Många företag som verkar på landsbygden är beroende av ett snabbt och stabilt bredbandsnät som fungerar året runt. Även jordbrukare använder i dag olika gps-system och maskiner som styrs av digital teknik, och inom vården är snabb uppkoppling ett måste när läkare och hemtjänstpersonal ska kunna verka digitalt.

– Bredband är en avgörande fråga för var man ska kunna leva och bo. Ska man ge invånarna digitala samhällstjänster bygger det på att det finns digital kompetens och infrastruktur. För att hänga med i omställningen måste det finnas bra uppkoppling, säger Lovisa Neikter, bredbandskoordinator i Region Uppsala.

Enligt regeringens nationella bredbandsmål ska 95 procent av alla hushållen ha tillgång till 100 Mbit/s år 2020. I dag har 87 procent av befolkningen det i tätorter, men i glesbygden är det bara runt 40 procent.

– Det är en väldigt låg andel. Och det är nog ingen som tror att målet kommer att nås, säger Lovisa Neikter.

Konkurrensen ska styra

I Sverige har regeringen bestämt att det är konkurrensen som ska styra utbyggnaden av bredband. Det innebär att tillgången till bra uppkoppling avgörs helt av vad det kostar och om det finns stödpengar att söka från EU. Därmed blir avlägsna områden där det är för dyrt att bygga mindre attraktiva för marknadsaktörerna, enligt Neikter.

För att en bredbandsoperatör ska gräva ned fiber i ett område behöver minst 65 procent av hushållen ansluta sig. Annars blir det inte ekonomiskt hållbart. I vissa områden finns det fiberföreningar som sköter hela utbyggnaden, medan i andra områden fungerar föreningar som en sammanhållande kraft för att nå upp till att rätt antal procent ansluter sig.

Lovisa Neikter är skeptisk till den så kallade ”svenska modellen”, där utbyggnad av fiberstruktur överlåts till civilsamhället och näringslivet. Det största problemet, menar hon, är att det inte blir någon övergripande kontroll över utbyggnaden.

– Det blir vissa öar som får bredband medan andra blir utan.

Ett annat problem, menar hon, är att ideella krafter slitit ut sig i sitt engagemang att driva fram en utbyggnad och söka EU-stöd, som omgärdas av krångliga regler och lagar.

– Inom landsbygdspolitiken finns det många eldsjälar och ett stort socialt kapital där man vill samverka. Men många fiberföreningar har blivit trötta och irriterade.

"Staten borde tagit ett större ansvar"

Yvonne Gunnarsson forskar och undervisar på agronomprogrammet i landsbygdsutveckling på Sveriges Lantbruksuniversitet SLU och är medförfattare till Jordbruksverkets utvärdering av stödet till utbyggnad av bredband 2014-2020 som kom ut i juni.

Hon anser att bredbandsinfrastrukturen under denna period generellt har ökat möjligheterna att bo och verka på landsbygden.

– Fiber har byggts ut på flera håll och det har blivit mer attraktivt för operatörer att bygga bredband.

Samtidigt håller hon med Lovisa Neiktar om att kraven på kunskap och engagemang hos de ideella föreningarna varit för höga och att det är ett problem att så många fortfarande saknar stabil uppkoppling.

Yvonne Gunnarsdotter har ofta mött åsikten både från kommunpolitiker, tjänstemän och bredbandsföreningar att staten borde ha tagit ett större ansvar för att invånarna ska få fungerande bredbandsuppkoppling.

– Då hade man nått dem som bor där det inte i dag är kommersiellt möjligt att bygga ut. Som det ser ut nu styrs tillgången av om folk har kunskap och/eller pengar att bygga i egen regi, vilket blir lite godtyckligt.

Som exempel nämner hon ett område i Stockholms skärgård där flera öar inte ansågs vara kommersiellt gångbara för utbyggnad, och inte heller kunde få del av stödpengarna eftersom det var för glest befolkat

– Invånarna gick då själva in och betalade vad det kostade att få dit en operatör eftersom de hade råd. Men hade de inte haft råd hade de blivit utan.

I snitt kostar det 20 000 kronor per hushåll att få fiber indraget, oavsett hur utbyggnaden gått till, något många inte anser sig ha råd att betala, enligt Yvonne Gunnarsdotter.

Lovisa Neikter tror inte att den nuvarande modellen kommer att klara av att bygga ut bredband till alla. Samtidigt, menar hon, kan inte staten ta hela ansvaret. I exempelvis Tyskland och Italien har staten hållit i bredbandsutvecklingen och där ligger man långt efter eftersom konkurrensen uteblivit.

Viktig politisk fråga

I stället tror hon på en modell där både offentlig och privat sektor samverkar. En ny stödmodell för bredband som gynnar denna form av samverkan kan bli verklighet när den nuvarande modellen ersätts med en ny. Post- och Telestyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att senast i januari 2020 tydliggöra hur framtida stödinsatser ska kunna utformas på ett effektivt sätt. 

Jordbruksverkets utvärdering av bredbandsstöden fastslår att fiberföreningar och lokalbefolkning på landsbygden har gått från att vara projektägare i bredbandsutbyggnaden till att vara viktig för den lokala förankringen och mobiliseringen. I dag är det framför allt marknadsaktörerna som bygger ut.

– Då behöver inte föreningarna hantera stöden, utan deras roll blir i stället att koordinera nyckelpersoner i byar och samhällen som är intresserade av en utbyggnad – något marknadsaktörerna själva har svårt med. I vissa områden har det här redan fungerat väldigt bra, säger Lovisa Neikter.

Hon tror också att prioritering och utbetalning av stöd behöver ske regionalt.

– Då skulle man få en bättre övergripande bild av var det är svårt att bygga ut och undvika att operatörer bygger så att fem hus norr om ett visst område råkar bli utan bredband. Politiskt kommer det här bli en jätteviktig fråga. Vi vill ha bort möjligheten att kunna bygga bort folk, säger hon.