Går det att utforma en folkligt förankrad klimatpolitik – som både håller oss under 1,5 graders global temperaturhöjning och som får brett stöd hos befolkningen? Medvetenheten om och oron för klimatförändringar hos allmänheten är nu stor. Det råder närmast konsensus om att “något” måste göras. Frågan är vad och vilka grupper i samhället som kommer att påverkas mest av detta “något”. Om politikerna ska lyckas presentera en ambitiös klimatpolitik med bred förankring så måste de börja med att analysera hur reformerna påverkar ojämlikheten mellan stad och land, mellan fattig och rik, mellan kvinnor och män.

De gula västarna i Frankrike visar på vad som kan hända om en regering försöker tvinga fram bränsleskatter som missgynnar redan utsatta samhällsgrupper. Det har blivit våldsamma protester och president Macrons förtroende har dalat i opinionsmätningarna, till fördel för Marine Le Pens högerextrema Rassemblement National. Men i motsats till vad många tror så är inte gula västarna en klimatfientlig rörelse. De kombinerar sitt krav på sänkt bensinskatt med krav på höjd skatt på fartygs- och flygbränsle och satsningar på att tilläggsisolera hus för minskad energiåtgång.

Utvecklingen i Frankrike kan jämföras med Kanada, där regeringen nu har infört en koldioxidavgift där pengarna sedan går tillbaka till provinserna, som delar ut intäkterna direkt till alla invånare. Det är en klimatskatt som både stimulerar energiomställning och utjämnar inkomstklyftor. I Kanada tycks folkliga protester mot den nya skatten ha uteblivit.

Tyvärr är den offentliga klimatdebatten i Sverige präglad av ett storstadsperspektiv, som saknar en konsekvensanalys för hur förslagen drabbar glesbygdsbor. Mycket fokus ligger just på att höja bensinskatten och argumentet är att en prishöjning ska tvinga folk att välja miljövänligare alternativ. Förståelsen för att det i stora delar av Sverige knappt eller inte alls erbjuds någon kollektivtrafik tycks helt frånvarande. Liksom insikten om att i just de områden där det saknas kollektivtrafik ofta även saknas inkomster till att köpa sig en elbil, eller för den delen laddstolpar för att tanka.

Globalt sett står stadsbor, enligt Världsbanken, för 80 procent av klimatpåverkan trots att de bara utgör hälften av jordens befolkning. Även i Sverige har storstadsbor högst konsumtionsbaserade utsläpp, enligt Jordbruksverket. Det som får storstadsbornas utsläpp att skena, trots att de kan bo i lägenhet och åka kollektivt, är deras höga lyxkonsumtion av bland annat influgna varor och utflugna semesterresor. Det är utsläpp som är transnationella och därför svåra att beskatta.

Glesbygdsbons konsumtion för att värma stora hus och ta sig långväga till jobb/skola är betydligt lättare att beskatta. Men innan politiker faller för frestelsen bör de tänka på att glesbygdsbor redan i snitt har landets lägsta inkomster och högsta kommunalskatt. Medelinkomsten i de 20 kommuner med högst skatt är 288 200 kronor, vilket kan jämföras med  377 700 kronor i de 20 kommuner med lägst skatt. För en lärare med en inkomst på 30 000 kronor i månaden kan skillnaden i skatt vara så stor som 15 768 kronor på ett år beroende på om hen bor i Dorotea eller Vellinge. Trots detta får Doroteabon mindre samhällsservice tillbaka för skattepengarna.

Höga utsläppsskatter, kanske till och med förbud, kommer att behövas. Men de kommer bara accepteras om de kombineras med andra åtgärder som gynnar de mest utsatta.  Exempelvis genom att skatterna från naturresurser tillfaller de platser som naturresurserna tas ifrån och att klimatskatter finansierar utjämning av inkomstklyftor. En radikal klimatpolitik är nödvändig och skulle mycket väl kunna få bred förankring, förutsatt att den jämlikhets- och landsbygdssäkras.