Publicerad 2019-09-25
RadarNya regler mot rika länders plastdumpning
Runt 180 av världens länder är överens om nya FN-regleringar för att förhindra att plastavfall dumpas i haven. Positivt, tycker klimatminister Isabella Lövin (MP). ”Det är ett stort genombrott att vi nu får kontroll över exporten av plastavfall till fattiga länder”.
Även Inger Näslund på Världsnaturfonden (WWF) välkomnar nyheten. Hittills har rika länder kunnat använda fattiga delar av världen som en gigantisk sopstation för sitt plastavfall. Handeln har gått genom privata aktörer, utan krav på godkännande från regeringar i de mottagande länderna. Nu är det förhoppningsvis slut på det.
– Det är oerhört viktigt och ett steg framåt. Det kommer att innebära att rika länder inte kommer att kunna exportera plast lika lätt som tidigare, säger Näslund, expert på havs- och fiskefrågor på WWF.
Klimatminister Isabella Lövin (MP) anser att plastavfallet måste hanteras i länder som faktiskt kan hantera det.
– Det är fullständigt oacceptabelt att plastavfall dumpas i länder som saknar kapacitet att ta hand om sitt avfall. Att det här gick att driva igenom beror på att man ser det akuta problemet med plast som hamnar i våra hav och inte tas om hand i länder i Asien.
Lövin tror att det här kan bli ett incitament för att vi får ordentliga plaståtervinningsanläggningar i Europa.
– Men även att plastproducenterna måste leva upp till en standard så att plasten faktiskt går att återvinna och blir av bättre kvalitet och inte innehåller så många farliga ämnen som den gör i dag, kanske att vi kommer att se mer av returförpackningar vilket vore väldigt bra, säger Lövin.
Fattiga länder
Bland dem som varit mest utsatta för plastexporten finns länder som Malaysia, Indonesien och svenskarnas semesterparadis Thailand, liksom flera utvecklingsländer. Exporten till dessa länder ökade kraftigt efter att Kina sade nej till hanteringen för några år sedan.
– I de här länderna finns oftast inget omhändertagande av skräpet, och då bildas stora avfallshögar i områden där människor inte har så stor möjlighet att göra sina röster hörda, säger Inger Näslund.
Under ett tolv dagar långt möte i Genève, Schweiz, har representanter diskuterat hur exporten av plastavfall ska regleras. Baselkonventionen från 1992, som kom till för att kontrollera export av farligt avfall, har nu fått ett tillägg i form av ett juridiskt bindande ramverk även för plastavfall. Det handlar om att den globala handeln med plastavfall ska bli mer reglerad, samtidigt som hanteringen även ska bli mer säker, både för människa och miljö. Tanken är att reglerna ska träda i kraft om ett års tid.
Ska stävjas
Inger Näslund har goda förhoppningar om att avtalet ska efterlevas, eftersom avtalen är bindande och ett stort antal länder skrivit på.
– Då ökar chansen att man också ska kunna stävja hanteringen. Länderna kommer behöva ha bättre koll på de företag som tar emot skräpet.
USA och EU är de stora bovarna i dramat – även om Sverige tillsammans med övriga Skandinavien, Österrike och Tyskland tillhör de länder som sköter sig förhållandevis bra.
– Vi har system för cirkulering av plast, och det vi inte kan återanvända används ofta till värmeenergi.
I dag hamnar mellan 8 och 13 miljoner ton plast i haven årligen, vilket innebär enorma miljöproblem för bland annat fågellivet, som skadas eller förgiftas av plastföremål och de partiklar som bildas i nedbrytningen.
– Plast bryts ned otroligt långsamt, en del kan stanna i naturen 400 år eller mer. Vi ser strandade valar med plast i magen och djur som fastnar i plast och kvävs till döds. Sådana bilder tror jag har fått folk att vakna upp, säger Inger Näslund.
Handeln med plastavfall
När Kina slutade importera utländskt plastavfall fick de stora exportländerna betydligt svårare att hitta avsättning för sin sorterade plast. Den totala globala exporten av plastavfall under 2018 landade på omkring 50 procent av exporten 2016.
Samtidigt omdirigerades de stora plastmängder som ändå fortsatte exporteras.
De största importörerna under perioden januari–november 2018 var Malaysia, Thailand, Vietnam, Hongkong och USA. De största exportörerna var USA, Japan, Tyskland, Storbritannien och Belgien.
Källor: Greenpeace, Gaia
