Frörebellerna

För att skydda sig mot fröhandeln!

Meningen ropas ut i kapellet på Edelviks folkhögskola i Västerbottens inland, där 28 personer i olika åldrar har samlats. De har åkt från Robertsfors, Vindeln, Skellefteå, Lövånger, Bygdeå och Vilhelmina för att delta i den första fröodlingskursen i Västerbotten på tio år. Nu sitter de samlade igen i en ljus asymmetrisk sal med vita träväggar, efter att ha varit utspridda i smågrupper och samtalat runt frågan; ”Varför ska man odla eget frö?”. Kursledaren Olle Johansson står längst fram vid ett blädderblock och fångar anledningarna som slängs ut i rummet.

– Det blir bättre frö, säger någon. Fröer från de stora fröfirmorna är inte ens odlade i Sverige för svenskt klimat. Men om jag bor i Lövånger så är det bra förutsättningar att ärt-odlingen ska lyckas om jag odlar sockerärtan ”Lövånger”, som jag fått av en vän som fröodlar.

– När jag fröodlar skapar jag dessutom hyperlokalt anpassade sorter, tillägger en annan. Mitt mikroklimat känner inte fröfirmorna till.

– Kunskapen, inflikar en tredje. Jag vill vara säker på att kunna odla mat i framtiden.

– För att skydda den genetiska mångfalden, säger någon till sist och får medhåll. Vi behöver rädda det som räddas kan.

Många förlorade sorter

För kursdeltagare på fröodlingskursen i Burträsk den här lördagen är det ingen nyhet att 75 procent av de odlade sorterna försvunnit på 100 år, enligt rapporter från FN. Då, för 100 år sedan, försörjde ett hundratal grödor världen med mat. I dag dominerar istället fyra grödor – vete, soja, ris och majs. Förutom att grödorna blir allt färre, odlas allt färre sorter av varje gröda.

– Sverige var ett land som förlorade extremt många av våra gamla sorter, förklarar författaren och odlaren Lena Israelsson. De sorter som blev kvar efter industrialiseringen av grönsaksodlingarna var ärtor och bönor. Särskilt ärtor, för det kan man hitta en burk i en vedbod efter 20 år och sparka igång igen.

Om du skulle titta i en katalog från en fröfirma runt förra sekelskiftet, så skulle du se ett brett sortiment med både importerade utländska nya sorter, men även svenska lantsorter som odlats ute i byarna i generationer. Lena Israelsson beskriver i boken ”Köksträdgården – det gröna arvet” hur det vid förra sekelskiftet fanns köksträdgårdar inte bara på herrgårdarna, utan också inne i stan där koloniträdgårdarna anlades – och ute hos allmogen i byarna.

Men några decennier in på 1900-talet började konstgödsel och bekämpningsmedel dominera jordbruket på de stora gårdarna. Det småskaliga ekologiska odlandet med upphöjda bäddar ansågs omodernt och det storskaliga industrijordbruket tog över. På 50-talet minskade intresset för grönsaksodling, köksträdgården krympte och gräsmattorna växte. I samma anda försvann kulturväxterna och de gamla lantsorterna.

Dominerande bolag

I dag dominerar fem stora företag världsmarknaden för fröer. Förra året köpte tyska företaget Bayer amerikanska Monsanto för hisnande 62,5 miljarder dollar, motsvarande drygt 520 miljarder kronor. Köpet innebar att Bayer och Monsanto tillsammans nu basar över mer än en fjärdedel av världsmarknaden för utsäde och växtskyddsmedel. 

Daniel Claesson, kommunikationschef på Bayer-Monsanto ser inget problem med att gamla kulturarvssorter försvinner.

– De nya sorterna måste bevisa att de är bättre än de befintliga. Inte bara i fråga om avkastning utan även egenskaper som sjukdomsresistens, kärnkvalitet och vinterfasthet. Därför är det naturligt att ersätta sorterna efter några år eftersom nya sorter kommer att bli bättre för bonden oberoende av om han är konventionell eller organisk, stor eller liten.

Han är inte heller oroad för att egenskaperna hos dessa gamla sorter går förlorade.

– Genpoolen är oändligt stor och varierad och långt ifrån uttömd. En typisk sort i jordbruksgrödor varar mellan 3 och 10 år, men bara för att den försvinner från den kommersiella marknaden, försvinner den inte från poolen av sorter som används i förädling.

En del av Bayer-Monsantos verksamhet är att ta fram hybridfrön som passar att odla storskaligt med konstgödsel och bekämpningsmedel. Dessa frön används i dag i det storskaliga industriella jordbruket där de ger skördar med hög avkastning, gör att grönsakerna ser likadana ut, blir skördefärdiga samtidigt, är lätta att skörda med maskin och klarar långa transporter. Hybrider är alltså perfekta för det storskaliga jordbruket. 

Daniel Claesson menar att även om det blir fler och fler hybrider i världen, så finns de öppenpollinerade sorterna kvar, även de moderlinjer som är föräldrarna till hybrider.

– Hybrider är en produkt av förädlingsprogrammen och därför inget problem.

Klimatanpassning

För fritidsodlaren spelar det kanske mindre roll om det står F1 på påsen. Det kanske inte heller känns nödvändigt att ha 16 olika sorters morötter att välja mellan att så i grönsakslandet, det kanske räcker med tre. Varför skulle vi egentligen vilja ha en bredd av sorter – annat än att kulturarvssorter är goda, har ett affektionsvärde och är klimatanpassade för platsen?

– Det ligger i allas intresse att det genetiska världsarvet inte går förlorat, förklarar Lena Israelsson. Vad händer när vi bara har tio procent kvar av vårt världsarv? Vad händer när vi inte har de rena sorterna, de öppenpollinerade – byggmaterialet när vi skapar nya sorter? Det har tagit generationer att bygga upp det här arvet med lokalt anpassade sorter. De ger inte exakt likadana grönsaker och de är inte gjorda för transport, men i det här fallet är det inte det som behövs. Vi kan ju tänka oss nu med klimatförändringar, så kommer vi ha behov av nya sorter men inte av hybrider.

Stor variation av gener

Alla minns säkert torkan under förra sommaren. Där blev det märkbart hur gamla lantsorter, till exempel rågsorten ”Petkus”, klarade väderförhållandena betydligt bättre än många moderna spannmålssorter. Det här beror på en viktig skillnad mellan moderna sorter och kulturarvssorter – de nya sorterna har en mycket liten variation av gener. Speciellt hybrider, där plantorna beter sig exakt likadant och nästan är kopior av varandra. 

Kulturarvssorter å andra sidan har en mycket stor variation av gener, vilket ger en inbyggd försäkring mot sjukdom och missväxt.

Vilka egenskaper som behövs i ett framtida föränderligt klimat är svårt att veta i dag, därför behövs det bevaras en bredd av sorter och egenskaper. Att lämna över ansvaret för urvalet av sorter värda att bevaras till Bayer-Monsanto, det oroar Lena Israelsson.

– Vi vet ju inte vad som försvinner. Vi vet inte vilka gener vi förlorar – det är omöjligt att veta. Jag läste om Luleå trädgårdsförening som för ett sekel sedan bland annat fröodlade och sålde ”Luleåärtan” – en ärta skapad för det norrländska klimatet. Men den ärtan är borta nu.

Det småskaliga hotas

En lösning är att frysa ner vårt genetiska kulturarv. Det här gör institutionen NordGen, Nordiskt genresurs-center, som ansvarar för Svalbards globala frövalv. Tyvärr är det inte hela lösningen, då även nedfrysta sorter tappar i grobarhet om de inte odlas kontinuerligt. Nej, sorter behöver odlas för att fortsätta existera. Men samtidigt som vi behöver en stor genpool för framtiden försöker företag som Bayer-Monsanto att få kontroll över världsmarknaden av fröer, enligt Lena Israelsson.

– Jag vet inte hur många lobbyister de har i Bryssel, säger hon. Men det ligger i deras intresse att få bort icke-hybrider, så ser det ut i hela världen.

I Afrika pågår det just nu en påtryckning där bönder blir tvingade att odla hybrider, på grund av att lokala frön förbjuds i allt högre grad (insamlandet, hanteringen och bytet av lokala frön). Det är ofta kvinnor som småskaligt producerat mat till familjen och tagit eget utsäde, men om det förbjuds blir de beroende av att istället köpa in hybridfrön, som marknadsförs tillsammans med konstgödsel och bekämpningsmedel. De stora bolagen slår effektivt sönder det hållbara småskaliga jordbruket i Afrika.

På närmre håll gäller EU:s frödirektiv. Sedan 2011 måste varenda sort som säljs i Sverige i dag vara registrerad på EU:s sortlista. Runt om i Europa kom det genast kraftiga protester och efter påtryckningar instiftades två ytterligare listor som är mer anpassade för fritidsodlaren: en lista för ”amatörsorter” och en för ”bevarandesorter”. Men det krävs fortfarande en bra och noggrann dokumentation av sorten och en avgift för att registrera en sort. Över 90 procent av sorterna på EU:s sortlista är hybrider, enligt Lena Israelsson. Reglerna för att importera fröer från utanför EU är hårda. Fritidsodlaren får därför svårt att få tag i sorter från bland annat USA och Kina. 

När Brexit genomförs finns risk  att sorterna från Storbritannien försvinner från listan. Jordbruksverket bedömde i februari att elva olika potatissorter skulle tas bort den 30 mars 2019 – till exempel ”Swift” och ”Rocket”. Det försvinner också foderväxtsorter, spannmåls- och oljeväxtsorter och köksväxtsorter. Bland de 34 olika köksväxtsorterna hittar vi bland annat den gula rödbetan ”Burpees Golden” från före 1828 och bondbönan ”Aquadulce Claudia” från 1885, som inte längre blir tillgängliga för svenska odlare.

Fröaktivism på nätet

Samtidigt som kontrollen över fröerna hårdnar på global nivå, finns det en växande fröaktivism här hemma. Det syns i sociala medier, där det flitigt startas frökedjor och anordnas fröbyten. 

– Det är som en underjordisk rörelse på sociala medier. Man byter frön, tipsar, skickar bilder, säger Lena Israelsson.

I Burträsk är kursläraren Olle Johansson förvånad över det stora intresset för fröodlingskursen. Deltagaren AnnJessica Eriksson från Vilhelmina håller med.
– Jag är fruktansvärt förvånad över intresset. Jag tänkte kanske fem till tio stycken, inte 28 deltagare.

Men deltagarantalet går helt i linje med det växande medlemsantalet i föreningen Sesam; ett sällskap för fröodling och beskydd av kulturväxter, som anordnade fröodlingskursen. De senaste åren har Sesam haft en mycket kraftig ökning av nya medlemmar med 300–400 per år. I dag har föreningen 1 339 medlemmar.

Radikalt att fröodla

På Edelviks folkhögskola är ett långbord täckt av fröpåsar med ärtor, bondbönor, åkerbönor, rädisor och pumpa. Som avslutning på dagen får deltagarna i uppgift att välja en kulturarvssort och fröodla på den under sommaren. Det tar inte lång tid innan alla fröpåsar har hittat sina nya ägare. Till hösten ska kursdeltagarna ses igen för att utvärdera hur det gick.

En av deltagarna, Åsa Karlsten från Gumboda, fröodlar redan av flera anledningar.

– Främst för att ha kunskapen och materialet om det ”skiter sig”, berättar hon. Jag vill också vara med och bevara den genetiska mångfalden, den som industrin inte har. Det känns dessutom kaxigt att knäppa fröfirmorna på näsan.

Den engagerade fröodlaren Mariana Mattsson, som odlar i Lycksele, är också kritisk till fröindustrin.

– Fröindustrin är inte intresserad av att odla sorter som är anpassade för lappländskt klimat. När jag hittar något som är bra, så gäller det att hålla i det. Att ta egna fröer och sprida fröer – dela med sig av och sälja fröer – är ju en försvarshandling egentligen mot fröindustrin och EU:s frödirektiv. Att fröodla är en radikal handling. Frön är makt. Frön är självständighet. Att fröodla är att odla sin självständighet.