Nyligen genomförde Thomson Reuters Foundation en undersökning bland biståndsorganisationer om vilka kriser de anser var mest bortglömda av medierna under förra året. Högst på listan hamnade konflikten i Kongo-Kinshasa.

Jan Egeland, generalsekreterare för Norska flyktingrådet, sade i en kommentar att ”brutaliteten i konflikten är chockerande och det nationella och internationella försummelserna upprörande. Jag har sällan upplevt en så stor klyfta mellan behov och hjälpinsatser”.

Andra glömda kriser som lyfts fram av biståndsorganisationerna är de som pågår i Centralafrikanska republiken, runt Tchadsjön, i Jemen, Afghanistan, Sydsudan, Burundi, Nigeria och i Venezuela.

Kriser underrapporterade

Det finns ett behov av att lyfta fram bristen på rapportering kring de stora humanitära kriserna eftersom uppmärksamhet från internationella nyhetsmedier har en mycket viktig roll i arbetet för att finansiera hjälpinsatser. I fallet Kongo-Kinshasa fick FN under förra året in mindre än hälften av de pengar som världsorganisationen vädjat om. Detta samtidigt som en färsk opinionsundersökning i Storbritannien visat att två tredjedelar av de vuxna inte hört om de senaste våldsamheterna i Kongo-Kinshasa.

Förra året skrev jag tillsammans med två andra forskare en rapport med fokus på journalistik som är inriktad på humanitära frågor. Vi anser inte att det räcker att kräva att internationella nyhetsorganisationer gör mer, utan försöker även utröna vilka de främsta orsakerna är till att många stora kriser förblir underrapporterade.

Omfattande missnöje

Rapporten ingår i ett pågående forskningsprojekt om ”humanitär journalistik”, som visar att det är uppenbart att denna journalistik i sig själv befinner sig i en kris.

Inom projektet har vi genomfört en undersökning bland 1 500 personer som är verksamma inom biståndssektorn, vilken visar ett omfattande missnöje med både mängden och kvalitén på de stora mediernas bevakning. Nästan tre fjärdedelar av de tillfrågade menar att nyhetsmedierna rapporterar för lite om humanitära frågor. Bevakningen kritiseras också för att vara allt för selektiv, tillfällig, förenklad och partisk.

Vi har även granskat över 20 000 nyhetsförmedlare för att ta reda på hur många av dem som återkommande rapporterar om humanitära ämnen, genom att välja ut fyra sådana. Endast tolv av de granskade medierna hade rapporterat om samtliga de fyra utvalda frågorna – krisen i Sydsudan, jordbävningen i Aceh 2016, det humanitära toppmötet 2016, och FN:s vädjan om humanitärt bistånd 2017.

Dyr journalistik

Ett av de främsta skälen till att så få nyhetsorganisationer – i synnerhet de kommersiella – återkommande rapporterar om humanitära frågor är att det handlar om en mycket dyr form av journalistik. Det kostar mycket pengar att skicka ut reportrar på fältet, och handlar ofta också om en tidskrävande typ av bevakning.

Vår forskning visar också att nästan alla nyhetsorganisationer som återkommande bevakar dessa frågor är beroende av statligt stöd eller stöd från privata stiftelser.

Med tanke på de höga kostnader och utmaningar som omgärdar bevakningen av humanitära nyheter finns det inga enkla svar på hur bevakningen av underrapporterade kriser ska kunna förbättras.

Stort intresse?

Samtidigt finns det kanske skäl till en viss optimism. En stor undersökning, Aid Attitudes Tracker, som genomförts bland allmänheten i Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA visade nämligen att en bred majoritet av de tillfrågade följer nyhetsbevakning av ”humanitära kriser” mer noggrant än andra typer av utrikesnyheter.

Kanske är det så att fler är intresserade av humanitär journalistisk än många journalister själva tror och att en del av dem till och med är beredda att betala för en bättre bevakning.