För de protesterande kvinnorna i Sudan är de tre kvinnorna representanter för det tappra arbetet för att motarbeta Omar al-Bashirs repressiva styre. Dessa kvinnors kamp ledde till en massmobilisering för att protestera mot de stigande levnadsomkostnaderna – och det var kvinnor – hemmafruar, läkare, studenter och jurister – som ledde upproret mot regimen. Trots detta förekom inte kvinnorna i rubrikerna när presidenten till sist avgick i mitten av april.

Detta är inget ovanligt. Kvinnliga människorättsförsvarare hamnar ofta i bakgrunden. Eller så utsätts de för förtal i syfte att de ska lägga ner sin kamp.

I länder som Egypten, Guatemala, Saudiarabien, Uganda eller Filippinerna blir de ofta beskrivna som agenter som arbetar för utländska intressen. I Kenya, USA och Sydafrika kan deras sexuella läggning ifrågasättas samtidigt som de trakasseras på nätet. Och i länder som Kina och Förenade arabemiraten kan de bli gripna om de berättar om de trakasserier de utsätts för.

Vägrar vara tysta

Men trots allt detta vägrar kvinnorna att tystna. I strid med all opposition har kvinnor på senare år drivit en mängd sociala kampanjer till stöd för jämlikhet och rättvisa. Allt fler kvinnliga aktivister över hela världen har börjat samarbeta för att bekämpa strukturella orättvisor och för att driva på för mänskliga rättigheter och sin grundläggande frihet.

Samtidigt tycks medierna i första hand fokusera på de svårigheter kvinnor ställs inför. Dessa kunskaper är visserligen avgörande för att höja kraven på förändringar, men samtidigt är kunskaperna små om den kamp som kvinnor för på global nivå.

Trots att många kvinnor riskerar att bli socialt utstötta från familj, nära och kära och av myndigheter, så driver många sin kamp för social rättvisa vidare.

När vi bara talar om de restriktioner de utsätts för så innebär det också att osynliggörandet av dessa kvinnor förstärks.

Ett annat sätt att se på kvinnliga människorättsförsvarare är att fokusera på den viktiga roll de har i arbetet för att skapa förändringar som gynnar alla.

Ett exempel är det som skedde i Irland förra året där kvinnors mångåriga kamp ledde till att befolkningen med en jordskredsseger röstade för liberalare abortlagar i en folkomröstning. I kungadömet Swaziland i södra Afrika kunde en pridemarsch hållas för första gången under förra året. Detsamma skedde i Fiji.

Kampen ofta farlig

Kollektivets kraft blev också tydligt i den indiska delstaten Kerala i januari, då fem miljoner kvinnor bildade en mänsklig kedja för att protestera mot det våld som riktats mot kvinnor som försökt att besöka det hinduiska templet Sabarimala.

I Iran har en liten kvinnorörelse vuxit som motsätter sig reglerna om att kvinnor måste täcka sitt hår.

Kvinnornas kamp för mänskliga rättigheter är ofta farlig. Kvinnor som kämpar för miljöfrågor löper inte bara risk att trakasseras av statliga aktörer, utan också av företagsintressen, av sina egna lokalsamhällen och i vissa fall sina egna familjer.

I Sydafrika och Honduras har kvinnliga miljöaktivister fått ett visst internationellt erkännande för sitt arbete, men ofta till ett högt pris – i vissa fall med livet som insats.

Det finns ett behov av att lyfta fram kvinnliga människorättsförsvarares betydelse. Men det arbete som görs för att skydda dem måste också anpassas för de särskilda behov som kvinnor har. Det handlar om att skapa ett stöd som bygger på en feministisk analys där frågor som berör bland annat sexuell läggning, jämlikhet, etnicitet och klassfrågor ingår.

Efter de sudanesiska kvinnornas seger över diktaturen bör vi ägna en stunds eftertanke åt i synnerhet alla dessa kvinnor som tar strid mot alla lager av repression de ställs inför, och som är beredda att riskera så mycket, i kampen för sina grundläggande rättigheter.

I en lagrådsremiss föreslår regeringen en ny lag om preventivt vistelseförbud på allmän plats, som ska börja gälla redan 1 februari. Syftet med den nu föreslagna lagen är att förebygga och förhindra brottslighet i kriminella nätverk, till exempel skjutningar och sprängningar.

Lagen innebär att en person som tillhör eller verkar för en kriminell grupp ska få beläggas med vistelseförbud om han eller hon medvetet främjar gruppens brottslighet. Beslut tas av åklagare på begäran av polisen.

Brottsligheten måste ha en koppling till en gängkonflikt i vilken det finns risk för att skjutvapen eller sprängämnen används, eller handla om brottslighet som allvarligt skadar tryggheten på en viss allmän plats. Enligt Strömmer kan det till exempel handla om öppen narkotikahandel.

På frågan om vistelseförbud främst ska riktas mot gängledare eller mot gängens springpojkar svarar justitieministern:

– Lagen riktar sig inte bara mot toppen av pyramiden, utan syftet är att brett kunna arbeta med att plocka bort individer som bedöms vara farliga och som kan främja brottslighet av grovt slag.

För vagt?

Grunden för åklagarens beslut om vistelseförbud kommer att utgöras av underrättelser från polisen om aktuell person. Vistelseförbudet behöver inte vara kopplat till en dom.

– Det måste finnas en viss nivå på de underrättelser som ligger till grund för ett sådant beslut, säger Strömmer.

Justitiekanslern, JK, har varnat för att det utredningsförslag som regerings lagrådsremiss bygger på ”i allt väsentligt är uttryckta i vaga och/eller allmänna ordalag”. Därmed överlämnas uttolkningen av hur lagen ska tillämpas i stor utsträckning till åklagare och polis.

Även mot barn

Ett vistelseförbud ska vara avgränsat och framförallt gälla för ”allmän plats”. Enligt lagrådsremissen omfattar den formuleringen en stor del av den geografiska ytan i utsatta områden och de flesta platser, inom- och utomhus, där allvarlig brottslighet bedrivs. Förutom allmän plats ska även skolgårdar och områden runt förskolor och fritidshem omfattas.

Vistelseförbudet ska få gälla högst sex månader i taget, men kunna förlängas. I allvarliga fall ska man kunna kontrollera att förbudet följs genom att personen får en elektronisk fotboja.

Överträder man vistelseförbudet ska man kunna straffas med fängelse i högst ett år.

Vistelseförbud ska kunna beslutas inte bara mot vuxna utan också mot barn över 15 år.

Från tidigare tillåtna 25,25 meter – till 34,5 meter. På fredagen öppnar de första vägarna i Sverige för lastbilar som är nio meter längre än vad vi är vana vid. Syftet är att effektivisera transporterna.

– Med längre lastbilar så får man plats med mer gods per lastbil, vilket i sin tur innebär färre lastbilar på vägarna och mindre utsläpp, säger Sandra Nordahl, enhetschef på Trafikverket.

Enligt myndighetens beräkningar kan utsläppen från den tunga lastbilstrafiken minska med mellan fyra och sex procent med de nya lastbilarna.

Invändningar från facket

Fackförbundet Transport har dock lyft oro för att säkerheten på vägarna kan påverkas, rapporterar Arbetet. Dels oroar man sig för att de långa ekipagen kan bli svårare att backa undan vid till exempel olyckor med brandrisk, dels för att risken för olyckor vid omkörningar ökar.

Men Sandra Nordahl betonar det inte finns någon anledning till oro.

– De ska fungera precis lika bra som de lastbilar som finns i dag vad gäller framkomlighet. Sedan kan det alltid finnas en utmaning med att backa undan eller på annat sätt flytta fordon vid olyckor, men det gäller oavsett fordonslängd, säger hon.

De är dessutom tydligt uppmärkta med en skylt fram och bak, så att andra trafikanter ska kunna planera sina omkörningar.

– Studier som gjorts visar ingen generell ökad trafikrisk kopplat till att fordonen blir nio meter längre. Snarare tvärtom, att det blir färre lastbilar i trafiken innebär lägre risk för olyckor, säger Sandra Nordahl.