– Varför stoppade de oss inte? Kanske de inte förstod hur omfattande verksamheten var. Pengar skickades genom så många olika kanaler. Vi var smarta, säger Birgitta Karlström Dorph.

Mellan åren 1982 och 1988 arbetade hon med ett hemligt uppdrag i Sydafrika. Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme och den svenska regeringen tog initiativ till arbetet som aldrig diskuterades offentligt. Sammantaget uppgick Sveriges stöd till befrielsekampen i Sydafrika mellan 1972 och 1994 till minst fyra miljarder svenska kronor i dagens penningvärde – lågt räknat – enligt uppgifter från Sveriges biståndsmyndighet Sida.

– Min allra första morgon i Sydafrika gick jag ut i Burgers Park, i centrala Pretoria. En svart man stod och krattade en grusgång i parken. Plötsligt upptäckte jag en bänk och på den stod det: ”Endast vita”. Och jag tittade på det där. Jag blev bestört. Det tog i hjärtat. Jag tog mod till mig och spottade på bänken, säger hon.

Hemligstämplat

En kommitté, den så kallade humanberedningen, där Sidas generaldirektör var ordförande, skötte vid den här tiden en stor biståndsverksamhet som i sina hemliga delar kanske inte den svenska regeringen hade full kunskap om.

– Mitt arbete vid Sveriges officiella representation i Pretoria bestod av två delar. Dels var det ett vanligt diplomatiskt uppdrag och dels var det ett hemligt uppdrag. Min familj visste ingenting om vad jag gjorde.

Birgitta Karlström Dorph följde vad som hände inom motståndsrörelsen mot apartheid och såg om hon kunde hitta människor och organisationer som skulle kunna få svenskt bistånd.

– Dokumenten som visar vad vi gjorde för att stötta motståndsrörelsen är fortfarande hemligstämplade, förklarar hon.

Stötta motståndet

Pengar från Sverige kanaliserades till ledare inom det svarta motståndet i Sydafrika. Sverige betalade för Nelson Mandelas advokat, bland annat medan han satt fängslad på Robben Island. Sverige försåg också Beyers Naudé, präst och antiapartheidaktivist, med medel när han var bannlyst och satt i husarrest.

Den sydafrikanska regeringen betraktade Beyers Naudé som en fiende. Han spelade en avgörande roll i att stötta det underjordiska motståndet och var en central person i kampen mot det rasistiska systemet.

– Jag ville förstå vad som hände i landet. Beyers Naudé blev öppningen till hela motståndet. Han försåg mig med kontakter, förklarar Birgitta Karlström Dorph.

Pengar från Sveriges biståndsmyndighet Sida sändes via organisationer och mindre grupper i Sverige, som exempelvis en förening i Oskarshamn, till lokala organisationer i Sydafrika.

– Jag försåg svenska organisationer med kontonummer och kontaktuppgifter till organisationer i Sydafrika, till exempel organisationer i Soweto, tillägger hon.

Krypterade meddelanden skickades mellan Sveriges officiella representation i Pretoria och svenska utrikesdepartementet i Stockholm. Utrikesdepartementet förde informationen vidare till biståndsmyndigheten Sida.

Bygga upp civilsamhället

Birgitta Karlström Dorph berättar att hon körde runt och träffade nya människor och organisationer varje dag.

– Alla kontakter mellan Sverige och Sydafrika passerade mitt skrivbord.
Ett av syftena var att bygga upp ett civilsamhälle som kunde förhandla med regeringen så småningom. Personer och organisationer som skulle kunna ta över.

– Vi skapade ett stipendieprogram som omfattade omkring 500 personer och som administrerades av Svenska ekumeniska nämnden, ett organ för kristna samfund. Stipendiaterna fick pengar från Sverige insatta direkt på sina bankkonton. Vi försökte hitta relevanta organisationer i hela den svarta motståndsrörelsen, säger Birgitta Karlström Dorph.

Människor organiserade sig allt mer och skapade en mer samlad opposition i Sydafrika. UDF, Förenade demokratiska fronten, var en paraplyorganisation för cirka 600 medlemsorganisationer mot apartheid. Många av UDF:s ledare fick pengar från Sverige genom stipendieprogrammet.

– Vi gav också mycket pengar till aktivister som fängslades hela tiden och blev torterade och förhörda. De behövde juridisk hjälp. Mycket pengar gick till bra advokater. Jag träffade också anhöriga till de som satt i fängelse, förklarar Birgitta Karlström Dorph.

Mötet med Winnie Mandela

Enligt den tidigare politiska aktivisten Horst Kleinschmidt stod Sverige för mellan 60 och 65 procent av budgeten för antiapartheidorganisationen International Defence and Aid Fund for Southern Africa, IDAF. Mellan 1964 och 1991 kanaliserade organisationen 100 miljoner brittiska pund i stöd till politiska fångar och deras familjer i Sydafrika.

Försvaret av politiska fångar ledde till att när åklagaren yrkade dödsstraff, så gick straffet ner till livstid. Under åren mellan 1960 och 1990 så räddades tiotusentals människoliv av insatsen, enligt författaren Per Wästberg, som var involverad i IDAF:s arbete.

Genom en advokatbyrå i Johannesburg fick Birgitta Karlström Dorph kontakt med Winnie Mandela och besökte henne medan Nelson Mandela satt fängslad.

– Vi satt länge och pratade om hennes man och om kampen och om olika kontakter, säger Birgitta Karlström Dorph.

Innan de lämnade Winnie Mandela råkade hon nämna att hon hade en bok om Nelson Mandela i bilen – som var förbjuden. Winnie Mandela ville genast ha boken. Birgitta Karlström Dorph förklarade att hon inte kunde ge henne boken.

– Jag sade: Om jag ger dig boken så begår jag ett brott.

Men Winnie Mandela stod på sig och till slut gav Birgitta Karlström Dorph med sig. Hon gick ut till bilen för att hämta boken.

– Om verksamheten hade blivit känd hade många människor som var involverade i arbetet inom motståndet i Sydafrika råkat mycket illa ut, säger Birgitta Karlström Dorph.

”ANC var förbjudet”

Apartheidregimen dödade anhängare till ANC, the African National Congress, i Zimbabwe, Botswana och Moçambique. Polisen och armén gick in i de svarta förstäderna i Sydafrika för att styra med vapenmakt. De misshandlade och sköt människor som inte flydde i tid. Polisen rev förstäder där svarta bodde.

– De gick in med schaktmaskiner och människor hade inte tid att ta med sig sina ägodelar utan var tvungna att fly, minns Birgitta Karlström Dorph.

Hon besökte aldrig ANC:s kontor eller deltog i några anti-apartheid-konferenser.

– ANC var förbjudet. Var du medlem av ANC så kunde du bli satt i fängelse eller mördad, säger hon och gör ett tecken med ett finger över halsen.

– Vi pratade aldrig om ANC under alla dessa år, tillägger hon.

Hennes nära kontakt med Beyers Naudé kunde ha gjort Birgitta Karlström Dorph till en måltavla.

– Jag var aldrig rädd. Det gällde bara att vara försiktig, säger hon.

Ett underligt inbrott

En gång hade familjen ett underligt inbrott.

– De hade vänt upp och ned på huset, men de tog bara en dräkt och en skjorta. De hade sovit i våra sängar och lämnat vita fingeravtryck på min hårtork. Mina vänner sade att det var typiskt för säkerhetspolisen. Det var för att visa: “Vi vet vem du är. Vi håller koll på dig.”

När familjen hade flyttat in i en ny bostad hittade hon en kula på golvet i hallen och ett hål i fönstret. Det var någon som hade skjutit genom rutan.

– Det var uppenbart att de försökte skrämma oss. Jag tog den där kulan och slängde den i soporna.

Hon minns också ett tillfälle på motorvägen när någon följde efter dem och försökte köra ner dem i diket, men de lyckades köra ifrån bilen.

Många drabbades av apartheidregimens våld och terror. En av Birgitta Karlström Dorphs kontakter i Pretoria påträffades död. Det var en ung man i 25-årsåldern.

– Vi kanaliserade lite pengar till hans organisation. Så var det någon som kontaktade mig och berättade att de hade slängt ner honom i ett gruvhål i Pretoria, säger hon.

”Palmes hemliga agent”

I den svenska dokumentären Palmes hemliga agent, beskrivs Birgitta Karlström Dorphs roll av Popo Molefe, som var med och grundade UDF.

– Utan stödet från en stark och engagerad person som Birgitta Karlström Dorph tror jag inte att vi hade kunnat bilda UDF, säger han.

Popo Molefe blev senare politisk ledare för Sydafrikas nordvästra provins.

Stödet till motståndsrörelser inne i Sydafrika mellan 1985 och 1994 uppgick till 2,3 miljarder kronor i dagens penningvärde, enligt uppgifter från Sida.

Mellan 1972 och 1994 gick nästan 1,7 miljarder kronor, i dagens penningvärde, från Sverige direkt till exilorganisationen ANC, African National Congress. ANC var länge en terroriststämplad organisation i Storbritannien och USA. Stödet hölls till allra största del hemligt fram till början av 1990-talet.

År 1994 tog Sydafrika det första steget in i en demokrati efter årtionden av vit överhöghet och auktoritärt styre i form av apartheid.

Det svenska stödet hade varit mycket större än vad som någonsin uppgavs officiellt.