Den arktiska havsisen har inte smält så här kraftigt under en sommar sedan satellitmätningarna startade för 42 år sedan – med undantag för det stormiga 2012. Det visar den senaste rapporten från amerikanska National snow and ice data center.
– Egentligen skulle jag säga att det här är en ny rekordnivå. Det ligger mycket nära den lägsta noteringen 2012, som var ett ovanligt extremt år med kraftiga stormar som bröt upp havsisen, säger Michael Tjernström, klimatforskare och professor i tunnskiktsmeteorologi vid Stockholms universitet.
Minimirekordet 2012 kom i sin tur tätt inpå det tidigare rekordåret 2007, tillägger han.
– Det var 2007 vi verkligen fick upp ögonen för det här och undrade om det verkligen kunde vara så här illa med isen i Arktis. Sedan dess har det fortsatt, inget år efter 2007 har haft mer is än något år före 2007. Det var brytpunkten, säger Michael Tjernström.
Tydlig riktning
Men helst vill han inte tala om rekordnivåer. Det väsentliga är den långsiktiga trenden, och även om det finns stora variationer år från år så är riktningen tydlig – den arktiska havsisen minskar i snabb takt, förklarar Michael Tjernström.
– Framför allt är det ismassan som försvinner. Den minskar betydligt snabbare än ytan, i och med att isen hela tiden blir tunnare. Även om hela arktiska bassängen fortfarande fryser varje vinter så blir den nya isen allt tunnare efter sådana här år, så det är en ackumulerad process över årtionden.
Jordens kylsystem
TT: Vad är problemet med att isen minskar vid Arktis?
– Arktis, och även Antarktis, är de delar av planeten som motverkar uppvärmningen. Så de spelar en avgörande roll för hela jordens klimat. Dessutom handlar det ju om de människor som bor där. Och om djurarter och biotoper som inte har någonstans att ta vägen utan det frusna klimatet, det är en del av den biologiska mångfalden som går förlorad, säger Michael Tjernström.
Det amerikanska forskningscentret National snow and ice data center har övervakat isen med satellit i drygt 40 års tid. Vid den här tiden på året når den arktiska isutbredningen sitt minimum, då isen slutar smälta efter sommaren och fryser till igen då vinterkylan återvänder.
Istjockleken kan mätas med ubåt
Att mäta den arktiska isens utbredning är förhållandevis enkelt med satellit och har gjorts regelbundet av NSIDC (National snow and ice data center) i 42 års tid. Men för att förstå mer av hur isen utvecklas måste forskarna också känna till hur tjockt istäcket är. Det kan göras genom att borra djupa hål, men det är en tidsödande metod som inte kan ge data över större områden. Därför har forskarna utvecklat metoder att använda omvända ekolod som monteras på ubåtar.
Sådana ubåtsmätningar har visat att medeltjockleken var cirka tre meter på 1970-talet, och att den på senare tid minskat till cirka två meter.
Det finns numera även metoder att mäta tjockleken med satellit.
Källa: polarisen.se (drivs av Göteborgs universitet)
