Allt uran som används i de svenska kärnkraftverken importeras från Kanada, Australien, Namibia och Kazakstan. Uranbrytning i Sverige förbjöds 2018, men i december lade regeringen fram ett förslag om att det återigen ska tillåtas. Men hur går det till, och vilka konsekvenser får uranbrytning på miljön?
Var finns uran
Uran är ett vanligt förekommande grundämne och en av de mest förekommande metallerna i berggrunden. Brytbara uranfyndigheter har rapporterats i mer än 100 länder, inklusive Sverige. De största urangruvorna finns i Kazakstan, Kanada, Australien, Niger och USA.
Brytning av uran
Uran är ett metalliskt grundämne som bryts på liknande sätt som andra metaller, ofta i dagbrott eller underjordiska gruvor. Brytningen lämnar stora mängder gråberg och sand efter sig, där rester av uran och andra tungmetaller kan finnas kvar.
Dessa restprodukter kan orsaka miljörisker, eftersom gråbergsavfallet kan innehålla järnsulfider som vid vittring leder till försurning och läckage av tungmetaller. Avfallet deponeras vanligtvis i täta dammar eller återförs till brytningsområdet för att minimera miljöpåverkan.
Världens första kommersiella kärnkraftverk startade 1956 i Calder Hall, England. Sveriges första kom 1972 i Oskarshamn.
Processen att utvinna uran
När uranet bryts måste det utvinnas ur malmen. Detta görs genom en process som kallas lakning, där en syra eller bas, som svavelsyra eller sodalösning, används för att lösa upp uranet. Efter att uranet har lösts upp i lösningen extraheras det, vilket skapar ett radioaktivt slam. Slammet lagras i dammar för att förhindra spridning av radioaktivitet. Det urankoncentrat som erhålls kallas yellowcake, ett gulbrunt pulver som är den första produkten från brytningen.
Bearbetning och anrikning
Efter att urankoncentratet (yellowcake) har producerats, genomgår det ytterligare kemiska omvandlingar för att förbereda det för användning i kärnkraftverk. Först omvandlas yellowcake till urantrioxid (UO3), och därefter till uranhexafluorid (UF6), en flyktig gas. Denna gas används i en process som kallas isotopanrikning, där de olika isotoperna av uran, U-235 och U-238, separeras. U-235 är den isotop som används som bränsle i kärnkraftverk, eftersom den är mer benägen att genomgå kärnklyvning.
Isotoper är varianter av ett grundämne som har samma antal protoner, men olika antal neutroner i kärnan.
Genom centrifugering eller gasdiffusion separeras de två isotoperna. U-235 är något lättare än U-238, vilket gör det möjligt att separera dem med hjälp av centrifuger. Denna process höjer koncentrationen av U-235 från den naturliga nivån på 0,7 procent till mellan 3 och 5 procent, vilket är den nivå som krävs för kärnbränsle. (Vid fortsatt anrikning kan även uran med högre halter av U-235 framställas, vilket används vid kärnvapenproduktion.)
Det anrikade uranet omvandlas därefter tillbaka till urandioxid (UO₂), som pressas till små cylindriska pellets. Dessa pellets sintras (värms upp så att de blir hårda och hållbara) vid hög temperatur och placeras i rör av zirkaloy (en värmetålig metallblandning som inte påverkas så lätt av strålning). Rören monteras sedan till bränslestavar som används i kärnkraftsreaktorer.
De svenska kärnkraftverken förbrukar ungefär 1 500–2 000 ton uran per år. Uranet behöver anrikas innan det kan användas som kärnbränsle och anrikningstjänsterna köps främst från Frankrike, Storbritannien och Nederländerna.
Sveriges geologiska undersökning (SGU)Import av uran till Sverige
All uran som används i de svenska kärnkraftverken kommer från länder som Kanada, Australien, Kazakstan och Namibia. Svenska kärnkraftverk köper in uran genom Euratom supply agency (ESA), som tillhandahåller uran till flera europeiska länder. ESA:s syfte är ”att säkerställa en diversifierad och stabil tillgång på uran från flera olika leverantörer, och därmed minska beroendet av enskilda källor”.
I Sverige finns en bränslefabrik i Västerås som drivs av Westinghouse electric Sweden. Där bearbetas det importerade uranet till färdiga bränsleelement som används i svenska reaktorer. En del av detta exporteras i sin tur till andra länder. Samtidigt importeras också färdigt kärnbränsle till Sverige, vilket innebär att inte allt bränsle som används i svenska kärnkraftverk tillverkas här i landet.
Westinghouse electric company ägs av två aktörer: Brookfield renewable partners och Cameco. Båda har huvudkontor i Kanada
Ranstadsverket
I Sverige var uranbrytning en del av den nationella energipolitiken under mitten av 1900-talet. Ranstadsverket var en urangruva och kärnteknisk anläggning som etablerades på gränsen mellan Falköping och Skövde, med syfte att minska Sveriges beroende av uranimport. Projektet var en del av den så kallade ”svenska linjen” som slogs fast i atomenergiutredningen 1955, och det var tänkt att stödja landets utveckling av kärnkraft.
Ranstadsverket började bryta uran ur alunskiffer i mitten av 1960-talet och framställde cirka 200 ton uran under de fyra år verket var i bruk. Trots att det fanns ekonomiska utmaningar, inklusive sjunkande världsmarknadspriser på uran, valde regeringen att driva projektet av energipolitiska skäl. Det visade sig dock vara olönsamt, och lades verket ned 1969.
Under 1970-talet gjordes ett nytt försök att återuppta uranutvinningen vid Ranstadsverket. Detta skedde i samband med den globala oljekrisen, och ansökan om att återuppta verksamheten gjordes av AB Atomenergi.
Men projektet mötte starkt motstånd från både lokalbefolkningen och miljörörelsen, och både Skövde och Falköpings kommuner utnyttjade sin vetorätt och sade nej till projektet. Efter detta valde regeringen att avslå ansökan, och någon ny verksamhet vid Ranstadsverket kom aldrig igång.
