Jag vandrar genom det soliga skogslandskapet en eftermiddag i slutet av sommaren. Ljuset letar sig ner genom trädens grenverk och jag skymtar något på avstånd. När jag kommer närmare ser jag att det är en husgrund. De stora mossbevuxna stenarna som en gång bar upp en lada eller ett större uthus vilar tungt i det utglesade skogslandskapet.

Någon gjorde en gång valet att låta naturen ta tillbaka delar av det som gått förlorat, om än på människans villkor; raderna av barrträd kunde inte med bästa vilja i världen kallas för skog, snarare liknas vid åkerns sädesrader, med skillnaden att de ännu skulle mogna i åtskilliga decennier innan det var dags för skörd.

Då skulle allt fläkas upp och blottläggas och förvandlas till ett stort öppet sår. Jordskorpans blodkärl och nervbanor av rötter, rottrådar och mycel skulle obetänksamt kapas och förstöras på samma sätt som människan vant sig vid att hantera allt som stod i vägen för det som ansågs vara framsteg, för det som ansågs föra utvecklingen vidare. En gärning som i djurens och växternas perspektiv går att likna vid ett fullskaligt krig eller en mycket omfattande miljökatastrof i människornas värld.

Jag kom på mig med att önska att det aldrig skulle inträffa, att omställningen vi måste genomföra skulle göra oss klokare innan dess.

Ekonomin sätter de naturliga processerna ur spel 

Det var med det känsloläget jag tog mig an David Thurfjells bok Granskogsfolk – Hur naturen blev svenskarnas religion, och jag kunde inte låta bli att fundera på vad det är som gör att vi som älskar skogen och naturen så mycket behandlar den så fruktansvärt illa. Thurfjell lyfter denna paradox och återkommer till den på olika sätt genom boken:

”Det finns en spänning mellan exploatering och naturskydd i den samtida svenska miljöhanteringen. På en livsåskådningsnivå motsvaras denna spänning av en kamp mellan en antropocentrisk livshållning som sätter människan i centrum, och en ekocentrisk som vänder sig mot bilden av människan som alltings mittpunkt.”

Naturligtvis handlar det till stor del om ekonomi, och penningekonomin kan på mer än ett sätt förblinda och förleda oss, inte minst när det gäller att göra oskäliga uttag ur naturen som bidrar till att sätta de naturliga processerna ur spel.

När David Thurfjell beskriver motsättningen mellan å ena sidan människans intressen och å andra sidan de intressen som naturen får sägas representera är det också en beskrivning av en perspektivförskjutning som gått allt snabbare under det senaste århundradet. Den har alltid funnits, men inte på ett lika märkbart sätt som idag.

Paralleller till religion och andlighet

I de intervjuer som boken bygger på framgår tydligt att naturen har stor betydelse för många av oss och att skogen svarar upp mot och tillgodoser många av de behov vi människor har för att kunna hantera livet i en alltmer hektisk och krävande samtid. Här finns tydliga paralleller till religionen och till en personlig upplevelse av andlighet.

David Thurfjell reflekterar inledningsvis över detta men väljer att beteckna de naturupplevelser som han tagit del av i sina samtal som existentiella snarare än religiösa. Mycket på grund av att han upplever att det ligger närmare, som han själv säger, ”det språkbruk som de jag talat med själva använder.”

Under intervjuerna märkte han dock att det fanns, uttryckt med den franske filosofen Jean-Luc Nancys begrepp, en transimmanens, det vill säga ”en sorts erfarenhet av gränsöverskridande som inte knyts till en världsbild med inslag av övernaturlighet”, utan som snarare rör sig om en inomvärldslig tröskelupplevelse. Kanske till och med en slags återförtrollning av en natur som avförtrollats, en natur som i det gamla bondesamhället inte var ”en tom plats, utan fylld av liv, förtrollning och relationer som behövde hanteras.”

Och kanske är det just naturens existentiella betydelse – med inslag av transimmanens – som ligger bakom och stärker den underton av motrörelse som skymtar fram och som på mer än ett sätt tydliggör en längtan efter besinning, eftertänksamhet och klokskap i synen på naturen.

Speglar dagens systemkritiska motstånd

När Thurfjell i bokens sista kapitel (”En djupekologisk vändning”) beskriver framväxten av miljörörelsen under 60- och 70-talet speglar han i själva verket också dagens system- och civilisationskritiska motstånd mot tillväxtsamhällets rövarmentalitet som många (inte minst tjejer) i Gretas generation ger uttryck för:

”Hela det politiska och ekonomiska systemet kom att ifrågasättas i en radikal civilisationskritik: samhällets orättvisor, exploateringen av naturens resurser, strävan efter ständig tillväxt, konsumtionskultur, energiförbrukning, klasskamp, patriarkat och militaristisk världspolitik, allt sågs som delar av samma grundläggande systemfel.”

Vi blir lätt förblindade och avtrubbade när vi vandrar i de marker som en gång var vilda, men som idag snarast är en skugga av sitt forna jag. Den ”skog” många längtar till är i själva verket trädåkrar, plantage som fått ersätta de naturskogar som en gång bredde ut sig i det svenska landskapet.

Den biologiska mångfalden begränsas i takt med att skogsbolagen tillåts härja fritt i det som finns kvar av vildmark och urskogar, i artrika habitat som rymmer sida upp och sida ner av rödlistade arter, alla värdefulla och alla viktiga, inte minst för sin egen skull, och naturligtvis för att skogen ska kunna leva som skog, fullt ut.

Vikten av kunskap om vad skog är 

En av insikterna jag tar med mig när jag läser Granskogsfolk är hur viktigt det är att sprida kunskap om vad skog är, och framförallt, vad den skulle kunna vara om vi fullt ut lät den vara just skog. Det finns i dag ett stort engagemang för den svenska skogen, föreningar och enskilda som vill se en annan ordning än den nuvarande, som ser behovet av att låta naturen vara sig själv och råda sig själv, som vill att människan träder tillbaka, som ställer naturens intressen mot människans intressen och låter naturen få sista ordet.

Det är i grunden positivt och ska inte ses som ett hot mot mänsklig aktivitet. Ser man på dessa tankegångar med holistiska glasögon upptäcker man snart att vi, genom att främja naturen, också främjar oss själva och vår egen långsiktiga överlevnad som art på planeten Jorden.