Länder kan komma att basera den ekonomiska återuppbyggnaden på en ökad exploatering av mark och naturresurser, säger Lola García-Alix, vid människorättsorganisationen International Working Group for Indigenous Affairs, IWGIA.

– Ursprungsbefolkningarna bor i områden med rik biologisk mångfald och de utgör den sista frontlinjen för områden som är ekonomiskt intressanta för många stater, säger hon till IPS.

Lola García-Alix deltog i FN:s internationella möte om de Globala målen för hållbar utveckling som pågick 7–16 juli. På grund av pandemin hölls mötet för första gången digitalt, och pandemins konsekvenser för världens urfolk var temat på ett av samtalen. Lola García-Alix påminde då om att stölder av mark redan innan coronakrisen utgjorde ett av de största hoten för världens urfolk.

– Den stora frågan nu är hur skyddet och respekten för urfolkens rätt till sina marker ska kunna upprätthållas i en situation när intresset för dessa resurser kommer att vara enormt.

Externa aktörer tar med sig smitta

Antonia Urrejola, biträdande ordförande för Interamerikanska människorättskommissionen och rapportör om urfolks rättigheter, varnar för att ”externa aktörer” redan i allt högre grad börjat tränga sig in på ursprungsbefolkningars territorier och på så sätt förvärrar pandemins effekter genom att föra med sig mer av smittan.

– De sätter inte bara enskilda individer i fara utan hela den kollektiva gruppen, säger hon.

Enligt henne består dessa aktörer av militärer, narkotikahandlare och personer som vill bedriva gruvdrift.

Lola García-Alix säger till IPS att den illegala skogsskövlingen har ökat under pandemin, liksom antalet mord som begås mot medlemmar av urfolk.

– Efterfrågan på de resurser som finns på urfolkens marker är stor.  Bakom denna hunger finns delvis stater men också andra aktörer – som karteller, illegala skogsskövlare och företag.

Hon menar att dessa aktörer inte stoppas av rådande karantäner, utan snarare ser restriktionerna som en fördel eftersom dessa leder till en minskad polisiär närvaro.

Saknar tillgång till vård

Antonia Urrejola menar att det också finns en oro över att exempelvis bristen på hälsovård har förvärrats under pandemin.

– Sjukhus ligger generellt väldigt långt från ursprungsfolkens områden, och ibland måste människor resa en hel dag och de får ändå inte tillgång till vård, säger hon. Vi vet att de inte får sina behov tillgodosedda, många gånger kan de inte ens få ta ett prov.

Lola García-Alix pekar på hur språk och tillgänglighet kan spela en roll i den här bristen på samhällsservice för ursprungsfolk.

– I de flesta fall ligger problemet i att ursprungsfolk inte har fått informationen på sitt eget språk och inte har haft tillgång till vård, säger hon.

"Kvinnor ignoreras"

Lola García-Alix får medhåll av Kamla Thapa, chef på den nationella organisationen för kvinnor från ursprungsfolk i Nepal, som menar att dessa kvinnor förnekas den grundläggande rättigheten att få tillgång till information eftersom det inte finns tillgängligt på deras språk. Det är särskilt allvarligt då kvinnor ofta har en omhändertagande roll i sina samhällen.

– Kvinnor som tillhör ursprungsfolk sitter inte i beslutspositioner, och de ignoreras, säger hon.

Kamla Thapa uttryckte dock hopp för framtiden och hänvisade till en grupp kvinnor från ett ursprungsfolk i Indien som har utvecklat ett eget antiseptiskt medel från örter, liksom Santalfolket i Indien och Nepal  som ser till att hålla sina byar stängda för omvärlden för att skydda invånarna från att få covid-19.

– Vi som är kvinnor från urfolk är bärarna av kunskap, vi har hopp och vi möjliggör förändring, säger hon. Vi har makten att förvandla pandemin till en möjlighet, att få ett nytt normaltillstånd genom att tillämpa vår kunskap, våra färdigheter.