”En värld framsprungen ur samarbete mellan män och kvinnor, en värld där rörelse och jämvikt är riktigt anpassade mot varandra, liksom hjärnorna och händernas arbete, en värld som uppvisar den rätta blandningen av samfundsgemenskap och individuell frihet, vördnad för livet och mod att riskera det för en god sak…”
Elin Wägner

En konstig rubrik på det här kapitlet, kanske någon tycker. Begreppet “medborgare” kan ju betyda lite vad som helst. Den betydelse jag lägger i ordet överensstämmer med hur begreppet skall tolkas i Cornelis Vreeswijks texter. Det vill säga någon som bor och verkar, rik eller fattig, ung eller gammal. Polaren Per är en av medborgarna som Cornelis sjöng om. Anna, Zarina, Adena och Shirin är andra medborgare. Människor är medborgare. En del födda i vårt land. Andra inflyttade. Alla är världsmedborgare. Därutöver kan vi vara juridiska medborgare i EU, Sverige eller någon annanstans. Men det är inte i sådan strikt juridisk betydelse jag använder ordet när jag talar om medborgarideal och medborgarperspektiv. Så slipper vi missuppfattningar om den saken.

Det finns mycket i samhället som borde utgå från medborgarperspektiv. Istället har marknadsperspektivet tuggat sig in och blivit dominerande där det inte har att göra. Marknadsperspektiv är rationellt och väl fungerande inom en rad områden – jag ifrågasätter inte alls det. Men det finns sfärer där marknadsperspektivet bör underställas medborgarperspektivet. Medborgaren har blivit kund också där hen borde ses som just medborgare. Jag avser att resonera övergripande kring fem områden: infrastruktur, boende, skola, vård, rättskedja och regionalpolitik.

Infrastruktur: För medborgarnas bästa

Grundläggande infrastruktur bör rimligen vara till för medborgarnas bästa, inte för investerare eller entreprenörers vinster. Inte heller för det ekonomiska systemets behov av tillväxt. Utan enbart för medborgarnas bästa. Vattenförsörjning, avloppssystem, räls, fiber, vägar och elnät – naturliga monopol och kollektiva nyttigheter – bör vara offentligt ägda. Vad har globaliserade bolag där att göra?

Givetvis förespråkar Timbro, marknadsliberalismens banérförare i gyttret av näringslivsfinansierade tankesmedjor, privatisering även av monopol som vattentäkter och vatten- och avloppsledningar. I städer som Paris har politiker försökt sig på att privatisera vattnet, men tog efter några år tillbaka det i offentlig ägo.

I Sverige har privatiseringen av elnät varit en av de mest häpnadsväckande åtgärder som vidtagits. Ägarna av ett av Sveriges största elnät, Ellevio, ägs i sin tur av ett konsortium där det kanadensiska jättebolaget Omars Infrastracture är största ägaren med 50 procent. Bolaget äger och kontrollerar infrastruktur på flera kontinenter. Säkra och stadiga pengar. Elnät är ju monopol. Sådant som definitivt inte skall ägas av andra än det offentliga och drivas med medborgarnas bästa som mål. Inte med högsta möjliga avkastning som mål. Inte med fiffiga konsulter och revisorer som verktyg för att absorbera så mycket av penningflödet som möjligt.

"Fundamentalistiska marknadsgyckel"

Frågan som inställer sig är onekligen: Vad i all sin dar har jättebolag på andra sidan Atlanten att göra med det svenska elnätet? Vad är det för politiker vi har i det här landet som låter grundläggande infrastruktur ägas av kommersiella vinstjagande internationella bolag vars syfte är att dra ut så stor vinst som möjligt ur verksamheten? Det är sjukt.

Den globaliserade sentida marknadsliberalismen borde hållas från grundläggande infrastruktur som människor är totalt beroende av. Vi vet att det kommer att bli fler stormar när klimatförändringarna ökar, vi vet att elnäten är utsatta, vi vet att el är nödvändigt för människor, vi vet att el också behövs när den globaliserade ekonomin krackelerar och att de stora anonymiserade globaliserade bolagen inte bryr sig ett smack om hushåll och småföretag i Roslagen eller ens Säffle.

Så varför finns det inte en enda ledande svensk politiker som står upp och säger att nu får det vara nog med detta fundamentalistiska marknadsgyckel? Att socialliberaler gått ner sig i det marknadsekonomiska träsket så här i den globaliserade senkapitalismens tidevarv är illa nog. Men de andra? När blev det socialdemokratisk, grön eller för den delen konservativ ideologi att sälja ut grundläggande infrastruktur på den globala marknaden som vore det tillverkning av sega råttor? Släpp den fundamentalistiska marknadsliberalismen och återvinn idén om medborgarnytta!

/…/

"Skapa lokala näringsliv"

Också regionalpolitik bör ses ur medborgarperspektiv snarare än ur marknadsperspektiv. Jag menar att den ekonomiska politiken bör rikta in sig på att gynna och skapa lokala näringsliv istället för att ha som mål att tvångsskyffla människor till de urbana områden där de skapar mer tillväxt än i glesbygden. I glesbygden sker en hel del i den informella ekonomin. Där finns större möjligheter till viss självförsörjning. Sådant genererar inte tillväxt. Bara livskvalitet för den som känner så. Och livskvalitet får liksom inte plats i excelkolumnerna.

Förmodligen är det också därför den företagare som behöver lån för investering utan målsättning att växa eller få ökad vinst ses som lite lattjo. Som om något så rimligt som vanlig enkel egenmakt och ett hyggligt liv vore att förakta. Som om allmännyttiga företag, som återinvesterar hela bolagets vinst till social samhällelig nytta och som redovisar sina sociala och ekologiska bokslut parallellt med det ekonomiska, vore något onaturligt.

Men vill människor då inte bo urbant? Jo, så är det förstås. Men varför inte vända på frågan: Vill inte människor bo på landet, på landsbygd, i glesbygd? Förmodligen finns det fler som vill än som kan. Och det är ett problem. Skapat av en politik som så uppenbart missgynnat landsbygd och glesbygd. Inte minst genom att skatt och avgifter på arbete är så höga att många av landsbygdens mer traditionella verksamheter hårdbeskattas. Inte minst genom att företagsbeskattning – och sjuklönesystem – är mer anpassat till stora företag än till små. Inte minst därför att vi i Sverige har en politisk kultur som varit oförmögen att avveckla arbetsgivaravgifter och snabbavskriva studielån för de som bor och verkar i glesbygd.

Inte minst därför att bidragssystem varit mer inriktade på boendekostnader än på transportkostnader. Inte minst beroende på att den globaliserade livsmedelsproduktionen slagit ut småskalighet. Inte minst genom att skogsbruket numera är plantagebruk där maskiner drar av det som varit skog på några få dagar – och lämnar hyggen och fulhet kvar där det tidigare varit plats att leva och göra sådant som inte går att göra i urbana miljöer.

Inte minst på grund av politiska beslut byggt på marknadsperspektiv snarare än på medborgarperspektiv – ta bara idiotin att dela upp brevhanteringen på olika bolag istället för att ha den kvar i statligt ägande där vinsterna från tätbebyggda områden kan bekosta förlusterna i glesbygden där lantbrevbärare, när det var som bäst, hade tid att titta in till gamla Stina, kanske ta en kopp kaffe och småprata en stund. Kanske har den här glesbygdsfientliga utvecklingen kunnat pågå eftersom allt fler med makt och inflytande lever urbant och betraktar livet på landet med viss nedsättande blick. Ibland rent av med kolonial blick.

Sveriges egen kolonialism

Behandlingen av medborgarna som bor kring Lilla Lule älv är bara ett av alla exempel på just kolonialt tänkande. I Lilla Lule älv finns en torrfåra. Om du inte hört talas om det så beror det på att du inte skall höra talas om det. Det passar sig liksom inte att tala om torrfåror. Det får lätt blickar att flacka, samveten att prövas och det som kallas ekonomi att avslöjas.

Torrfåror är en bit havererad älv. Vars liv skändats så till den milda grad att den fråntagits sin rätt att få bära minsta lilla vatten. Vattnet har tagits ifrån den för att via tunnlar tvingas i annan riktning. Allt för att ge mer elkraft. Kvar blir stenöken. Som i till exempel Lilla Luleälv. Torrfåran där är en mil och sju tunga kilometer därtill. Den brukar betraktas som Europas längsta. Skapad av det som startade som Kungliga Vattenfallsstyrelsen. Den statligt ägda överhet som numera går under namnet Vattenfall.

I Jokkmokk, där den ovan nämnda torrfåran ligger, har kommunalrådet meddelat att myndigheterna våldför sig på kommunen. Och han är ändå sosse. Så han är liksom del i hela det ideologiska paket som ser älvar som maskiner.

Så här hade det inte behövt vara. Om statens förlängda arm haft ödmjukheten att bara släppa fram lite vatten i det som reducerats från älv till torrfåra. Bara en liten bråkdel. Bara för livets skull. Som en ödmjuk gest. Av respekt för de som bor i de trakter där så mycket av svenskt välstånd skapats. Skogen, malmen och vattnet. När kommunalrådet, som alltså är sosse, menar att staten våldför sig på kommunen så är det på intet sätt överord. Så har det varit länge. Med det som kallas Norrland. Baggböleri. Skövling av skogar. Dammbyggen. Gruvor. Vinster som forslats bort medan jobben dränerats.

Norrlands historia är både lång och sorglig. Axel Oxenstierna utropade i kolonial anda redan på 1600-talet att ”i Norrland har vi ett Indien”. En koloni inom det egna landets gränser. Med naturresurser att skövla, ursprungsbefolkning att förtrycka och löften att svika. Vinster att förflytta, stat och kapital hand i hand, eller snarare klo i klo. Torrfåran i Lilla Lule älv symboliserar alltihop. Europas längsta torrfåra i landet med sin egen kolonialism.

I Lilla Lule älv sjöd livet en gång, med harr och öring – och laxar på upp till 30 kilo – och allt annat liv som tillhör en levande älv. Det togs ifrån dem som lever och verkar där. Det man begär är att en liten, liten bråkdel av det vatten som nu förs i de underjordiska tunnlarna ska få rinna genom älven för att åter kunna skapa liv. Med harr, öring och myriader av liv som tillhör ett levande vatten. För naturens skull, för befolkningens skull, för livskvalitetens skull. Men när det kommer till kritan betraktar kolonialherrarna de utbyggda älvarna som maskiner och det sargade kringområdet som något sorts industriområde vars förbannade plikt det är att generera ekonomiskt tillväxt. Makten ligger hos staten och kapitalet.

Det räcker inte med en nödvändig ursäkt till samerna. Det behövs en ursäkt till hela Norrland – såväl till dess nuvarande som tidigare befolkning.

Socialekologisk blandekonomi

En populär politisk floskel i dessa dagar är ”ordning och reda”. De som i den partipolitiska debatten strör sin retorik med denna floskel menar lite olika saker – det var borgerliga politiker som av någon konsult fick rådet att lansera floskeln för ett antal år sedan. Och precis som med begreppet ”utanförskap” spillde det över till lealösa socialdemokratiska ledare som anpassat sig till ordvalet och därmed också till dess innehåll.

Ska jag också bära mig åt kan jag i vart fall konstatera att blandekonomi innebär förutsättningar för just ordning och reda, att sortera päron och äpplen för sig. Det gäller att förstå skillnaden mellan bostäder, vård och skola å ena sidan och skumtomtar, kaffeautomater och finansiella instrument å den andra sidan.

Det gäller att fatta varför grundläggande infrastruktur inte är lämpligt som ämnen för spekulation och marknad. Det gäller dessutom att förstå att regionalpolitik handlar om människor av kött och blod. Kort sagt: det gäller att begripa att den liberala världsbilden kan löpa amok, vilket den gör när liberaler inte lärt sig skilja på frihet för människor och frihet för kapital.