2008 publicerades en undersökning i ITPS i korthet av Sandro Scocco och Eva Alfredsson om sambandet mellan inkomst per capita och utsläpp av växthusgas. Syftet var att ta fram en strategi för att ”nå både klimatmål och god tillväxt” (ITPS i korthet, nr 2 2008). Rapporten redovisade en undersökning av förhållandena i olika länder och slutsatsen blev att det generellt sett inte är billigare att länder som Sverige satsar på reduktion av utsläpp av växthusgaser i andra länder utan snarare är effektivare att göra åtgärder i hemlandet. Slutsatsen bygger på ett resonemang utifrån att det råder ett linjärt samband mellan inkomst och utsläpp mellan olika länder.

Levnadsstandard och utsläpp

Här presenteras en diskussion av länders utsläpp och BNP som bygger på nyare siffror som gäller fram till 2016. Det kan finnas kontroversiella delar i dessa data, till exempel redovisas Sveriges utsläpp till 4,9 ton CO2 per capita per år. Vissa andra menar att motsvarande siffra borde ligga på 11 ton om alla utsläpp, även från det som produceras i andra länder, tas med i beräkningen, det som brukar kallas konsumtionsperspektivet.

Bilden nedan visar världens länder med avseende på levnadsstandard och utsläpp av växthusgaser. Varje prick motsvarar ett av världens 182 länder. Diagrammet är i en lite ovanlig så kallad log–log-skala för att göra figuren tydligare, då det är en hög koncentration av länder som ligger nere i vänstra hörnet på en linjär skala. På vertikala axeln mäts utsläpp av antal ton CO2 per capita per år medan den horisontella axeln anger BNP per capita mätt i US-dollar.

Det är inte svårt att se att det finns ett samband mellan levnadsstandard (BNP) och utsläpp av växthusgas. Nere i vänstra hörnet ligger fattiga länder i Afrika som Mali, Centralafrikanska republiken, Malawi, Rwanda och Demokratiska republiken Kongo Kongo-Kinshasa. Dessa länder är fattiga med en köpkraft på runt 1 000 US-dollar och med låga utsläpp på mindre än 100 kilo CO2 per person och år. I övre högra hörnet finns länder som Qatar, Luxemburg, Singapore, Norge, Irland, Förenade Arabemiraten, Schweiz och USA. Dessa länder har hög levnadsstandard på motsvarande 80 000 till 100 000 US-dollar per år, men också höga utsläpp på 20 ton CO2 eller mer per år per person. Sverige motsvaras av en prick vid pilen med utsläpp på 4,9 ton CO2 och en BNP på 49 000 US-dollar per person och år.

De rikaste måste dra ner

Läget i världen inte är rättvist. Länder med högst standard är de som släpper ut mest. Ju mer utdragen cigarrform på figuren, desto mer orättvisa. Marknadsekonomi och nyliberala idéer om utveckling bygger på trickle-down-teorin, det vill säga att när de rika blir rikare kommer detta att dra med sig även de fattiga. Det är naturligt att konfigurationen dras ut i en längre cigarrform med den politiken för att de rikaste ska dra iväg ännu mer. En önskan om en värld där rättvisa är en grundpelare borde generera en mer sammanhållen och cirkulär konfiguration där länderna ligger närmare varann. De rikaste måste dra ner på sina utsläpp. Det är inte de fattigaste länderna som har problem med CO2 utsläppen utan de rikaste. 

Ett hållbart värde på utsläpp långsiktigt är 1,7 ton CO2 per capita per år. Knappt hälften av länderna klarar detta. Det är tydligt att detta är förknippat med en levnadsstandard på max 10 000 US-dollar per år. De länder som befinner sig i den utsläppsregionen är Indonesien, Vietnam, Colombia, Marocko, Indien, Kirgizistan och Costa Rica, även om det kan skilja en del i gruppen då Costa Rica och Colombia ligger över de andra i levnadsstandard.

Släpper ut mer per krona

Det är tydligt att det finns en trend och ett samband mellan levnadsstandard och utsläpp, det går att tänka sig en trendlinje som går nerifrån vänster hörnet upp till högra hörnet som anger ett samband mellan BNP och utsläpp. Denna trend är inlagd i figuren som en streckad linje. Vid sidan av trenden finns en spridning. Länder till höger om trendlinjen är ”goda exempel”, med högre levnadsstandard vid en viss utsläppsnivå. Det är något som alla länder strävar efter för en hållbar framtid samtidigt med en bra standard. Sverige är ett sådant land, vilket våra politiker gärna påpekar, även om den absoluta nivån är högre än det långsiktigt hållbara.

Trendlinjen är approximativt en rät linje. Då ökar CO2-utsläppen linjärt med BNP då standarden ökar och de slutsatser som Scocco och Alfredsson fann gäller. Som framgår av data är trendlinjens lutning dock inte exakt linjär utan lutar svagt exponentiellt uppåt. Det betyder att utsläppen som funktion av BNP ökar snabbare än BNP och att ett rikare land släpper ut mer per krona jämfört med ett fattigare land. 

Alltså är länder mindre utsläppseffektiva ju rikare de blir. Rika länder slösar med utsläpp mer än fattiga. Förhållandet är alltså precis tvärtemot vad som ofta sägs, att vi måste tjäna ännu mer pengar för att kunna ha råd att effektivisera utsläppen. När den politiska retoriken säger att vi ska flyga mer för att pumpa in pengar i flygbranschen så att den får råd att effektivisera är detta alltså motsatsen till vad vi egentligen bör göra. Åtminstone på nationsbasis.

Utveckla och ställa om

Om vi ska fortsätta med det ekonomiska system vi har i dag i världen, det vill säga den liberala marknadsekonomin som har skapat den värld vi ser representerad i figuren, kommer länderna att öka sin levnadsstandard och samtidigt röra sig utefter trenden uppåt höger och därmed öka sina utsläpp av CO2. Detta scenario brukar kallas BAU (Business as usual). Visst, det blir högre levnadsstandard för fler men knappast hållbart för miljön och klimatet i ett läge då CO2-halten i atmosfären redan har ökat med 50 procent sedan förindustriell tid.

Ett annat framtidsscenario kan vara decoupling. Det är vad vissa teoretiker säger kan uppnås i framtiden, en ekonomi med fortsatt tillväxt men med minskande utsläpp. Metoden för detta skulle vara att tillväxt sker i nya sektorer som tjänstesektorn, som inte är beroende av fossila bränslen. Det skulle motsvara att ett land rör sig mot nedre högra hörnet i figuren. Inte många länder har åstadkommit decoupling i dag, utom möjligen några som rör sig på gränsen till hållbarhet, Costa Rica och Colombia, Sri Lanka och kanske Indonesien och Namibia. 

Dessa länder är ändå inte vad vi tänker på i samband med välfärdsländer där alla medborgare kan ges en god standard. Att både utveckla fattiga länder till ökad standard utan ökade utsläpp och samtidigt ställa om rika länder till hållbara utsläpp med fortsatt hög standard låter som en grannlaga uppgift för världens ekonomiska och politiska ledning. Och inom rimlig tid, vilket kan vara något eller några decennier.

Motargumentet faller

Återstår degrowth. Det innebär att bryta tillväxtideologin och utveckla en ekonomi utan tillväxt. Alltså en annan typ av ekonomi som inte bygger på den kapitalistiska ränteekonomin. Driften i den liberala kapitalismen i varje land är att öka BNP. BNP används som det enda måttet på levnadsstandard. Men som framgått av resonemanget ovan är det inte möjligt att fortsätta inom en hållbar ekonomi att enbart se till ökande BNP. Det leder till att utsläppen ökar, men också till att det blir mer utsläpp per krona. 

Evig tillväxt är omöjlig på en ändlig planet. Det behövs ett nytt mått för ländernas ekonomier att styra mot. Rika länder i övre högra hörnet av figuren med stora utsläpp bör stoppa jakten på BNP-tillväxt och styra mot minskning av utsläppen. De fattiga länderna i nedre vänstra hörnet med låga utsläpp bör fortsätta med tillväxtstyrning för ökad levnadsstandard med lägre prioritet på utsläppsminskning. 

På så sätt kan alla länder röra sig mot mitten och vi får en mer homogen och rättvis värld, samtidigt som den är hållbar. De samlade utsläppen kan minska om de rika länderna låter de fattiga få en lite större andel. Minskningspotentialen är större i de rika länderna. I dag skyller rika länder på att det är omöjligt att få med de fattiga på degrowth-tanken, då människor i fattiga länder behöver standardförbättringar för att leva drägligt. Med det här skissade schemat för förändring till hållbarhet faller det motargumentet och omställningen kan börja. De rika länderna kan gå före även om inte att alla länder genast följer med.