Krönika

Dekadensen uppstår när livet förlorar mening

Alla imperier blir dekadenta mot slutet. Mer än en gång har jag hamnat i en diskussion där samtalspartnern, med en blinkning till vår egen tid, hävdat denna ståndpunkt. Inte helt fel i sak, men slarvigt tänkt. Påståendet verkar mena att ”när folk får det för bra så blir de omoraliska”. Ergo: folk bör inte få det för bra. Logiken brister. Skulle vi alla alltså börja må bättre om vi tillsammans skapar ett lite sämre samhälle? Knappast.

Dekadensen bör nog snarare ses som ett svar på en kultur som tappat bort berättelsen om sig själv. Där mening inte längre existerar försöker man istället fylla det hål den lämnat efter sig med vad som finns till hands: ett eget barskåp, shopping, med tusentals filmer och chipspåsar, lösgodis, ligg och lådviner. Urartandet är bara ett symptom på den sjukdom som skulle kunna kallas för ett samhälle utan riktning.

Eller? Nog har vi en riktning alltid. Den har bara upphört att vara en angelägenhet för den enskilda människan. För hur inspirerande kan egentligen Sveriges generella tillväxtkurva kännas? Vem känner sig lite extra peppad över att gå till jobbet för att man vet att man samtidigt kommer att dra sitt strå till BNP-stacken? Är det ens mänskligt möjligt att uppamma entusiasm över den sortens sifferexercis?

Allt var inte bättre förr, inte mycket alls faktiskt. Men rekordårens svenskar hade trots allt något som vi verkar sakna – något verkligen värt att sakna – och det var Framsteget. De levde i en tid vars berättelse om sig själv sade att allt skulle bli bättre om vi bara jobbade på det, tillsammans. Horisonten var ljus, och evigt expanderande. Självfallet har folk alltid brytt sig om vilken lön de får, antalet semesterdagar, pensionens storlek, om god mat, nöjen och förströelser. Men i ett samhälle som reducerat den högsta meningen till en fråga om simpel tillväxt ökar risken för att frågor som dessa är allt folk kommer att bry sig om. Egentligen är det inte så svårt: När berättelsen som är vi inte längre heter att vi ska bygga ett bättre samhälle tillsammans, ja då slutar också folk att bygga på det.

Meningen är måhända borta, men plikten gentemot samhället består. Du skall fortfarande arbeta och bidra. Men när detta bidrag inte verkar uppskattat, när Makten enbart värderar dig som en skattebetalar- och konsumtionskomponent, då är det ganska lätt att, som en sorts lindring, vända näsan mot omedelbar individuell behovstillfredsställelse.

Vi kan knappast klandras för dekadens när hela systemet själv sjunger egennyttans lov; när samhälleligt existensberättigande har blivit liktydigt med något så diffust och oengagerande som att indirekt bidra till tillväxten genom att tänka på sig själv och tjäna pengar. Pengar som sedan enligt konsumismens alla deviser helst skall brännas ner till sista öret innan nästa löning skramlar in på kontot. Vi fyller helt enkelt det där hålet som frånvaron av Mening skapat med precis det som systemet lärt oss att vi ska fylla det med – och sen får vi höra att vi är dekadenta när allt vi gjort är att följa föreskrifterna.

Mården som börjat komma till vårt fågelbord.

Grannen som inte bara kalavverkar skogen, utan dessutom gör det mitt i häckningsperioden.