Mycket surr om litet bi

För snart 50 år sedan sommarjobbade Per Johansson på en plantskola norr om Uppsala. En dag blev han och de andra sommarjobbarna tillfrågade om de ville spreja tallplantorna med det kemiska bekämpningsmedlet hormoslyr. Per Johansson anmälde sig som frivillig, men en kollega var snabbare. Dagen efter kom kollegan inte tillbaka till jobbet. 

– Han hade fått andnöd av preparatet och vårdades akut på sjukhuset en hel vecka. Han överlevde, men det var verkligen en väckarklocka för mig.

Per Johansson lutar sig fram för att klappa hunden Linus. I dag har hormoslyr varit förbjudet i nästan 50 år, ungefär lika länge som Per Johansson varit ekologisk bi- och grönsaksodlare på Mälby gård, norr om Enköping. Vårsolen värmer genom köksfönstret och Per Johansson berättar även om sin pappas väckarklocka, boken Tyst vår av biologen Rachel Carson. När den kom på 1960-talet väckte den stor debatt om att jordbrukets användning av kemiska bekämpningsmedel dödade fåglar och insekter.

– Jag minns att min pappa diskuterade med oss i familjen varför det var skadligt för alla individer i naturen när vår granne gav betat utsäde till hönsen och sedan sålde äggen till oss. 

Det betade utsädet innehöll kvicksilver och var mycket giftigt. Per Johansson ler åt minnet av sin far, men historien om de kemiska bekämpningsmedlen är allt annat än rolig. 

Dispens för kemikalier

Kring mitten av 1900-talet, när de kemiska preparaten började användas allt oftare i det svenska jordbruket, vittnade bland annat biodlare om hur deras bin förgiftades och dog som en direkt följd av kemikalierna. 1952 rapporterade Sveriges biodlares riksförbund att ungefär 4,5 procent av alla bisamhällen förgiftats. Biodlarna befann sig i ett krisläge och samma år slutade många med sin verksamhet. Upprördheten var stor bland odlarna, som försökte uppmärksamma politiker på vilka allvarliga konsekvenser de kemiska bekämpningsmedlen skulle ha för växtodlingen och för bina. För vilka insekter skulle pollinera växterna om kemikalierna tog död på alla? 

Över 70 år senare är frågan fortfarande aktuell.

På flera håll i världen har bisamhällen kollapsat, vilket varit förödande för pollineringen av lantbrukets grödor. På vissa ställen i USA fraktas därför bisamhällen på lastbilsflak för att placeras strategiskt intill de åkrar vars grödor behöver pollineras av insekter. Och i Sichuanprovinsen i Kina rapporterar Dagens Nyheter att bönderna pollinerar päronträden för hand, med långa pinnar med hönsfjädrar i spetsen.

Allt fler vill bli biodlare

Även om läget för svenska biodlare är på uppgång, allt fler vill bli biodlare, fortsätter kampen mot de kemiska bekämpningsmedlen. Så sent som i år utfärdade Kemikalieinspektionen en dispens för betodlare i Sverige att använda insektsmedlet Gaucho på frön. Medlet innehåller substansen imidakloprid, en av tre neonikotinoider som sedan tidigare förbjudits av EU eftersom forskning visat att kemikalien bland annat skadar bin och humlor.

Beslutet överklagades av biodlare och miljöorganisationer och i april stoppades dispensen till jublande rubriker från bland andra Naturskyddsföreningen: ”Bina vinnare när domstol sätter stopp för farligt bekämpningsmedel”. 

– Imidakloprid är förbjudet för all utomhusanvändning efter en lång och gedigen process i EU. De skadliga effekterna på bin och andra pollinerare är helt enkelt för stora. Vi har en svår situation i dag för bin och andra insekter och vi måste göra vad vi kan för att skydda dem från ytterligare skador, säger Karin Lexén, Naturskyddsföreningens generalsekreterare i ett pressmeddelande.

Naturskyddsföreningen för en högljudd kamp för binas fortlevnad. Dels uppmanar föreningen allmänheten att göra om delar av sina gräsmattor till blommande ängar och de kräver samtidigt att politikerna bland annat ska stödja ekologiskt jordbruk och naturbete, förbjuda bekämpningsmedel som skadar bin och att varje kommun antar aktionsplaner för bina.

”Bästa tiden på året”

På Mälby gård står 25 bikupor uppradade i lä intill en granhäck. Per Johansson öppnar locket till en av dem och i ett litet runt hål myllrar yrvakna bin om vartannat. Det blåser kallt och aprilvädret bjöd nyss på ymnigt snöfall, men nu skymtar en klarblå himmel bakom den kraftiga molnkanten och ger hopp om värmande solstrålar. 

– Samtidigt som det finns en oro om bina överlevt vintern är det här ändå den bästa tiden på året för oss biodlare. Det är nu allt startar, säger Per Johansson och sticker försiktigt ner näsan bland bina. Där luktar det sött av nektar och pollen. Från och med februari och fram till midsommar lägger drottningen massor av ägg, vid midsommar kan det bli så många som ungefär 2  000 per dygn.

Drivs av miljöengagemang

Per Johansson sätter försiktigt på locket igen. Att han skulle hålla på med biodling så länge som nästan 50 år hade han aldrig trott. 

– När jag började med bin var det mest gamla gubbar som var aktiva. I dag är det väldigt många olika typer av människor som vill bli biodlare och många drivs av ett miljöengagemang.

Att intresset för biodling ökar bekräftades på en nationell konferens anordnad av Jordbruksverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i december förra året. Där rapporterades att läget för de tama bina i Sverige är bra, särskilt i jämförelse med andra länder, men att läget för de vilda pollinerarna är rakt motsatt. Det är akut. Arrangörerna menar att det är särskilt allvarligt eftersom en bra insektspollinering har stor betydelse för skörd av viktiga grödor som bland annat raps, klöverfrö, tomater, hallon, jordgubbar och äpplen.

Akut för vilda bin

Larmet om det akuta läget för de vilda bina och humlorna i Sverige kommer inte ensamt. Hösten 2017 slog forskare i Tyskland larm om att flygande insekter minskat med tre fjärdedelar på 27 år. Det var långt ifrån den första varningen, insektsdöden är på intet sätt ny, men den tyska rapporten blev en av den senaste tidens mest högljudda, globala väckarklockor och begrepp som insektsapokalyps fick stora rubriker.

Bara ett år tidigare hade FN rapporterat att nio procent av alla bi- och fjärilsarter i Europa var utrotningshotade och i Sverige är det framförallt Artdatabankens rödlistning av insekter som gång på gång väckt frågan. I år är en tredjedel av landets knappt 300 vilda arter av bin och humlor rödlistade. Det innebär att art efter art är på väg att helt försvinna, med potentiellt allvarliga konsekvenser för oss människor. Var tredje tugga av vår mat är beroende, inte bara av bonden som odlat maten, utan också av de insekter som pollinerar grödan så att den ger frön eller frukt.

Komplicerat forskningsläge

– I snart 50 år har vi inom forskarvärlden oroat oss för läget för insekterna och nu vaknar allmänheten upp till samma insikt om insekternas betydelse för maten, naturen och mänskligheten. Även om det är oroande för dem är det här uppvaknandet faktiskt underbart för oss forskare. Det är rena rama julafton, säger Tomas Roslin, professor i insektsekologi vid Institutionen för ekologi på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.

Tomas Roslin har forskat om insekternas liv i snart 25 år och är uppenbart tacksam över den mediala uppmärksamheten. Samtidigt är han kritisk mot att viss forskning, speciellt en australiensisk studie som presenterades förra året, drar alltför långtgående slutsatser om att insekterna kommer att dö ut.

– Forskningsläget för insekter är komplicerat. Det finns helt enkelt så många insektsarter att vi faktiskt inte har hunnit kartlägga alla. Därför har vi heller inte en tillräcklig överblick för att kunna dra stora slutsatser om vilken exakt andel av insekterna som håller på att dö ut – eller ännu mindre att alla insekter är på väg att försvinna, säger Tomas Roslin, som understryker att läget är allvarligt för insekterna men att forskningen inte kan bekräfta en global insektsapokalyps.

– Under min och mina föräldrars livstid har människans markanvändning förändrats totalt. Största delen av världens livsmiljöer har tagits i anspråk av oss människor och tyvärr använder vi miljöerna på ett sätt som inte tillåter särskilt många andra arter att rymmas inom samma områden, säger Tomas Roslin.

Boplatser försvinner

Hans analys om varför insekterna dör ut delas bland annat av forskarna bakom den tyska studien. De skriver att det framför allt är det förändrade jordbrukslandskapet som är anledningen till att antalet insekter minskar, och menar att jordbrukets monokulturer brett ut sig på bekostnad av mer variationsrika områden som till exempel ängsmarker och skogar. Det har i sin tur inneburit att insekternas naturliga boplatser försvinner. 

I Sverige vill därför till exempel Naturvårdsverket se över och förbättra ersättningarna för ekologiskt jordbruk, småbiotoper, betesmarker och slåtterängar.

"Låt rishögarna ligga”

På andra sidan åkern från Per Johanssons bikupor ligger flera uttorkade rishögar intill dikeskanten. 

– Allt ska vara så tillrättalagt och perfekt, men när jag hade klippt ner den gamla granhäcken lät jag rishögarna ligga kvar. De blir bra boplatser för insekter och vilda bin. Och dikeskanten precis intill är superviktig för humlornas bobyggande.

Per Johansson menar, liksom forskarna, att honungsbina inte kan ersätta de vilda bina, utan att det behövs en mångfald av arter. Tomas Roslin är inne på samma spår.

– Vi har en så snäv syn på pollinerare här i Sverige. Det är inte bara honungsbin, de vackraste dagfjärilarna eller de lurvigaste av humlor som står för all pollination. När forskare studerar vilka insekter som bär pollen konstaterar de till exempel att flugor, sådana som folk närmast föraktar, är minst lika viktiga för pollineringen, säger han.

Behövs långtungade humlearter

På Mälby gård illustreras vikten av olika pollinerande insekter allra bäst med den rödklövervall som Per Johansson odlar på en fjärdedel av sina två hektar. Rödklövern är en blomma som honungsbina inte kan pollinera tillräckligt väl eftersom deras tunga inte når hela vägen in. Till det behövs långtungade humlearter.

– Situationen för humlorna med långa tungor är akut och den blir inte bättre av att vi bönder som odlar rödklövervall slår av den innan rödklövern hunnit blomma. Därför funderar jag i år på att spara remsor av vallen där klövern får gå i blom, som ett sätt att gynna humlan, säger Per Johansson och uppmuntrar andra vallodlande bönder att göra samma sak.

Per Johanssons satsning på blommor för att gynna pollinerare är en idé som framförts även på global nivå. På höstens FN-konferens med fokus att rädda den hotade biologiska mångfalden presenterades bland annat forskning som visar att spannmålsskördarna ökade när blomsterremsor såddes in med jämna mellanrum. 

Precis som Per Johansson menar Tomas Roslin att lösningarna för insekterna ligger i att vi människor måste dela med oss av livsutrymmet. 

– Vi måste fundera på hur vi kan använda marken på ett sätt som ger alla människor mat samtidigt som vi lämnar tillräckligt med utrymme för de andra arterna. För om vi inte gör det blir det ingen mat i alla fall. Det är den stora utmaningen.