Bauhausskolan 100 år – jubileet förra året var verkligen en ögonöppnare för den moderna arkitekturen.  Vilken förnyelse i Tyskland efter första världskriget! Och den spred sig över världen. Walter Gropius, grundaren av skolan i Weimar, Tyskland, såg till att konst och konsthantverk förenades. På Bauhausskolan arbetades och undervisades på många olika verkstäder – från snickeri, glas och metallverkstäder till keramik- och vävateljéer. Design för industriell reproduktion skapades. Konst och konsthantverk skulle därmed nå människor med begränsade ekonomiska resurser. På första utställningen i Weimar, sommaren 1923, framfördes även teaterpjäser. ”Så som arkitekturen är även scenkonsten en sammansatt konst, en värld för lek och fantasi, en fristad för det irrationella.”

Ett första modellhus, Haus am Horn, ritades för denna utställning. Det var gestaltat i samarbete med många av skolans lärare.  Senare skulle hela området bebyggas med samma hustyp var det meningen, funktionellt och enkelt med platt tak. Det största rummet, allrummet, var placerat i mitten (med takfönsterbelysning). Runt omkring låg tre rum – för barnen, frun och mannen. Till sist köket och badrummet. Haus am Horn finns kvar, tillgängligt för besökare. Jag förvånas över den stora trädgården, en rymlig köksträdgård med grönsaker på baksidan och bärbuskar och fruktträd på framsidan.  Fler hus byggdes aldrig där i Weimar. Skolan flyttade till den politiskt gynnsammare staden Dessau (1925–1932). Där höll industrin på att expandera och bostäder för arbetarna behövdes.  Heinrich Peus, ledande socialdemokrat hade redan förberett marken och inlett bland annat en jordreform. Byggtomterna får inte bli spekulationsobjekt och därmed alldeles för kostsamma för arbetare, var Peus åsikt. Tre arbetarbostadsområden hade redan byggts innan Bauhaus med Walter Gropius kom in i bilden. Han fick i uppdrag att rita 314 radhus med 57–75 m² boyta. Till vartenda hus hörde en köksträdgård (350–400 m²) för självförsörjningen. Så klart, det var andra tider, svälttiderna under första världskriget var inte glömda. Livsmedelsimporten helt obefintlig. 

Tio år efter andra världskriget bodde jag intill ett arbetarbostadsområde i en annan liten tysk stad. Anläggningen var inspirerad av Bauhaus förstår jag nu.  Jag minns de stora köksträdgårdarna när jag tittade ner från min barnkammare. Och att någon tupp alltid väckte mig tidigt på morgonen. När jag återvände dit, nästan 50 år senare, fanns husen och trädgårdarna kvar, nu utnämnda till UNESCO Världskulturarv. Någon tupp varken såg eller hörde jag.

Längtar jag tillbaka? ”Vår senila hemlängtan ska mötas av oförståelse och förakt”, läste jag hos Ralf Andtbacka, den finlandssvenske poeten som nyligen tog emot Finlands Runebergspris för dikten Potsdamer Platz. Briljant skildrar och funderar Andtbacka över de kolossala förändringarna av Berlins berömda knutpunkt genom fyra sekler.

Jag låter mig straffas av förakt för min åsikt att vi behöver köksträdgårdar och närodlat. Och att det inte är fel att  barn lär sig att en tupp gal när dagen gryr.