Krönika

MP – våga säga ja till basinkomst

Så är det dags för Miljöpartiets årliga kongress. Och frågan om medborgarlön, eller basinkomst, tas upp igen. Denna gång i motioner som stöds av såväl Grön ungdom som Gröna studenter. Partistyrelsen är däremot negativ. Man föreslår avslag. Igen.

Jag vet att det finns smarta sätt att idiotförklara hela idén, det har till och med Miljöpartiets ledning gjort trots att det var just Miljöpartiet som tog initiativ till att medborgarlön kom upp på den partipolitiska agendan i Sverige för cirkus trettio år sedan. När partiledningen ville bli av med frågan genomfördes för cirkus tio år sedan en medlemsomröstning som var så strategiskt utformad att inte ens jag skulle ha röstat på det alternativ som förordade basinkomst. Det var – som jag ser på det – djupt manipulativt för att få fram ett nej. Detta nej tas nu åter som motiv för att avslå motionerna. Så kan det gå till i den partipolitiska världen.

Den internationella debatten tog fart ungefär samtidigt som MP avvecklade begreppet från sitt partiprogram. Den samlade internationella rörelsen, som driver den akademiska debatten, har enats om en gemensam definition av begreppet basinkomst: Basinkomsten ska garantera alla en inkomst som går att leva på, betalas ut regelbundet till individer (inte hushåll) i form av pengar (inte matkuponger eller dylikt) och utan krav på motprestation. Idén slår onekligen två goda flugor i en smäll: dels ges individen ett rejält frihetsrum, dels kan en solidarisk fördelning i samhället genomföras. Det är få system som kombinerar dessa, ideologiskt gröna, målsättningar. Att säga nej tycks mig så grönt kontraproduktivt så det svider.

Det går att föra en lång diskussion om vilka som ska omfattas av en basinkomst eller medborgarlön. Vilka övergångsregler skall gälla för nyanlända? Ska mottagaren ha rätten att ta med sig basinkomsten för att leva sitt liv i Thailand, Iran eller Norge? Ska en sjuåring ha samma inkomst som en sjuttioåring? Allt det där finns olika uppfattningar om. Själv är jag inte klar över hur jag ser på detaljerna. Och erkänner att dilemman finns. Men jag ser faktiskt ingen annan utväg än införande av medborgarlön/basinkomst.  Inte om vi ska försvara allas rätt till ekonomisk trygghet i en framtid som är totalt olik den vi hade framför oss när principerna för trygghetssystemen sjösattes. Allt fler människor kommer att pendla mellan arbete, studier och det som i dagens politiska värld kallas ”arbetslöshet”, det vill säga inget formellt arbete i den formella ekonomin.

Finansieringen är naturligtvis ingen lätt fråga, tvärtom. Flera utredningar med delvis olika inriktningar har gjorts, en del övergripande andra mer detaljerade. En del heltäckande, andra avgränsade. Bland dem som hävdar att finansieringen är omöjlig finns de som gladeligen avvecklat såväl förmögenhetsskatt som arvsskatt och som pimpat detta med så kallat jobbskatteavdrag till friska och krya på 90 miljarder utan att blinka.

Åtminstone en språkrörskandidat (Magnus Wåhlin) gillar basinkomst.

På MP:s kongress får SKB, Swedavia och Preem ställa ut. Pengar stinker ibland.