Det är en mörk och lite dyster novemberdag när jag på en liten restaurang i Gamla stan slår mig ner mittemot en av de politiker jag har störst förtroende för. Det är spännande, för det råder i princip politisk stiltje i övrigt. När alla väntar finns det också utrymme för eftervalsanalyser och det är därför vi sitter där. Jag har en massa tankar, men jag tror inte att jag delar med mig så mycket av dem, för ännu fler än tankarna är mina frågor som jag nyfiket ställer. Svaren viskas fram, nästan hyschande, och de riktiga, de intressanta svaren levereras mellan raderna. Även om det inte finns något skäl att tro att någon lyssnar kan en svensk toppolitiker inte slappna av i Stockholmstrakten i dag.

Den där oron för att någon ska snappa upp något dumt, att det från ingenting ska uppstå en skandal som media spinner vidare på, är inte ny. Den första mars i år publicerar DN en fin intervju med Maria Wetterstrand. Den handlar dels om hennes uppdrag som statens offentliga utredare, men det gripande är historien om hur stressad hon var över att journalisterna skulle hitta något på henne som de skulle kunna blåsa upp. Rädslan över skandalerna syntes i småsaker, som att maken inte fick ta med sig sin finländska bil eftersom hon var rädd för nyheter om hur hon försökte smita från trängselskatten. Hon beskriver hur dreven och rädslan får en att inte våga försvara sina kollegor. Tre dagar senare har drevet till slut nått henne. I någon vecka stormar det, hon förklaras både omdömeslös och jävig. Hennes rapport om hur flyget ska minska sin miljöpåverkan nämns förvisso betydligt oftare än förväntat, men det är inte där det huvudsakliga fokuset hamnar.

Aftonbladet har dragit igång en reportageserie där de granskar regerings- och riksdagsledamöternas utlägg och hittills har 5 personer fått gå till följd av den. Granskningen ”Maktens kvitton” har enligt Mediavärlden blivit nominerad till flera internationella priser och redaktören Martin Schori låter meddela att ”granskningen ’Maktens kvitton’ fortsätter. Att avslöja och berätta om ledamöter som missbrukar sitt förtroende är centralt i vårt journalistiska uppdrag”.

Riksdagslönerna allena gör att en riksdagsledamot tjänar mer än 96 procent av Sveriges befolkning i arbetsför ålder. Där finns det en riktig diskussion att föra, om våra politikers uppdrag, om deras möjligheter att verkligen leva sig in i verkligheter som är så astronomiskt långt ifrån deras. Men diskussionen förs inte och vi fokuserar istället på de cirka 2 procent av dem som avslöjats med att fuska. De som fått gå har verkligen missbrukat systemen, de har fifflat för att få ännu lite mer pengar än de annars skulle haft och nog kan det sticka i ögonen när en lyxresa för familjemedlemmar betalas av skattebetalarna, istället för av de redan välbeställda riksdagsledamöterna.

Rädslan för skandaler gör att politiken hamnar i bakgrunden. När Cecilia Wikström petades från Liberalernas lista hade hon inte brutit mot några regler. Men eftersom media plötsligt stormade kring hennes sedan långt tidigare kända sidouppdrag drog Liberalerna omgående öronen till sig. Cecilia hade ingen chans. Trots att hon politiskt åtnjutit stort förtroende till dess. När Mehmet Kaplan (MP) fick gå från regeringen var det inte på grund av den politik han torgfört eller de förslag han lagt, utan för vem han hade låtit komma till tals på ett möte fem år tidigare och för vilka som hade varit i samma rum som han under en middag några månader tidigare.

Vad kostar det för samhället när fokus ligger på att minimera skandalerna? När människor inte får gå för att deras åsikter inte stämmer överens med partiets politik, utan för att deras namn solkar ner varumärket? Vilken samhällsdebatt har vi kvar när politikerna som överlevt är de som lever i en annan ekonomisk verklighet än sina medmänniskor, de som också formulerar sig korrekt, har ett rent förflutet och undviker att stå upp för sina kollegor?

I ett samhälle där nästan varje ung känd kvinna kan förvänta sig hot och hatbrev efter varje  utspel, måste vi andra vara större människor. Nästa gång en skandal briserar: kräv inte avgång. Kräv förändring. Människor behöver en andra chans. Det gäller såväl kriminella, som skolbarn och politiker.