Miljöarbete och humanitärt arbete ses ofta som två olika områden. Men bristen på medvetenhet om hur de överlappar kan leda till än svårare konsekvenser för både människor och natur.
De humanitära hjälporganisationerna spelar en viktig roll i det växande antalet kriser världen över. Ofta är de först på plats under och efter en kris med både snabb och livräddande hjälp.
Men det blir alltmer nödvändigt att sådana aktörer blir bättre på att ta ansvar för hur deras agerande påverkar miljön på lång sikt.
– Miljötänkandet har inte integrerats i det humanitära tänkandet. Fokus för humanitära organisationer är självklart att rädda liv, men det låter sig inte göras om vi kompromissar med dagens och framtida generationers liv , säger Emilia Wahlström, på JEU, en FN-enhet med ansvar för miljö och humanitära frågor inom miljöprogrammet UNEP.
– Miljöförstöringen orsakar humanitära kriser, och humanitära kriser förvärrar miljösituationen i områden som redan är hårt utsatta.
Skövlade skogar
Cathy Watson, chef för programutveckling på World Agroforestry Centre, håller med:
– Det finns ett tankesätt att i nödsituationer räddas liv och då har vi inte tid att tänka på andra saker. Men det blir ganska fort uppenbart att det som upprätthåller människors liv på sikt är den naturliga miljön. Så om vi inte tar hand om den kan vi hamna i en ännu värre situation.
Enligt en studie från JEU från 2014 hade den humanitära katastrofen i Sudan nära kopplingar till avskogning och ökenspridning i spåren av just de humanitära hjälpinsatserna.
Skogar skövlades för att tillgodose människors behov av ved till matlagning, och till ugnar för att tillverka tegelstenar. Efterfrågan på bygginsatser och material var utan motstycke och förvärrade miljösituationen. Enligt UNEP brändes så många som 52 000 träd årligen i ugnarna.
När värdefull jordbruksmark skadas och tillgången till vatten minskar påverkas den redan bräckliga försörjningen för miljoner människor som drabbats och fördrivits av konflikter.
Redan i dag är två femtedelar av jordens befolkning drabbad, om all annan markförstörelse också räknas in.
Ökad risk för extremväder
Enligt FN-konventionen för att bekämpa ökenspridning, UNCCD, är 60 procent av världens ekosystemtjänster på väg att brytas ned. När ekosystemen inte längre fungerar som de ska ökar risken för extremväder som översvämningar och jordskred, och som en följd av detta även risken för nya konflikter.
Man räknar med att cirka 40 procent av alla inomstatliga konflikter de senaste 60 åren är kopplade till naturresurser.
Ett exempel är tillströmningen av de rohingiska flyktingarna i Bangladesh. Enligt FN:s utvecklingsprogram, UNDP, har mer än 4 000 tunnland skog huggits ner i området. 1,5 miljoner flyktingar i lägren i Cox’s Bazaar behöver ved till matlagning och tillfälliga skydd för väder och vind.
Skövlingen ökar risken för jordskred men också för konflikter mellan värd- och flyktingsamhällen. Men flyktingarna bär inte skulden, betonar Cathy Watson
– Flyktingarna gör bara vad de måste för att överleva. Men vi kan inta en mycket mer ekologisk hållning och verkligen fundera på hur vi ska underhålla de ekosystem som försörjer flyktingarna med vatten, fruktbar jord och ved till laga mat, säger Cathy Watson.
Den genomsnittliga längden för hur länge människor befinner sig i landsflykt kan numera vara upp till 26 år så behovet av en mer ekologisk strategi är nödvändig.
– Det finns gott om tid att värna om miljön så att människor också kan må bra, leva bra, få skugga, frukt, rent vatten … Det går inte att odla något om vi hugger ner alla träd ned, säger Cathy Watson till IPS.
”Vi vet vad som borde göras”
Både Cathy Watson och Emilia Wahlström betonar vikten av att humanitära aktörer följer de redan tillgängliga riktlinjerna för att säkerställa att deras insatser hjälper befolkningen på lång sikt.
– Vi vet som borde göras, alla vet vad de ska göra. Men vi gör det inte. Beslutsfattare måste se till att vi ändrar vårt sätt att jobba, säger Emilia Wahlström.
Cathy Watson är inne på samma linje:
– Det finns så många bra riktlinjer, som inte tillämpas. Om vi verkligen tänker på hur vi ska bruka marker, kartlägger områdena och funderar på varifrån vi ska få bränsle och vilka områden som måste skyddas kan vi bygga områden som är mycket mer motståndskraftiga och produktiva.
Emilia Wahlström menar också att det är viktigt att miljö- och humanitära aktörer samarbetar.
– Eftersom de humanitära hjälporganisationernas uppdrag är att rädda liv – och det fort – blir miljö- och utvecklingsaktörerna lite försiktiga med att engagera sig. De känner att det inte är deras roll, säger hon.
– Planeten brinner och vi som jobbar med miljö kan inte längre sitta i vårt vetenskapliga samhälle och arbeta med rapporter. Vi måste gå ut och sprida budskapet.
– Tiden är på väg att rinna ut. Vi har verkligen inte råd att inte samarbeta … Vi är starkare tillsammans och tillsammans kan vi få ett bättre resultat och vara bättre förberedda, säger Emilia Wahlström.
