Krönika

Låt Elinor Ostroms insikter slå igenom i politiken

Det är i år tio år sedan Elinor Ostrom vann det så kallade Nobelpriset i ekonomisk vetenskap. Det var omvälvande på flera sätt. Dels för att hon var den första – och fortfarande enda – kvinnan som tilldelats priset. Men ännu mer för att hennes omfattande empiriska studier och följande teoribygge vände upp och ner på det som universitet i hela världen hade lärt ut i årtionden.

Många är vi som skolats in i teorier om att gemensam aktion sällan lönar sig, eftersom folk åker snålskjuts på andras engagemang (Olsons The logic of collective action). Att centralisering av ägande är nödvändig eftersom gemensamt brukade tillgångar överutnyttjas (Hardins The tragedy of the commons). Men så kom Ostrom och visade att dessa standardverk beskriver undantagen.

Hennes datainsamling från tusentals förvaltningssystem i olika delar av världen visade något helt annat. Med tillgång till information och makt att utforma och vidmakthålla egna lokala, gemensamma förvaltningssystem presterar lokala grupper ofta bättre än offentliga eller privata motsvarigheter, i såväl ekonomiskt som ekologiskt hänseende. En anledning är att kostnaden för att hålla sig informerad om och upprätthålla makten över tillgångarna är högre för dem som inte lever på platsen. En annan är att människor visar sig vara mer socialt drivna än vad teorier om den vinstmaximerande människan har antagit.

Ändå fortsätter de politiska systemen med sina centralistiska ”lösningar”. Den biologiska mångfalden ska räddas genom att länsstyrelsen exproprierar mark från traditionella naturbrukare. Klimatförändringarna, som verkligen är en allmänningarnas tragedi som den globala kapitalismen skapat, ska lösas genom globala avtal – inte genom lokalt ägande av energi- och matproduktionen.

Många politiska initiativ har letat efter en ”tredje väg”, bortom kommunismens och nyliberalismens centralistiska samhällsmodeller. Dessa rörelser har avfärdats som ogenomtänkta. Tyvärr ligger det något i kritiken. Den gröna ideologin tycks flacka fram och tillbaka mellan att ena dagen förespråka en nyliberal reform (som privatisering av skolväsendet) för att nästa dag jobba för en socialistisk politik (som centralstyrning av miljöproblemen). Inte heller den nya ”rosa” rörelsen har riktigt satt ner foten kring vad en feministisk ekonomi egentligen är.

För mig är det uppenbart att om dessa rörelser ska börja locka breda massor och vinna politiska strider behöver de tydliggöra sin ekonomiska ideologi. De senaste decennierna har det vuxit fram en skola av tvärvetenskapliga ekologiska ekonomer – vars slutsatser inte har plockats upp av politiken. I mina ögon är Ostrom en av de främsta läromästarna.

Ostrom lämnade jordelivet 2012. I sina föreläsningar uppmanade hon beslutsfattare att avhålla sig från universallösningar. Hon bad oss försöka acceptera att en mångfald av skiftande lösningar kan vara lämpliga (eller olämpliga) beroende på lokal kontext. Offentliga institutioners roll bör i högre utsträckning bli att understödja andra typer av kooperativa och lokala styrsystem, snarare än att bestämma över eller i värsta fall ta över dem. Det är dags för Ostromismen att få genomslag i politiken.

Känslan av att leva mitt i ett paradigmskifte där allt fler tycks inse att människan är en del av naturen.

Känslan av att leva mitt i ett paradigmskifte där <em>business as usual </em>fortfarande tycks vara vägen framåt för de flesta.