Intäktsdelning utmanas av hybridavtal och konsolidering. Spelinspektionens B2B-krav ritar om rollerna mellan spelstudiorna och operatörerna på den svenska marknaden.
Intäktsdelning har länge styrt villkoren mellan spelstudiorna och operatörerna. Nu utmanas modellen från flera håll samtidigt: reglering, konsolidering och nya avtalsformer ritar om kartan för vem som egentligen sitter vid förhandlingsbordet.
Regleringen tvingar fram nya roller
Tillstånd krävs för företag som ingår leveransavtal med licenshavare på den svenska spelmarknaden. Spelinspektionen har formulerat det så: vem som har kontrollen över programvarans utformning och innehåll samt äganderätten är det som styr tillståndsansvaret. Sedan B2B-kravet trädde i kraft har leverantörsledet inte längre kunnat hålla sig i bakgrunden.
Tidigare låg fokus nästan helt på operatören, alltså bolaget som driver casinosajten. Men ett online casino vilar på ett stort nätverk av externa leverantörer, plattformar och tekniska system. Genom att granska även leverantörsledet får Spelinspektionen bättre koll på vilka bolag som faktiskt tillverkar och sprider spelen. Att ansöka om tillstånd för spelprogramvara kostar 120 000 kronor. Till jämförelse kostar en licens för kommersiellt onlinespel 230 000 kronor. Summan är hanterbar för de stora internationella studiorna. Mot en marknad med 74 operatörer är 120 000 kronor inget hinder för en seriös internationell leverantör. Det är däremot ett hinder för den marginella aktören: den lilla studion vars svenska volymer aldrig skulle motivera pappersarbetet, ombudet, avgiften och regelefterlevnadsexponeringen. Om den utgallringen av leverantörernas svans är en fördel eller en kostnad beror på hur man ser på vad en reglerad marknad ska tjäna till. Det är en fråga som inte har ett självklart svar.
Intäktsdelning dominerar, men pressas
De flesta operatörs- och leverantörsavtal följer tre vanliga strukturer. Intäktsdelningsavtal är huvudmodellen för casinoinnehåll och livespelssamarbeten, där parterna erhåller en andel av bruttospelintäkten.
Evolution, som dominerar livecasinot globalt, arbetar typiskt med en GGR-baserad intäktsdelningsmodell. Enligt branschkällor rör sig grundnivåerna om 15-20 procent av GGR för standardintegration, och minimumvolymsåtaganden är standard. Pragmatic Play, en av de andra stora innehållsleverantörerna, arbetar på liknande sätt med en GGR-baserad intäktsdelningsmodell, där grundnivån varierar beroende på marknad och operatörens storlek, men rör sig mellan 10 och 20 procent av netto-GGR för de flesta mellannivåoperatörer. Hybridmodellen kombinerar en fast avgift med reducerad intäktsdelning, vilket balanserar förutsägbarhet och incitamentsstyrning. Det är denna variant som vinner mark bland operatörer som vill ha mer kontroll över sina marginaler. Prissättningen placerar Evolution i premiumsegmentet av livecasinomarknaden, och operatörer med låga livecasinovolymer bör modellera sin förväntade GGR noga innan avtal tecknas.
En viktig detalj som ofta glöms i förhandlingarna: det tal som verkligen betyder något är inte andelen i sig, utan andelen och den bas den tillämpas på. Den basen är nästan alltid netto-GGR, inte brutto-GGR.
Konsolidering förändrar maktbalansen
Det dominerande draget under 2026 är vertikal konsolidering: operatörer förvärvar teknik- eller innehållsleverantörer för att kontrollera hela sin stack. Det handlar inte om att växa för tillväxtens skull.
Mönstret i affärerna är konsekvent: operatörer förvärvar teknik och datafunktioner snarare än att bara lägga till spelarbaser. DraftKings köpte upp Sports IQ Analytics, Simplebet och Dijon Systems för att stärka mikrobetting och prismodeller. Entains förvärv av Angstrom Sports följer samma logik. Evolution har blivit den dominerande kraften inom livecasinoinnehåll och har efter förvärven av NetEnt och Big Time Gaming expanderat till att bli en fullständig innehållsleverantör inom flera format. Det är en rörelse som förändrar spelplanen för alla andra: när den största leverantören också kontrollerar delar av distributionskedjan minskar operatörernas förhandlingsutrymme.
B2B-leverantörsledet konsolideras parallellt, med spelstudiorna, affiliatenätverken och teknikbolagen som slås samman för att erbjuda bredare helhetslösningar.
Aggregatorer som ny mellanhand
Mitt i denna rörelse har aggregatorerna funnit sin roll. En B2B-iGaming-plattform är mjukvarulagret mellan spelinnehåll, betalningar och spelare. Driven av en leverantör vars kunder är spelföretag, inte spelare direkt. Leverantören bygger infrastrukturen; operatören driver varumärket. Att integrera dussintals spelleverantörer individuellt är kostsamt och tidskrävande, eftersom förhandlingar om licenser och underhåll av uppdateringar kan överväldigа mindre team. Aggregatorerna löser det problemet mot en avgift. Men skapar samtidigt ett nytt beroende. En operatör som kanaliseraт allt innehåll via en enda aggregator har bytt ut många leverantörsrelationer mot en enda, och det är inte självklart en starkare position.
Spelinspektionen har flera gånger ingripit mot leverantörer vars spel dykt upp hos aktörer utan svensk licens. Det faktum att samma spel tekniskt kan distribueras via aggregatorer till både licensierade och olicensierade marknader är ett problem som regleringen ännu inte löst fullt ut. Och som sätter press på hela kedjan, från studio till spelare.