Transpersoner målas ibland ut som en sekt och delar av det som skrivs på opinionssidorna i svenska tidningar är väldigt alarmistiskt. Det är några av slutsatserna i en ny avhandling.
Carin Leibring Svedjedal, doktorand vid Uppsala universitet, har både undersökt hur transpersoner själva använder sig av språket för att forma sin identitet och hur transpersoner diskuterats på tidningarnas opinionssidor under perioden 2019-2023. På opinionssidorna har hon sett att det både finns de som försöker lyfta transpersoners perspektiv, men också de som uttrycker oro för vad en ökad inkludering skulle kunna innebära – till exempel att det skulle missgynna någon annan samhällsgrupp.
Beskrivs som en sekt
Att hon valt att skriva om det här har sin bakgrund i att hon redan 2019 började märka en förändring i debatten kring transfrågor.
− Jag såg att pendeln svängde kraftigt. Helt plötsligt var det ett annat debattklimat kring transpersoner. Det gick från en vilja att göra språket mer könsneutralt och samhället mer inkluderande, till att svänga tillbaka till en mer traditionell och konservativ syn på kön och identitet, säger hon i ett pressmeddelande.
Ett exempel på detta menar hon är att transaktivister ibland beskrivs som en sekt som tvingar andra individer till att göra oåterkalleliga förändringar. Dessutom förekommer det många alarmistiska exempel.
− Det kan till exempel handla om att man drar paralleller till USA, där det varit mycket debatt om hur man ska hantera transkvinnor i kvinnofängelser.
Rädsla för det okända
Carin Leibring Svedjedal tror att det finns en rädsla för det okända hos många som uttalar sig kritiskt i transdebatten. Samtidigt ser hon också att det finns ett politiskt spel som går ut på att begränsa transpersoners rättigheter.
− Det gäller att vara lite medveten och fråga sig: Vad vill de här opinionstexterna väcka för känslor? Och måste jag hoppa på det? Vad finns det för politiska motiv bakom, och vilka röster får komma till tals?
Hon uppmanar också till att ha mer accepterande inställning till det som känns främmande och att till exempel använda det pronomen eller namn som en person ber dig om.
När det gäller användningen av namn och pronomen har hon genom intervjuer med transpersoner kunnat se att det viktigaste för många inte är att omgivningen alltid säger rätt, men att det finns goda intentioner.
− Det kan finnas en föreställning om att transpersoner tar väldigt illa vid sig om man råkar säga fel pronomen. Det är såklart jätteviktigt att man använder korrekta förnamn och pronomen, men de allra flesta i studien har också förståelse för att det tar tid att ställa om. Det viktigaste är att omgivningen har goda intentioner, och att man inte säger fel med flit för att man inte accepterar personens identitet.
Hon menar också att transpersoner i media ofta beskrivs som en enhetlig grupp, men att intervjuerna med transpersoner visar att det finns en väldigt stor variation inom gruppen när det gäller såväl ålder, sysselsättning och fritidsintressen som tankar och erfarenheter.
Mentalt och biologiskt kön
En gemensam nämnare som hon kunnat se hos många transpersoner är dock att de ofta ser det mentala könet som överordnat det biologiska. Det innebär att de anser att man kan tillhöra ett visst kön utan att man nödvändigtvis har korrigerat sitt biologiska kön, något som skiljer sig åt från de gängse beskrivningarna i media.
− Här ser man i stället det biologiska könet som överordnat. Texterna i media bygger på en föreställning om att det är för svårt för transpersoner att transitionera fullt, det vill säga att korrigera det biologiska könet så pass mycket att personen verkligen passerar som man eller kvinna, så därför är det enligt de här opinionstexterna ingen idé att ens försöka, säger Carin Leibring Svedjedal.
Avhandlingen Att vara och göra trans – diskurser om kön och transidentiteter i transpersoners egenvalda självbenämningar och svensk medierapportering 2019–2023 finns tillgänglig på Uppsala universitets hemsida.
