För de protesterande kvinnorna i Sudan är de tre kvinnorna representanter för det tappra arbetet för att motarbeta Omar al-Bashirs repressiva styre. Dessa kvinnors kamp ledde till en massmobilisering för att protestera mot de stigande levnadsomkostnaderna – och det var kvinnor – hemmafruar, läkare, studenter och jurister – som ledde upproret mot regimen. Trots detta förekom inte kvinnorna i rubrikerna när presidenten till sist avgick i mitten av april.

Detta är inget ovanligt. Kvinnliga människorättsförsvarare hamnar ofta i bakgrunden. Eller så utsätts de för förtal i syfte att de ska lägga ner sin kamp.

I länder som Egypten, Guatemala, Saudiarabien, Uganda eller Filippinerna blir de ofta beskrivna som agenter som arbetar för utländska intressen. I Kenya, USA och Sydafrika kan deras sexuella läggning ifrågasättas samtidigt som de trakasseras på nätet. Och i länder som Kina och Förenade arabemiraten kan de bli gripna om de berättar om de trakasserier de utsätts för.

Vägrar vara tysta

Men trots allt detta vägrar kvinnorna att tystna. I strid med all opposition har kvinnor på senare år drivit en mängd sociala kampanjer till stöd för jämlikhet och rättvisa. Allt fler kvinnliga aktivister över hela världen har börjat samarbeta för att bekämpa strukturella orättvisor och för att driva på för mänskliga rättigheter och sin grundläggande frihet.

Samtidigt tycks medierna i första hand fokusera på de svårigheter kvinnor ställs inför. Dessa kunskaper är visserligen avgörande för att höja kraven på förändringar, men samtidigt är kunskaperna små om den kamp som kvinnor för på global nivå.

Trots att många kvinnor riskerar att bli socialt utstötta från familj, nära och kära och av myndigheter, så driver många sin kamp för social rättvisa vidare.

När vi bara talar om de restriktioner de utsätts för så innebär det också att osynliggörandet av dessa kvinnor förstärks.

Ett annat sätt att se på kvinnliga människorättsförsvarare är att fokusera på den viktiga roll de har i arbetet för att skapa förändringar som gynnar alla.

Ett exempel är det som skedde i Irland förra året där kvinnors mångåriga kamp ledde till att befolkningen med en jordskredsseger röstade för liberalare abortlagar i en folkomröstning. I kungadömet Swaziland i södra Afrika kunde en pridemarsch hållas för första gången under förra året. Detsamma skedde i Fiji.

Kampen ofta farlig

Kollektivets kraft blev också tydligt i den indiska delstaten Kerala i januari, då fem miljoner kvinnor bildade en mänsklig kedja för att protestera mot det våld som riktats mot kvinnor som försökt att besöka det hinduiska templet Sabarimala.

I Iran har en liten kvinnorörelse vuxit som motsätter sig reglerna om att kvinnor måste täcka sitt hår.

Kvinnornas kamp för mänskliga rättigheter är ofta farlig. Kvinnor som kämpar för miljöfrågor löper inte bara risk att trakasseras av statliga aktörer, utan också av företagsintressen, av sina egna lokalsamhällen och i vissa fall sina egna familjer.

I Sydafrika och Honduras har kvinnliga miljöaktivister fått ett visst internationellt erkännande för sitt arbete, men ofta till ett högt pris – i vissa fall med livet som insats.

Det finns ett behov av att lyfta fram kvinnliga människorättsförsvarares betydelse. Men det arbete som görs för att skydda dem måste också anpassas för de särskilda behov som kvinnor har. Det handlar om att skapa ett stöd som bygger på en feministisk analys där frågor som berör bland annat sexuell läggning, jämlikhet, etnicitet och klassfrågor ingår.

Efter de sudanesiska kvinnornas seger över diktaturen bör vi ägna en stunds eftertanke åt i synnerhet alla dessa kvinnor som tar strid mot alla lager av repression de ställs inför, och som är beredda att riskera så mycket, i kampen för sina grundläggande rättigheter.