Kraften i muntligt berättande

I Medborgarskolans lokaler i Stockholm pågår en febril verksamhet med många kurser i skilda ämnen. 

Här startade under hösten en kortare kurs, ”Läkande berättelser”, som från början enbart vände sig till asylsökande kvinnor. Det ska finnas runt 300 kvinnor i Storstockholmsområdet som är asylsökande. Då det var svårt att få kontakt med tillräckligt många deltagare fick även några asylsökande män plats i gruppen. 

Två gånger i veckan, tre timmar varje gång under sex veckors tid får deltagarna lyssna på en saga, men även berätta sagor för varandra med hjälp av olika teman.

– Dagens ord som vi ska prata om är ärlighet, men först ska jag berätta en saga, säger en av kursledarna, Sissi Saller. 

Hon är utbildad i läkande berättande, speciellt inom måleri och kreativitet, men kände att hon ville bidra med detta till fler än dem som gått i hennes grupper, där deltagarna främst varit svenskar.

Avskalat språk

Denna kurs ställer speciella krav på kursledarna då de måste tänka på att skala av språket, upprepa vissa meningar och vara tydligare i både kroppsspråk och tal när de berättar en historia. Sissi Saller tar en klocka på bordet och plingar i den för att fånga deltagarnas uppmärksamhet på att nu är det dags för en berättelse. 

När Sissi Saller läst ett stycke av sagan på svenska, där ordet för dagen är ”ärlighet”, tar Nik Dee Dahlström, den andre kursledaren, över och berättar samma saga på engelska. Hans gester är tydliga så att även de i gruppen som inte är så hemma på engelska, ska kunna hänga med i handlingen.

Nik Dee Dahlström har en bakgrund som skådespelare, författare och storyteller. Han har även varit engagerad i ensamkommande ungdomar för att hjälpa dem att finna sig till rätta i Sverige. Han arbetar i det svenska teamet för Initiatives of change, organisationen som är initiativtagare till kursen.

Deltagare som ännu inte har lärt sig tillräckligt bra svenska för att hänga med på lektionen, eller förstår engelska, får hjälp. Så när Nik Dee Dahlström har avslutat sitt stycke är det asylsökande Tandis Mirhashemis tur att berätta sagan på persiska för några i gruppen.

Nu tänds några ljus och man släcker ner i lokalen för att tillsammans uppleva en stilla stund. 

– Nu har vi två  minuters tystnad då vi tar kontakt med oss själva eller med en högre makt. Vi ska tända ett ljus i mörkret och alla ska få ett eget stearinljus. Efter en stund i tystnad ska var och en göra en egen ljusdekoration, säger Sissi Saller.

Vill hjälpa till

Tandis Mirhashemi är 32 år och från Teheran i Iran där hon jobbade som commercial supervisor.  Hon kom till Sverige för ett år sedan och är utbildad ingenjör men har inga planer på att arbeta som det i Sverige.

– Jag har upptäckt att jag gillar att hjälpa människor och det försöker jag göra varje dag, så därför vill jag utbilda mig till socionom. Den här kursen är för att läka mig och jag försöker att jobba med mig själv. Jag försöker vara i nuet och inte tänka för mycket på framtiden medan jag väntar på beskedet om jag får stanna, säger hon.

Det tar cirka 26 månader att få beslut om medborgarskap eller inte men det finns inget löfte om att det tar exakt så lång tid.

Sara Ahmed är från Kurdistan och ville komma till Sverige eftersom hennes syster redan var bosatt här. 

– Jag har varit här i tre år nu och vill skapa mig ett liv här med jobb och familj.

21-åriga Sali Elsalmy kommer från Palestina och har varit i Sverige i ett år.

– Det vi lär oss här är att lyssna på andra och att se den positiva sidan av livet. Vi försöker att hitta ett lugn inom oss och tillsammans med andra, för att orka med den här jobbiga situationen. Det är väldigt stressande att vänta på beskedet om man får stanna eller inte.

Läkande att lyssna

Kursen närmar sig sitt slut för dagen och Sissi samlar ihop gruppen för några sista ord.

– Läxan till i morgon är att ni alla ska berätta om ärlighet – ni får ett nytt ord i morgon och det är osjälviskhet.

Hur kan metoden storytelling hjälpa asylsökande kvinnor?

– Vi börjar med en storytelling som är lite lättare och inte så personlig, som exempelvis att deltagarna ska berätta för en annan deltagare om sina händer eller fötter i tre minuter. De blir glada av att få berätta något om sig själva, men även att lyssna på andras berättelser är läkande. Vi ser det som ett fredsarbete i och med att vi jobbar med människor från så många olika nationer. Läkande berättelser ska vara en gåva som ges och det blir en del igenkännande leenden och befriande skratt, berättar Sissi Saller.

Syftet med storytelling är flera. Nummer ett är språkträningen men det är även viktigt att erbjuda ett sammanhang att vara i, ett ställe att gå till på morgonen där man möts av människor med öppna armar. 

De olika nivåerna på språkkunskaperna kan vara en utmaning och det gäller för kursledarna att hitta rätt nivå när det gäller språket.

– Jag vet vilken magi som kan uppstå vid en session när vi har den på svenska, men här kan språksvårigheter vara ett hinder. Vissa av deltagarna förstår så mycket som 90–95 procent, andra 50 procent men vissa förstår bara 30 procent av berättelsen.

Hur närmar man sig denna grupp som lever under så speciella omständigheter?

– Det gäller att vara oerhört respektfull, lugn och ödmjuk. Att vara tillräckligt lyhörd för att kunna etablera en relation med deltagarna, säger Sissi Saller.

”Det ska vara lekfullt”

Spogmai Jabarkhil är på besök i Stockholm för att prata om storytelling med sina kolleger, men på väg till Göteborg för att starta en grupp där med asylsökande kvinnor. 

–  Det är viktigt att inte gå för snabbt fram och kräva för mycket av deltagarna, att vara lyhörd och uppmärksam på om någon mår dåligt eller inte hänger med. Vi är ju inga psykologer eller terapeuter så vi måste gå försiktigt fram och börja med lätta uppgifter, säger hon.

Att exempelvis berätta om en plats i sitt hemland, som ofta är ett ställe som man älskar, kan vara svårt och väcka för mycket känslor till liv – det kan vara minerad mark. Efter några veckor kan kanske kursdeltagarna berätta något i fem minuter från sina resor. 

– Vi använder oss mycket av kroppsspråk, som att kasta en boll till varandra. Det ska vara lekfullt, för det händer något inom en människa då. Mobiler och dator kan vara bra hjälpmedel då man kan googla för att hitta rätt ord, säger Spogmai Jabarkhil.

Öppnar kafé

För att deltagarna inte bara ska kastas ut från gemenskapen och få fortsätta med träningen på det svenska språket, ska ett kafé öppnas parallellt med kurserna. 

– Vi kommer att fortsätta med miniberättelser, berättar Nik Dee Dahlström som representerar Initiatives of change.

Storytelling med inriktning hälsa/miljö/natur går parallellt, och där har deltagarna tillgång till en minibuss så att de enkelt kan ta sig ut från city och uppleva naturen.