Krönika

Utomkroppslig inlevelse

Vissa påstår att sociala medier gör en mer inbakad i ens egen lilla egosfär, ogenomtränglig för omgivningen att influera. ”Titta på oss,” säger de. Men jag tittar. Oh, vad jag tittar, och vet att de tittar. Och när de inte tittar känns det också. Det vore synd att basera ett avföljningsbeslut av en gammal bekantskap på ett missförstånd. Med en skeptisk tumrörelse öppnar jag listan över följare. Skrollar ner, noggrant sökande. Namnen jag söker saknas.

Min gamla klasskamrat som jag kramade för några månader sedan? Den snälla fotografen från Berlin jag utbytte hemligheter med? Och hon som sa ”I love you Veronika” på en klubb i Budapest sommaren för två år sedan, när det visade sig att en grupp från mitt universitet råkade befinna sig där samtidigt som jag själv? Visst, jag gick utan att säga hejdå, efter att en man som försökte tafsa blev arg och sprätte upp min väska, men ändå?

Försöker igen; söker de saknade namnen bland följarna – inget. Tänka sig, den där appen som listar dem man själv följer, men som inte följer en tillbaka, stämmer. Med en småtrotsig vrede i halsklumpen klickar jag bort de namn jag pliktskyldigt följt och gillat. Jag vill ju inte framstå som en stalker. Samtidigt trippar allt fler främlingar in på följarlistan. Känn tacksamhet, snäser en inre röst.

Vissa påstår att sociala medier gör en mer inbakad i sin egna lilla bubbla. En liten egosfär, ogenomtränglig för omgivningen att influera. ”Titta på oss, lägg ifrån dig mobilen” säger de. Men jag tittar. Oh, vad jag tittar, och vet att de tittar. Och när de inte tittar känns det också.

Jag bär på hundratals blickar i min ficka, och de ser om jag är aktiv, om jag följer dem med blicken. Varje gång jag tar upp dessa blickar, noteras mitt besök för alla att se i en liten grön plupp intill mitt ansikte. Kinderna blossar, men jag känner bara en grön plupp intill en fotograferad axel. Ett tidsbestämt brännmärke. När brännmärket försvinner är det som om personen dör.

När en ung släktings profil dök upp igen, efter att ha tagits ner efter att hon dött i hjärncancer, kändes det nästan som om hon hade återuppstått. Aktiv för fem timmar sen – och se, vilka fina bilder från skärgården! Den vita klänningen klär hennes leende så fint. Hon var ju inte borta; hon fanns ju på Facebook, liksom jag. Strax innan hennes begravning skrev jag en kommentar på hennes instagrambild.

Finns det någon minneslund där man kan besöka henne? undrar en främling i ett direktmeddelande på Instagram. Nej, inte än. Men Instagramkontot finns kvar, med Sicilienbilder, diktcitat från Kristina Lugn och Tomas Tranströmer, ”fuck cancer”-foton – minnen. Som om de någonsin skulle dö. Leve sociala medier … Ditt liv har ändå ingen chans mot deras.

Vardagstillit. Att våga tala med främlingen på resan, få ovärderliga tips och riskera att drabbas av vänskap.

”Se på ditt ur, timmarna flyr”-tänk. I ditt korta liv bör du inte räkna timmar, ty då får du existentiell prestationsångest.