”Jag vill dra mitt strå till stacken”

Carmen Sosa och hennes fyraåriga dotter Nova sitter uppkrupna i den mysiga soffan i lägenheten i södra Stockholm. De pratar om klimatsmarta val de gör i sin vardag, som att odla grönsaker på kolonilotten, cykla mycket och återbruka saker.

– Av ett trasigt paraply har vi gjort regnkläder till cykelkorgen, och jag har gjort en strumpkanin av en gammal strumpa, säger Nova.

– Nu har Nova lärt sig att det inte går att laga riktigt allt, när hon var mindre trodde hon att mamma kunde reparera allting, säger Carmen Sosa.

Som miljökonsult på ett medelstort företag är det en del av Carmen Sosas vardag att dela med sig av de klimatsmarta val hon gör, för att förhoppningsvis kunna inspirera andra. Men det är inte alla val som hon är lika öppen med. Som det faktum att hon valt att bara ha ett barn, delvis av klimatskäl.

– Det här med hur barn påverkar klimatet har det inte pratats så mycket om tidigare, det har varit lite tabu. Om du inte vill ha barn av klimatskäl anses du ha gått lite för långt. Men nu känns det som att det börjar pratas mer om det.

Carmen Sosa säger att hon aldrig har haft någon längtan efter att ha många barn, men hon ville inte avstå helt heller. Därför kändes det lagom att begränsa sig till ett.

– Vi är redan för många på jorden som det är, och varje ny person använder en viss mängd resurser. Jag läste populationsekologi en gång i tiden, där man ser jorden som ett system där det enda sättet att inte öka jordens befolkning är att antingen minska inflödet eller öka utflödet. Det är inte aktuellt att öka utflödet, men då gäller det att minska barnafödandet. Där vill jag dra mitt strå till stacken.

Kollektivt agerande

Vad är det då som får oss att anpassa stora och små livsval utifrån vad vi tror är bäst för klimatet?

Magnus Bergquist är postdoktor i psykologi vid Göteborgs universitet och verksam i forskargruppen Centre for Collective Action Research (CeCAR) som studerar de konsekvenser som kollektivt agerande kan ha på samhällsnivå. Där tittar de bland annat på vad som får oss att göra klimatsmarta val, eller att avstå från dem.

– En studie vi gjort handlar om vad som får folk att välja att skänka pant till miljöändamål. Det argument som fick flest personer att skänka sin pant var att det känns bra att bete sig miljövänligt, säger han.

Att gå på magkänslan är vanligt, men vi påverkas också av huruvida andra människor tycker att ett visst beteende är rätt eller bra. Magnus Bergquist menar att det kan vara avgörande hur information om möjligheten att göra bra val förmedlas.

– Om meddelandet inte utformas på rätt sätt kan det få oss att vilja göra tvärtom, om vi upplever budskapet som tvingande eller störande.

Från abstrakt till konkret

Något annat som påverkar oss starkt är så kallade sociala normer. Han tar upp ett exempel från en studie av en nationalpark i USA där besökarna ombads att inte ta med sig material från parken som souvenirer, men där många ändå gjorde det för att de såg att andra besökare inte följde reglerna. Då blir det som vi ser andra göra starkare än det som vi ombeds eller informeras att göra.

– Just den här typen av sociala normer, det agerande som vi ser hos andra, är en stark faktor för de val vi själva gör. Ofta är det val som är positiva för klimatet men det kan också vara tvärtom.

Magnus Bergquist och hans forskargrupp har studerat hur människor i Florida agerade efter stormen Irma, och kommit fram till att en av de faktorer som kan få människor att ändra sitt klimatbeteende är erfarenheten av extremväder.

– De som drabbades av stormen uttryckte att de var mer villiga att betala en högre miljöskatt än innan. Jag känner igen det från hur diskussionen gick i Sverige efter torkan och bränderna förra sommaren. Ofta är klimathotet något abstrakt, men i vissa fall blir det konkret.

Att delta i tävlingar där du ska leva mer klimatsmart under en period och har chans att vinna något kan också vara motiverande menar Magnus Bergquist. Men då handlar det oftast inte om en långsiktig förändring, utan när tävlingen är slut är det vanligt att vi återgår till vårt gamla beteende.

Att avstå barn

Cecilia Wisén bor på landet utanför Gävle och arbetar som handläggare på en statlig myndighet. Hon och hennes man har valt att avstå barn helt, ett beslut som har vuxit fram hos Cecilia genom åren.

– Jag började tidigt fundera på det här med barn och vilka naturtillgångar man använder upp i livet. Jag har fyra systerbarn som är helt underbara och jag känner inte att jag behöver ha egna barn, säger hon.

Beslutet grundar sig även i andra saker än klimatet, bland annat hälsoskäl. Men om världen såg annorlunda ut än vad den gör skulle hon kanske känna annorlunda menar hon.

– Om man tittar på hur det antagligen kommer att se ut år 2030 eller 2040 är jag glad att jag inte är 20 eller 10 år i dag. Jag tänker att under min livstid kommer det ändå vara värdigt att leva och jag kommer missa de värsta extremerna av klimatförändringarna. Då känns det skönt att inte bidra till att fler ska må dåligt.

Hon kan dock förstå att beslutet att avstå barn av klimatskäl provocerar många.

– Jag tror folk kan tycka att det låter extremt, att reproducera sig är en grundläggande mänsklig drift och då är det provocerande att välja bort det, särskilt om man inte har insikt i hur fler människor påverkar planeten.
Samtidigt menar hon att andra måste acceptera att hon inte tycker att barn är meningen med livet och har gjort ett annat val.

Att skambelägga eller inte

Att skambelägga personer som väljer att skaffa barn tror hon dock inte är den rätta vägen att gå, då slår det bara bakut.

– Personligen skulle jag aldrig skambelägga någon för att man skaffar barn. Jag hoppas att diskussionen kan föras på en bredare nivå och handla mer om befolkningsutrymmet för ett helt land. När den hamnar på individnivå kan det bli ganska fula diskussioner eftersom det är så otroligt privat och känsloladdat.

Carmen Sosa tror inte heller på skambeläggande. Hon menar att det är bättre att lyfta fram de positiva exemplen och berömma de som gör positiva förändringar.

– Jag har märkt ibland att inom kretsar där det är viktigt med miljö- och klimatfrågor kan det bli att man skuldbelägger varandra för det man inte gör istället för att lyfta upp varandra för det man gör. Det tror jag inte gör så många glada egentligen. Samtidigt finns det andra kretsar där man tycker att man räddar klimatet genom att källsortera. Då kan man nog gå lite längre.
Hon tror inte att lösningen kommer vara att vi slutar föda barn helt, och menar att genom att föra över sina värderingar till sin dotter kan hon bidra med något positivt för framtiden.

– Vi pratar mycket om de här sakerna med Nova, och hon för vidare det till sina kompisar som i sin tur för över saker till henne.

Tror inte på skam

Skam tror inte heller Magnus Bergquist är något som kan bidra till en långsiktig förändring.

– Det finns studier som visar på att skam kan vara effektivt. Men vi vill gärna påverka beteendet utan att minska människors välbefinnande, och det är jag inte säker på att man gör med skam.

Generellt handlar de långsiktiga förändringarna om val och beteenden som definierar din identitet. Om vi gör ett val som signalerar vem vi är som person är det troligt att vi fortsätter göra val som går i linje med den identiteten.

Slutat att flyga

Cecilia Wisén har även slutat att flyga sedan ett par år, något som hon personligen ser som en större uppoffring än att avstå barn.

– Jag har varit på semesterresor i Grekland och på Mallis, och skulle gärna åka till solen på vintern för att jag mår bra av det. Men när det var dags för den senaste solresan med släkten kände jag att jag inte kunde sätta mig i ett flygplan.

– Jag har frågat mig själv om jag verkligen kan ta mig rätten att använda mig av koldioxid på det sättet när det indirekt innebär att en person i Mocambique blir översvämmad eller förlorar sitt hem. Min semester skulle drabba en annan person och då är det inte värt det, fortsätter hon.

Miljömedvetenheten har Cecilia Wisén haft med sig sedan högstadietiden på 1990-talet, när hon var aktiv i skolans miljöförening. På helgerna åkte hon på nationella miljöting.

– Det var där jag fick upp ögonen för den globala uppvärmningen och vart vi är på väg. Det var så få som var medvetna då. Jag försökte påverka mina föräldrar men det gick trögt.

Men har då de val vi gör verkligen någon effekt, när vi samtidigt ser hur världsledare och multinationella företag vägrar ta sitt ansvar? Ja, Magnus Bergquist menar att vardagliga val kan ha stora samhällseffekter.

– Jag tänker till exempel på el- och vattenbesparingar, där folk kanske inte förstår hur stor effekt det har på resurserna när hushållen gör besparingar. Det kan handla om att sänka temperaturen inomhus, att inte duscha länge eller att köpa lågenergilampor.

Men han poängterar att det inte bara kan handla om individers val utan även behövs politisk styrning.

– Det är viktigt att vi inte underskattar effekten av individers val, men det måste alltid kompletteras med förändringar på en högre nivå.

Politiska förändringar

Både Carmen Sosa och Cecilia Wisén menar att även om de personliga valen är viktiga så är det stora politiska förändringar som behövs för att verkligen stoppa klimatförändringarna.

– Om individer själva ska styra förändringarna kommer man bara att nå en viss andel och det kommer gå -extremt långsamt, säger Carmen Sosa.
Samtidigt är det viktigt att både trycka på politiker och till exempel våga vara den jobbiga konsumenten i mataffären menar Cecilia Wisén.

– Jag handlar mycket lokalproducerat och ifrågasätter varför man till exempel tar in honung från Polen när vi har lokala biodlare.

Hon menar att även om alla inte kan göra stora förändringar – att handla allt ekologiskt eller närproducerat kan till exempel vara ekonomiskt omöjligt för många – så kan alla göra något litet.

– Du kanske inte kan göra det bästa valet, men du kan stanna upp och försöka göra ett lite bättre val. Det tror jag alla kan.

”Får bli vad det blir”

Carmen Sosa säger med ett skratt att hon inte har någon klimatångest och inte känner någon panik över vart vi är på väg. Kanske för att klimatfrågorna är något som hon har följt under en längre tid och är väl insatt i.

– Ofta tror jag att man känner panik för att man känner sig maktlös, eller så gör man sitt bästa och så får det bli vad det blir.

När det gäller den kommande generationen tycker Carmen Sosa att det ofta finns ett stort engagemang hos yngre barn, de är måna om att ta hand om jorden och att inte skräpa ned. Hos tonåringar verkar medvetenheten dock försvinna, förutom hos ett fåtal Gretaföljare.

– Det finns risk för att det blir väldigt polariserat, en del bryr sig jättemycket medan andra inte bryr sig alls. Skolan har ett stort ansvar här, men också föräldrarna. Om inte föräldrarna bryr sig så kommer inte barnen heller att bry sig.