Den andra maj kommunicerade The Guardian ut att Facebook valt att stänga av flera kända högerextrema hatpredikanter från sina plattformar (Facebook och Instagram). Diskussionen om vad som får eller inte får sägas på Facebook har varit en debatt länge och Facebook har haft en rätt märklig inställning till det. Många har fått sina konton temporärt avstängda för att de skrivit att män är svin eller att ”vita” är skräp. Men när de bytt ut ”män” mot ”kvinnor” eller ”vita” mot ”svarta” så har posterna ofta gått igenom. Så när de nu valt att stänga av ett antal högljudda hatpredikanter från den alternativa högern (bland annat Alex Jones, Milo Yiannopoulos och Laura Loomer) är det många som drar en lättnadens suck över inriktningen.

Svenska alternativhögern reagerade som förväntat med att beklaga sig över att det här inskränker yttrandefriheten, men så är det givetvis inte alls. Att Facebook väljer att stänga av ett antal personer från sina plattformar, för att de framför åsikter som inte stämmer överens med Facebooks egna, det är helt rimligt. Synnerligen när det rör sig om uttalanden som hetsar mot enskilda religioner och folkgrupper. Inget företag ska tvingas möjliggöra andras hatbudskap. Yttrandefriheten har aldrig handlat om att vi i alla lägen ska ge alla människor utrymme och plats att säga vad de vill. Istället handlar yttrandefriheten om relationen mellan individ och stat. Att staten med sitt våldsmonopol inte har rätt att lägga sig i vad du säger.

Men vi kan heller inte helt bortse från debatten. För den belyser ett samhällsproblem som blir allt större. Möjligheterna att nå ut har sällan varit så goda som i dag. Med rätt budskap, lite tur och slagkraftiga ord kan man nå runt världens alla hörn på ett sätt som sällan var möjligt förr. Ett Facebookinlägg eller en ”story” på Instagram har möjligheten att snabbt nå miljontals användare.

Likadant har vi på ett historiskt unikt sätt försetts med en global direktkanal fans och kändisar eller väljare och politiker emellan. Det är egentligen en fantastisk utveckling, men med att det offentliga flyttat in i vardagsrummet följer också en hel del problem. Det finns inget parti som har råd att inte finnas i sociala medier. Och även om allt fler försöker logga ur är det för de flesta väldigt viktigt att hålla koll på vad som händer. Det offentliga har blivit beroende av privata aktörer och Facebook, Instagram, Twitter och Snapchat har blivit infrastruktur. Ofta lika nödvändiga för oss som fungerande vägnät och kollektivtrafik.

Att privata företag står för infrastrukturen i samhället är på inget sätt nytt. Det gäller redan elnätet, internet, skola, kollektivtrafik och i allra högsta grad bankväsendet och det finansiella systemet. Konsekvenserna av det senare blev uppenbara när visselblåsarsajten Wikileaks för cirka tio år sedan släppte hemligstämplat material. De amerikanska privata företagen Mastercard, Visa och Paypal svarade med att strypa Wikileaks tillgångar. Plötsligt var en helt bidragsberoende organisation utan möjligheter att ta emot ekonomiska bidrag.

När det gäller Facebook och Twitter är skadan inte lika uppenbar. Det syns i att människor behöver vara försiktiga med hur de diskuterar vissa saker. Även i slutna grupper blir det ibland svårt att yppa sin frustration, av rädsla för att bli avstängd. Men ändå är det där debatterna behöver tas. I mångt och mycket är det där vi lever och där diskussionerna finns. Kanske behöver vi ändå fundera på hur det ska fungera i ett samhälle där allt större del av våra liv ligger i händerna på få aktörer. Vi behöver kanske ställa oss frågan om en plattform kan vara så stor att våra fri- och rättigheter också gäller där.