Hopp är ledordet i Damon Gameaus dokumentärfilm 2040 – framtidsfilmen. Jag har sällan sett en dokumentär som är så genomgripande hoppfull, vilket på sätt och vis kan kännas provocerande när vi vet hur illa ställt det är och hur bråttom det är att motverka klimatförändringen. Men samtidigt är det kanske så att vi i denna tid behöver hopp mer än någonsin för att orka fortsätta kämpa.

Damon Gameau vänder sig till sin 4-åriga dotter och beskriver för henne hur hennes framtid kan komma att se ut. Det som är glädjande är att han har tagit fasta på teknik som redan existerar i dag och visar vad som skulle kunna hända om den här tekniken applicerades i stor skala. Det är alltså inte någon science fiction det handlar om. Han reser bland annat till Bangladesh där många hus har sin egen solcellsanläggning och där dessa är sammankopplade med varandra i byarna så att folk kan handla och byta energi med varandra. Han visar en värld där transporterna framförallt består av självkörande elbilar, han lyfter fram regenerativt jordbruk, skogsträdgårdar och vikten av att binda kol i jorden. Och han visar hur tångodlingar kan vara ett sätt att fånga upp utsläppen i haven.

Många av de lösningar han lyfter fram är bra och viktiga och de forskare och andra personer som han intervjuar är sympatiska och kloka. Vad som dock blir lite ironiskt är att Damon Gameau, i sin jakt på klimatsmarta lösningar, flyger kors och tvärs över jorden. Med tanke på att filmen ändå till stor del består av tekniska lösningar som gör att personerna ser ut att befinna sig någon annanstans än där de är (i en scen sitter till exempel Damon och en forskare och samtalar på toppen av ett vindkraftverk) så undrar man om inte detta hade kunnat lösas på något annat sätt.

Det känns också som att Damon Gameau sätter sitt hopp lite väl mycket till att tekniken kommer att rädda världen och att vi med hjälp av den kommer att kunna fortsätta leva våra liv ungefär som nu. Självkörande bilar i all ära, men jag tror att lösningen på transportproblemen i högre utsträckning bygger på att vi börjar använda oss av kollektiva färdmedel och att vi i innerstäderna kanske rör oss mer till fots eller med cykel. Men det är förstås inte lika häftigt att visa på film. Det talas också ganska lite om behovet av att minska vår konsumtion och energianvändning. Samtidigt som det brådskar att ställa om till förnyelsebart så måste vi också se till att minska vår energiförbrukning.

Dessa invändningar till trots så är 2040 en glädjande och väldigt pedagogisk film som visar att det trots allt inte är kört och att vi faktiskt har lösningarna på hur vi skulle kunna rädda världen i våra händer. Problemet är ju bara att makthavare och storföretag ofta sätter käppar i hjulet. Kanske kan Damon Gameaus nästa film handla om hur vi gör för att påverka dem.