När vi nu har lärt oss bemästra naturen och böja den efter den mänskliga viljan, är det inte väldigt irriterande att den till slut ändå alltid vinner? Att människor, vare sig vi vill eller inte, dör? Precis som simplare varelser som gråsuggor och gräs bryts vi obönhörligen ner och ingår i kretsloppet. ”Om vi inte adresserar grundorsaken till åldrande så kan vi inte fortsätta det linjära uppåtstigande framsteget mot längre och längre liv”, säger David Sinclair, genetikprofessor med eget labb vid Harvard Medical School. Åldrande bör behandlas som en sjukdom, menar inte bara han utan en hel rörelse, transhumanismen. Vi borde kunna leva mycket längre. Kanske för evigt.

Denna besatthet av att överskrida naturen kännetecknar hela vår civilisation. Man skulle kunna tänka att den har visat sin skuggsida tillräckligt tydligt vid det här laget. Att det är dags för lite ödmjukhet, dags att lära sig samverka med naturen snarare än att kontrollera och dominera. Men då underskattar man styrkan i det som feministen Camille Paglia kallar Sky-cult.

All religion började som Earth-cult, skriver Paglia. Jord-dyrkan, vördandet av den givande naturen. Sky-cult utvecklades med början i antikens Grekland och fick senare fäste i den judeokristna världen. Den skapande kraften skiftade från Jorden till himlen; bortanför materien. Den materiella världen separerades från det heliga. Den var bara ett verktyg för den skapande kraft som kom utifrån, från Gud.

På ett par generationer revolutionerade de grekiska filosoferna ideerna om människan. Det var genom intellektet kontakten med det gudomliga upprätthölls; sinnena och känslorna var inte att lita på. Det abstrakta tänkandet och förnuftet var det som kännetecknade människan, det som var eftersträvansvärt och dygdigt, kopplat till själen, sanningen och odödligheten. Och mannen. Kroppen associeras med den utbytbara materiens värld; med sinnlighet, okunskap och död. Och med kvinnan. Kvinnan som tidigare förknippades med Jordens skapande kraft, degraderades till en andra klassens varelse.

Sky-cult fick en ordentlig skjuts med Upplysningstiden, då den innovativa kraften flyttades från Gud till Människan. Eller framförallt Vetenskapsmannen. Francis Bacon, som kallats den moderna vetenskapens fader, beskrev vetenskapens roll som att den skulle etablera “den mänskliga rasens makt och dominans över universum”. Genom att mäta upp världen kan den manipuleras och erövras för att så effektivt som möjligt tillfredsställa mänskliga behov.

Dagens vetenskap bygger fortfarande på den här idén. Distans och objektivitet premieras; är till och med förutsättningar. Och Sky-cult lever och har hälsan. Genom digitalisering fortsätter det abstrakta tänkandet långt utanför den mänskliga hjärnans kapacitet (att det kräver enorma mängder energi och metaller från ständigt nya gruvor verkar lite för abstrakt för att ta med i beräkningen). Att kolonisera Mars är mer intressant som investering än att skapa fredliga samhällen på Jorden.

Så vad är det vi lyssnar på när vi lyssnar på vetenskapen? Osar inte hela Sky-cultförnekelse och ångest över att vi alltid, i varje stund, är fullständigt beroende av en levande värld som inte låter sig kontrolleras? Vad händer om vi omfamnar beroendet och inser att vi är en del av materien? Om vi möter världen i sinnlig närvaro istället för att kontrollera den? Låter oss förföras av världens skönhet istället för av våra egna föreställningar? Tänk om världen i sig är besjälad. Det är ett annat slags evigt liv.

Materia förresten. Ordet kommer av latinets Moder.