Det regnar stilla men stadigt från ett tjockt molntäcke över Kungsängen. Öråkers gård ligger lite utanför tätorten, på en halvö som går ut i Mälaren.

Den stora ladan, där föreningen Odla ihop har fått inkvartera sig i ett stort rum, ligger med några vida fält med spannmål åt ena hållet, avbrutet av ekdungar, och gårdens övriga byggnader, med bland annat ett häststall, åt andra hållet. Bredvid gårdsplanen syns ett lite större tunnelväxthus och en rad med odlingsbäddar täckta med fiberväv.

– Här är det tänkt att vi ska ha sex odlingsskiften, berättar Patrik Engborg och pekar mot bäddarna, och där borta har vi börjat med en skogsträdgård.

Han var en av dem som gick den kurs i permakultur som Odla ihop anordnade i vintras, och har sedan fortsatt engagera sig i detta projektet. Han är klädd för att jobba, i blå arbetsbyxor och rejäla gummistövlar.

Inne i ladan möter vi Jenny Salmson som är en av de som startade föreningen och Miki Köhler som också gått kursen.

– Nu är vi ett gäng på nio personer och alla har gått kursen, berättar Jenny Salmson. Alla har samma kunskapsgrund att stå på, och samma målsättning, det är värdefullt.

De har också under det här året arbetat med en beslutsmetodik som kallas sociokrati, som bygger på samtycke istället för koncensus

– Det blir en mycket mer konstruktiv väg att lösa grejer, som gör att alla känner sig mer delaktiga, 
säger Jenny och fortsätter:

– Det funkar också väldigt bra med ett kooperativt företagande, vilket vi har tänkt att vi ska skapa här.

Odla ihop som koncept

Föreningen Odla ihop som Jenny Salmson startade tillsammans med bland annat Karin Saler, började i Tantolunden, ett stort parkområde på Södermalm i Stockholm. Nyligen startade ett gäng upp en ny gren i Aspudden söder om Stockholm, och intresserade personer börjar även höra av sig från andra delar av landet.

– Tanken från början var att vi ville underlätta för grupper att dra igång med odling, och komma förbi krångliga stadier, som att ta kontakt med kommunen och få dem att lita på dig, berättar Jenny Salmson.

I Tanto har de odlat i tre år och verksamheten utvecklas kontinuerligt; de har startat ett café, och både en öppen förskolan och ett gruppboende som ligger i närheten har hört av sig och vill utveckla samarbeten.

– Vi kommer få lite avlöning för det och det ger en bas att stå på. Nu plötsligt händer det massa saker.

De planerar också att ha workshopar under hösten, både i Tantolunden, Aspudden och här i Öråker.

Veckans planering i odlingen

Jenny Salmson går och sätter igång kaffebryggaren och ställer fram en vetelängd med kardemumma på det stora bordet som dominerar rummet. Där står flera lådor med fröpåsar. Stämningen är hjärtlig och kamratlig.

– Jag tittade på att-göra-listan: ”Plantera och så nästa omgång” blev det gjort igår?, undrar Patrik Engborg.

Miki Köhler svarar att en del blev klart men att det nu är fullt i bäddarna. De går snabbt igenom läget i grönsaksodlingen framför en stor whiteboardtavla som står på golvet med en skiss över bäddarna i grön och röd penna.

– Halva mangolden kommer vara klar snart, och huvudsallat ska vi plocka, fortsätter Miki Köhler. Två rader med salladslök … ruccolan och morötterna måste vi också skörda den här veckan. Så det är två bäddar som vi kan planera till, fortsätter han.

Effektiv grönsaksodling

Jenny Salmson berättar att grunden är att det ska vara en gemensamhetsodling för alla som vill vara med men att de också planerar att bygga upp en marketgarden med effektiv grönsaksodling för försäljning.

– Vi vänder inte jorden, ingen harvning eller plöjning, och vi tillför hela tiden organiskt material för att bygga upp jorden, säger hon.

De använder enbart handverktyg så det behövs ingen fossil energi för odlingen. Den enda maskin de kommer att använda är en laddbar borr till vilken de kan fästa olika konstruktioner som exempelvis gör skördandet av salladsblad mer effektivt. Miki Köhler berättar att eftersom verktygen för borren är 70 cm breda så har de anpassat bäddarna efter det.

– Vi ska också ha ett skifte med perenner som ger kontinuerlig skörd, för att gå med i grönsakslådorna, exempelvis spenatskräppa och andra högavkastande sorter, säger Jenny Salmson.

– Ja det ska vara lätt att sköta, så att det är supereffektiviserat men ändå kan skötas med handkraft, fyller Miki Köhler i.

De planerar att komma igång med prenumerationer på grönsakslådor till nästa år, än så länge kör de bara med sina egna andelar som ett test, för att sedan utvärdera hur det går.

En inlärningsfas

Jenny Salmson påpekar att de inte heller kan ta betalt för sin produktion så länge det är inom EU-projektet, då de har fått Leaderbidrag för två år. Så tanken är att det inom projektet istället ska vara en inkubationsplats för hållbara initiativ.

– Vi tänker att vi drar igång den kommersiella delen här bakom ladan istället, som inte ingår i projektet, så där kan vi ta betalt för grejer, säger hon.
Miki Köhler lägger till att det nu samtidigt är en inlärningsfas för dem.

– Det är det som är så bra med det här projektet, att vi i lugn och ro kan lära oss och göra misstag, det tycker jag är väldigt fint, säger han.

Leaderbidraget har mest gått till de redskap som behövdes. För löner räcker det inte så långt, så mycket av arbetet sker ideellt, berättar de.

– Därför är det så viktigt att få igång de här initiativen som kan ge utkomst, påpekar Jenny Salmson. Ebba, som äger detta, hon skulle väl komma hit idag?, undrar hon.

– Ja, hon sitter där inne, svarar Patrik.

– Jag hörde mitt namn, säger Ebba Horn och skrattar när hon dyker upp i dörröppningen. Ja jag ville inte störa. Vilket regn va?!, utbrister hon när hon slår sig ner.

– Vill du ha kaffe?, frågar Jenny.

”Man kan inte äga mark”

Ebba Horn är sjunde generationen på Öråkers gård och hon började upplåta plats i den enorma ladan för kaféverksamhet för 15 år sedan. Hon har sedan fortsatt i samma anda och där finns i dag också en kulturförening och några småbutiker.

Hon berättat om hur det kom sig att Odla ihop hamnade på hennes gård, hur hon förra året kom i kontakt med Johanna Karlén som bor i Kungsängen och är trädgårdsingenjör med biodiversitet som specialitet. Det var genom ett kompostprojekt med den japanska metoden bokashi som Ebba Horn drev med hjälp av ett litet Leaderbidrag och som omfattade 40 hushåll i närområdet.

– Jag högg tag i henne och sa att ”jag vill så ett frö hos dig, för jag vill sätta igång med odling”, berättar Ebba Horn.

Bara en månad senare kom Johanna Karlén tillbaka och hade då träffat på Odla ihop i Tantolunden.

– Sedan gick det med rasande fart, för detta var i oktober, säger Ebba Horn.
Hon hade redan kontakt med Leader Mälardalen sedan bokashiprojektet och de var positiva till den här idén också.

– Det är så speciellt att du gör det här, att släppa in ett gäng helt okända människor, säger Jenny Salmson.

– Men jag tycker ju att detta är helt fantastiskt, svarar Ebba Horn. Det låter kanske lite flummigt, men jag tror inte att man kan äga mark, det blir så konstigt. Utan det är ett ansvar och en skyldighet att förvalta det för nästa generation. Det är en sådan möjlighet i det här projektet att lära oss ta hand om jorden på ett bättre sätt, säger hon. Och det ni säger om att man sätter in mer än man tar ut, jag tycker att det är hela idén med alltihop.

Jenny Salmson menar att hon önskar att det här skulle kunna bli ett exempelprojekt med tanke på alla de stora jordbruken runt om städerna, och hon påpekar att det ofta finns någon lada där man kan svänga in och köpa nån kokosboll eller med lite loppis.

– Men det är en sådan känsla av ödslighet, det är en ensam bonde som sliter, och där kan det ju få uppstå ett sammanhang med andelsjordbruk och en liten marknad för folk från trakten. För någon som har så stora marker så är ju en hektar vid ladan ingenting, och det blir en win-win för alla.

Jordförbättring för klimatet

Ebba Horn lyfter också att de i det här projektet vill lära sig mer om hur de kan fermentera hästgödsel i större skala.

– Det har vi ju börjat göra, för att se hur vi kan berika jorden. Att använda EM (effektiva mikroorganismer) handlar mycket om att återanvända avfall, som matavfall, klipp från trädgårdar eller ko- och hästgödsel och hur det blir mer tillgängligt för mikroberna i jorden.

De ser också en enorm potential i bokashiverksamheten för att sprida kunskap och öka intresserat för vilken skillnad EM kan göra för att få igång mikrolivet i jorden i stora jordbruk.

Jenny Salmson hänvisar till den forskning som jordbiologen Elaine Ingham har gjort om detta.

– Då pratar vi om lösningar på global nivå. Vi kan binda kol i jorden så effektivt, att om vi gör det i tillräckligt stor skala så kan vi få ner koldioxidhalterna i atmosfären till förindustriell nivå på fem år, säger hon.

Återställa blomsterängar

Ebba Horn berättar att ett tredje ben i projektet handlar om att återställa blomsterängar och där har Johanna Karlén varit drivande.

– Dels har vi märkt ut vissa områden där vi har planterat ängsblommor och dels har vi låtit ett område på en halv hektar få växa vilt. 
Hon berättar att det förra året var ett bisamhälle i byn som inte fick tillräckligt mycket föda.

– Trots att vi bor på landet! Men det var inte mycket blommor häromkring då, säger hon. Det är jättehärligt att se hur det känns så mycket mer levande i markerna nu.

Projektet har nu också inspirerat grannarna att låta sina gräsmattor växa upp mer.

Andra idéer som de har är att ha kontorsplatser på ladans övervåning, så att det kan bli som en liten hub för omställning.

– Vi skulle kunna bli ett gäng marketgardens här som kan samarbeta och ha gemensam distribution, för det kan vara ganska tungt att driva, säger Jenny Salmson och nämner även att de kan ta in konferenser för att förmedla vidare kunskaper och att delta i testprojekt för växtförädling.

Stora planer för framtiden

Vi går ut från ladan och regnskyarna har lättat lite.

Jenny Salmson berättar att de planerar att bygga ett större permanent växthus. Det ligger en hög med gödsel som märker ut var de tänker sig att ena väggen ska stå.

– Där kan vi förlänga säsongen och ha växter över vintern som är lite mer känsliga, och skapa ett mikroklimat för persikor och andra värmekrävande växter, berättar hon.

Det skulle också bryta av vinden som blåser ganska kraftigt från det hållet, påpekar hon.

Hon pekar ut ”tre systrar” i en odlingsbädd – majs, bönor och zucchini – som trivs att växa ihop.

– Det finns ju mycket mer kunskap kring vilka ettåriga växter som trivs ihop än kring perenner, påpekar hon. Men det tycker jag är så roligt med de perenna växterna, att det finns så mycket att upptäcka med dem.

Hon fortsätter att visa runt i deras planerade drömträdgård, där det i dag är mest grus och grästuvor växer det fram en bild av bäddar med snittblommor, små dammar, stora skogsträdgårdar, en plantskola och en bar med solstolar.

– Vi tänker också att det ska vara en biodiversitetsslinga som man kan gå på vägen hit, med skyltar och information, riktat både till barn och vuxna.

Regnet ökar igen och på väg tillbaka till ladan säger Jenny Salmson att hon funderat på att många som vill ställa om – som inte vill sitta framför en dator i stan, utan vill ut på landet och odla – för dem är det steget jättelångt.

– Då blir det här en så himla mjuk övergång, och här finns massa folk som vi kan lära av.

Hon menar att det krävs att de som är i ledande position också vågar satsa på den här typen av projekt, som när de skulle starta Odla ihop i Tantolunden.

– Vi hade fått höra av alla att de säger bara nej på kommunen. Men jag skulle säga att vi var rätt i tiden, för vi har inte gjort något mer märkvärdigt än någon annan, säger Jenny Salmson.