte… Visst har jag mina funderingar. Som att den ökade individualismen, som sköt fart på allvar i slutet av 80-talet, tillsammans med ett ökat ointresse för hur vi bygger ett starkt och solidariskt samhälle är en synnerligen olycklig kombination. Eller att vi i allt större utsträckning blandar ihop materiellt överflöd med grundläggande mänskliga rättigheter. Vi tar det, till exempel, för givet att vi ska kunna gå halvnakna inomhus, när temperaturen utomhus kryper ner mot minus 20 och att vi svenskar, av någon outgrundlig anledning, ska få konsumera fyra gånger mer än vad jordklotet klarar av.
Samtidigt tror jag på människan. Vi föds med möjligheten att bli goda individer, det är min starka övertygelse. Och den mest påtagliga anledningen till att jag verkligen tror på och bärs upp av detta är min 3-årige sonson som jag ska träffa imorgon. Att se den oförställda glädjen i hans ögon när vi möts. Att uppleva hur han glatt tar kontakt med främlingar utan att för en sekund fundera över personens ursprung, ålder eller status. Eller att få vara med honom ute i naturen och uppleva hans nyfikenhet och svara på frågor om bävrar, trollsländor och morötter. Allt detta är lika sant som det dåliga och tråkiga jag ser. Och det är just detta underbara som vi måste hålla levande för framtiden skull, istället för att avliva det med vuxenstrukturer och skärmutbildning redan i förskolan.
Jag vänder tillbaka upp mot staden igen och passerar en fårhage och kommer att tänka på programmet om naturen som en läkande kraft som jag såg häromdagen. Det var väl intressant, men jag stördes av intrycket jag fick att skogens berättigande berodde på att människor behövde den för att klara av stressen i staden. Vi behöver ett omtänk och det nu. Det är människan som ska anpassa sig efter helheten i universum och inte tvärtom. Det borde till och med en vapenfixerad försvarsminister förstå.
