Energi · En syl i vädret

Vem är det som släpper ut vem – de, dom eller dem?

Det har blivit vanligare med formuleringar som ”Dem släpper ut minkarna” istället för ”De släpper ut minkarna”.

Malin Bergendal går igenom reglerna för ”de” och ”dem” – med djurrättsaktivister och utsläppta minkar i huvudrollerna.

De och dem är det många som funderar över. Vissa undrar hur det funkar egentligen, andra tycker det är självklart men förstår inte varför så många numera inte vet. Och vissa hävdar att man kan göra hur man vill nu för tiden. Jag ska försöka reda ut frågan.

Vi börjar med grundregeln: de är subjekt och dem är objekt. För att få en tydlig bild av det – tänk dig en grupp djurrättsaktivister som släpper ut minkar ur burar på en minkfarm. Djurrättsaktivisterna är subjekt, för de gör något: de släpper ut minkar. Här ska det alltså vara de, inte dem. Minkarna gör ingenting, men de påverkas av vad subjekten (djurrättsaktivisterna) gör. Alltså är de objekt, tills de skuttar iväg och blir subjekt i helt andra meningar.

Om vi redan känner till både djurrättsaktivisterna och minkarna kan vi skriva: de släpper ut dem.

Men att tänka på subjekt och objekt när man skriver passar inte alla. Då finns det ett par andra knep. Det ena knepet är att tänka singular istället för plural – en istället för flera: en (låt oss säga kvinnlig) djurrättsaktivist som släpper ut en minkhona, till exempel. Ingen tvekan om att hon släpper ut henne, eller hur? Om de är flera byter du bara ut hon mot de och henne mot dem.

Det andra knepet är att översätta till engelska. The animals’ rights activists är they och the minks är them. They = de och them = dem.

Varför är det svårt på svenska, då? Det beror på att de flesta säger dom. Visserligen säger man di och dem på finlandssvenska och di och dom i delar av södra Sverige. I vissa dialekter längst i norr säger man dem i båda fallen – läs en roman av Sara Lidman så får du se! Men dom är vanligast sedan länge.

Ändå verkar det ha blivit svårare de senaste decennierna. Inte nog med att många skriver de där det ska vara dem: *Djurrättsaktivisterna släpper ut de istället för Djurrättsaktivisterna släpper ut dem. Dessutom har det blivit vanligt att göra tvärtom: *Dem släpper ut minkarna istället för De släpper ut minkarna. Så skulle de flesta mellanstadiebarn inte ha skrivit på 1970-talet, men så skriver många vuxna i dag.

Sedan ungefär 15 år säger vissa att det inte finns några regler för de och dem längre – numera kan man skriva som man vill.  Visst kan man, men reglerna är ungefär desamma. Vad som har hänt är att grammatikerna bakom Svenska Akademiens Grammatik (2001) har sagt att de och dem går lika bra i en enda typ av meningar.

Låt oss säga att djurrättsaktivisterna blir gripna av polisen (och när polisen tar dem är de objekt). Men några djurrättsaktivister har hunnit iväg. Enligt den äldre regeln skriver man att polisen griper dem som är kvar. Enligt de nyare rekommendationerna går det lika bra att skriva att polisen griper de som är kvar. Då ser man de som ett fast uttryck, som inte behöver böjas när det blir objekt.

Men frågan är om det inte är ännu krångligare att hålla reda på de tillfällen när de och dem går lika bra. I alla fall tror jag – bara tror – att fler har blivit osäkra i fler fall sedan de nya rekommendationerna kom. Fler och fler säger dom om både de och dem, även i södra Sverige. En del skriver också så, fast det är vanligast när man ska återge tal.

Då och då kommer det upp diskussioner om ifall det vore bättre att bara rekommendera dom. Hittills har man ansett att det skulle förändra det skrivna språket för mycket och att äldre texter skulle bli svåra att läsa. Men det kan förändras.

I oktober 2013 föreslog Per Ledin, professor i svenska, i radioprogrammet Språket att man skulle införa dom som enhetsform. Jovisst skulle det bli svårare med äldre texter, sa han, men så är det med stavningsreformer.

Han jämförde med när man avskaffade verbens pluralformer (de gingo, vi kommo, et cetera). Då hade man sedan länge slutat använda pluralformerna i tal. I dag kan det göra det svårare att läsa exempelvis Strindberg, sa Per Ledin, men det kan ändå vara värt det.