– Syftet är att samla människor till ett fördjupat samtal och reflektion om varför vi är där vi är i dag.

Det säger Linda Ellegaard Nordström om den ekofilosofiska sommarakademi som hon är med och arrangerar i Näsåker under några dagar i slutet av juli.
Evenemanget presenteras med titeln ”Kunskap i en orolig tid” och Linda Ellegaard Nordström förklarar att den stora osäkerhet som i dag finns inför framtiden leder till att allt fler ser att vi behöver göra någonting.

– Det är lätt att tänka att det måste gå snabbt, att ”det är det här vi måste göra”, men om vi inte stannar upp och funderar på varför vi har hamnat i den här situationen är det risk att det blir ett steg framåt och två steg bakåt, säger hon och förtydligar att om vi använder samma tankesätt som skapade problemen är det risk att vi bara reproducerar samma problem.

Sommarakademi för andra gången

Det är andra gången som Föreningen för ekofilosofi anordnar en sommarakademi, första gången var 2015. Det blir föreläsningar med ekofilosoferna Pontus Örtendahl och Pia Skoglund, Peter Johansson kommer att berätta om Nämforsens hällristningar och vår syn på stenåldern, och i efterföljande gruppsamtal ges tid till fördjupning och nya perspektiv på innehållet från föreläsningarna. Nina Nordvall Vahlberg, skogssamisk artist och jojkare, kommer att hålla en workshop i jojk, med ingången att det kan vara en väg till kunskap.

Pia Skoglund kallar det en strategi för att få kunskap genom erfarenheter.

– Det är kunskap baserat på något annat, den förutsätter inte att det finns ett passivt objekt som undersöks av ett aktivt subjekt. Vi vill undersöka om det finns andra vägar att förstå till exempel en sjö, eller en människa, förklarar hon.

Samhällets kriser

Pia Skoglund påpekar att ekofilosofins uppgift är att undersöka de kulturella och filosofiska rötterna bakom samhällets kriser och att ifrågasätta de grundläggande antaganden om världen som vi tar för givna; som att exempelvis dela upp människan i kropp och själ, och uppdelningen mellan människa och natur.

– Vi utgår från att de här antagandena är sanna och rimliga. Det är grundantaganden som utgör den kulturella spelplanen och de är ofta inte synliga och därför svåra att granska.

– Vi arbetar med hypotesen att detta är en kulturkris, inte en miljökris, därför måste vi granska kulturens grundantaganden.

På samma sätt menar Pia Skoglund och Linda Ellegaard Nordström att vi behöver fundera på vad kunskap är, vad olika kunskapsmodeller gör med vårt förhållande till världen och hur vi värderar olika sorters kunskap.

Pia Skoglund menar att den vetenskapliga kunskapen har bidragit med mycket bra, till exempel en metod som medger falsifiering, det vill säga att kunna pröva våra egna hypoteser kritiskt.

– Jag gillar verkligen den vetenskapliga kunskapstraditionen, men en fråga är till exempel om våra handlingar är direkt kopplade till kunskap, säger Pia Skoglund retoriskt.

Hon svarar själv att det uppenbarligen inte är så. 

– Jag ser ingen direktkoppling mellan vetenskapens faktakunskap och handling, säger hon.

Det hänger också ihop med det som de kallar glappet mellan kunskap och handling, som finns i dag. Vi har så många fakta om till exempel klimatkrisen och utrotningen av arter, men förändringarna som behöver göras går ändå mycket långsamt.

– Ekofilosofiskt arbete handlar inte om att komma med snabba svar utan att ge sig tid att fördjupa sig i frågorna precis som med all filosofiskt arbete. Att komma fram till bättre, fördjupade frågor är ett stort steg, säger Pia Skoglund.

Ta ett steg tillbaka

Linda Ellegaard Nordström menar att tankesättet att det ska bli mer avancerade och tekniska lösningar på de problem vi står inför också ökar komplikationsgraden i samhället. Vi riskerar att hamna i ett läge där det är svårt att överblicka konsekvenserna av olika handlingar.

– En fråga kunde vara: vad händer om vi tar ett steg tillbaka och undersöker hur ett mindre komplicerat samhällssystem skulle kunna se ut, skulle det kunna ge oss andra förslag på handlingar?

Hon vill också sätta det i relation till hur det påverkar oss som människor. 

– Vilka människor blir vi om vi till exempel ska odla all vår mat i laboratorier, som finns som förslag. Vilka människor blir vi av det? Vad gör det med vår delaktighet och förståelse av sammanhang? Människan har ju ett behov av att skapa och förstå sin omvärld. Hur ser det ut med med möjligheten till förståelse och delaktighet om en jämför mellan en småskalig, lokal matproduktion och storskalig global sådan?

Pia Skoglund vill också problematisera vår kulturs egenhet att tänka i så kallade dualistiska kategorier, att det ska vara ”antingen – eller”.

– Det blir väldigt svårt för annan kunskap att få plats, som andra kulturers kunskapstraditioner, andra sätt att tolka och se på världen. Det behöver inte vara en konflikt mellan det vetenskapliga synsättet och andra kunskapsvägar. En fråga är om det finns kunskapsvägar som kan överbrygga glappet mellan kunskap och handling, som kan ge mening åt den handling som överensstämmer med till exempel klimatforskningen.

– Meningsskapande kunskap, det kan inte naturvetenskapen bidra med, och det är ju inte dess uppgift heller. Kulturens krav på att välja ”antingen – eller” begränsar oss när vi söker efter fler möjliga vägar till kunskap.

En engagerad filosofi

Pia Skoglund menar att alla människor har filosofiska tankar om världen, särskilt barn. 

– Det är ju svårt att låta bli att ha en förundran inför världen, säger hon. Att det blev just ekofilosofi för mig beror delvis på att har jag har en jättestark relation till platsen där jag bor, och till naturen. Mycket jaga, fiska och sitta i skogen och vänta, en sådan relation som öppnar upp för frågor som ”hur ska jag förstå det här?”

Hon menar att ekofilosofin sysslar med centrala kritiska frågor kring människosyn, natursyn och kunskapssyn. 

– Ekofilosofin är en engagerad filosofi och många ekofilosofer är också aktivister, säger hon.

Hon undervisade i ekofilosofi vid Karlstad universitet, innan ämnet, efter mer än 30 år, lades ner på grund av ändrade prioriteringar. Efter det jobbade hon inom ämnet risk- och miljöstudier.

– Jag märker hur de ekofilosofiska frågorna har flyttat in mer och mer i miljövetenskapen. När det visar sig att många åtgärder inte funkar förstärks behovet av kritisk reflektion.

Pia Skoglund uttrycker det som att de för 15 år sedan mer behövde ”slå in dörren” men att det inte är så i dag, folk förstår att det finns djupare frågeställningar bakom miljöproblemen och det märks både i litteraturen och i hur folk pratar om det.

– Det har hänt väldigt mycket de senaste tio åren och de senaste fem åren har det bara eskalerat. Jag tror att det är riktigt bra, för det är lättare att hantera den här typen av kris om vi har klurat och ifrågasatt lite.

”Vi är olika som människor”

Linda Ellegaard Nordström, som är samtalsledare under sommarakademin, började själv som student i ekofilosofi vid Karlstad universitet och skrev sin c-uppsats i ämnet. Hon fortsatte sedan att själv ge kurser på universitetet och på Hola folkhögskola i Ångermanland och har engagerat sig i den ideella Föreningen för ekofilosofi.

– Personligen har jag också en bakgrund i miljörörelsen och det var det som fick mig att börja läsa ekofilosofi. Jag såg en risk för att stånga sig nästan blodig i enskilda miljöfrågor, samtidigt som jag såg att de här olika problemen och frågorna hänger ihop. Så jag sökte efter ett redskap för att förstå den större strukturen och bakomliggande orsaker.

Hon har också läst biologi och har den vetenskapliga förståelsen för de problem vi står inför.

– Och det behövs, men kanske behövs det också något mer. För en del tror jag att det räcker med vetenskapliga fakta, för dem är det glasklart, men för andra behövs det fler perspektiv för att det ska gå in mer under huden. Vi är olika som människor, där vill ekofilosofin bidra med just fler perspektiv.

Vill ge nya perspektiv

Linda säger att de hoppas att deltagarna på sommarakademin ska få med sig en känsla av att inte vara ensamma i den här oron – som det känns som att allt fler har.

– Oron är ju ett tecken på att en tar frågan på allvar, säger hon.
Och vi vill ge nya perspektiv och angreppsvinklar på den här oron. En del kommer i ett nästan desperat läge: ”Vad ska vi göra?” och då är det viktigt att stanna upp och fundera på den frågan.

– Det kan ge ett lugn som jag tror behövs. Det handlar absolut inte om att låta bli att agera, utan att hitta vilka grejer vi kan agera i på ett sätt som även låter oss nå vårt mål på lång sikt och inte reproducerar problemen.

Pia Skoglund menar att de som samtalsledare också är deltagare.

– Vi kastar oss in i processen också, det är så vi jobbar. Och vi vill att vi ska få med oss lite smartare och mer relevanta frågeställningar.

Deltagarna får först ta del av föreläsningar, lite ”mat” för tanken, som Pia Skoglund uttrycker det. I samtalen som sedan följer får alla komma till tals. Där kan tankar och frågor formuleras om och fördjupas.

– Vi är mitt i en krisartad tid men man behöver kanske släppa kravet på sig själv att göra de rätta handlingarna, för vi kan inte sitta och vänta på att vi ska ha tänkt färdigt och tänkt rätt. Vi kanske inte någonsin kan tänka att våra handlingar kommer vara på säker grund, utan vi måste handla ändå så gott vi förmår, men vi måste ge oss tiden att tänka efter, säger hon.