David Fridlund sitter med en öl framför sig på Materia, en kombinerad bar och café i Majorna i Göteborg. Iklädd en hoodie och keps ser han ut som vilken Majornahipster som helst, men vad som inte syns på ytan är att han under de senaste 25 åren har varit med om en märklig resa. 

Resan kan sägas börja 1999 då David Fridlund flyttar från Stockholm till Malmö för att satsa på musiken och startar bandet David & The Citizens. Året innan har hans mamma tagit livet av sig efter en lång tid av psykisk ohälsa, och låtarna på David & The Citizens första skiva, For all happy endings, blir ett sätt för honom att bearbeta sorgen. Bandet blir omtalat i indiekretsar, de spelar på många festivaler och släpper flera album som får fina recensioner. Det är också i den här vevan som David Fridlund träffar Sara Culler som han senare kommer att gifta sig med. Sara Culler kom att ingå i bandet som körsångerska men hade också en egen solokarriär som artist med framgångar i USA och Asien.

Sagan får abrupt slut

Men efter åtta år och tre album med David & The Citizens tar sagan med bandet ett abrupt slut. På deras hemsida kan man läsa att alla medlemmar i bandet (som vid den här tidpunkten består av Conny Fridh, Magnus Bjerkert och John Bjerkert) utom David Fridlund själv har valt att lämna bandet på grund av kommunikationssvårigheter. Bandet har en inbokad Europaturné som de tvingas ställa in. Det som skulle bli ett nytt steg i karriären blir istället en kraschlandning. David gör efter avhoppen ett försök att starta upp bandet på nytt men hittar inga nya medlemmar, istället spelar han in en soloskiva. 

Hur ser du på allt det här nu i efterhand?

– Vi var ute och spelade väldigt mycket och jag ville att Sara, min exfru, skulle följa med för att det skulle bli bättre i vårt förhållande. Men det slutade med att hon tog över mer och mer och ville ha en större plats i bandet, vilket de andra inte ville. Och jag kunde inte förstå det. I efterhand känns det bara väldigt sorgligt och onödigt.  

Slutar spela, tappar kontakt

Några år efter splittringen flyttar David Fridlund och Sara Culler till USA, där Sara är uppväxt. Först bor de i Austin i sju år och därefter i Santa Fe. Tanken är att de ska starta ett nytt liv där, men det blir inte alls som de har tänkt sig. Sara Culler lider av en svår kronisk sjukdom som gör att hon inte kan jobba, och David Fridlund tvingas att ta en massa olika ströjobb för att de ska ha råd med mat och mediciner. Flera gånger går han via sociala medier ut och vädjar om pengar för att de ska klara sig. Samtidigt blir deras förhållande alltmer destruktivt, som David Fridlund beskriver det. Han känner sig instängd och hittar inga nya vänner. Dessutom har han tröttnat på musiken och har helt slutat spela. Under loppet av tio år flyttar de elva gånger eftersom de har svårt att betala hyran. 

Samtidigt har David Fridlund tappat all kontakt med folk han känner i Sverige, förutom sin pappa som han pratar en del med över Skype. Han är övertygad om att medlemmarna i hans gamla band hatar honom, vilket leder till att han inte pratar med någon av dem på femton år. Den enda gången han åker tillbaka till Sverige under de tretton åren i USA är 2011, strax efter flytten, för att tömma ett vindsförråd. 

– På ett sätt känns det som att de där tretton åren i USA är som en stor parentes i mitt liv. Jag hade inga kompisar, jag gjorde ingenting. Jag tjänade inga pengar i stort sett, fast jag jobbade heltid, och jag var verkligen borta från allting. Men samtidigt lärde jag mig väldigt mycket om mig själv och jag träffade en del väldigt intressanta människor. 

2019 börjar David Fridlund till slut att spela in ny musik igen med ett soloprojekt som han kallar för Citizens Band Orchestra. Resultatet blir ett ganska vemodigt album som handlar om människor han mött under åren i USA.

Det är ganska roligt att kalla ett soloprojekt för ”band orchestra”.

– Ja jag vet, det är lite storhetsvansinne. Jag hade en idé om att jag skulle få ihop ett band när vi bodde i Santa Fé, men jag hittade inga som höll på med musik. Det var en kille som spelade tuba och hade olika klezmerband, så jag försökte få ihop något med honom men han var så upptagen så det blev aldrig någonting. 

Varm återförening 

2022 bestämmer sig David Fridlund trots allt för att åka hem till Sverige för första gången på elva år för två veckors semester. I samband med att han ska åka hem hör han av sig till David & The Citizens gamla bokare som frågar honom om han inte ska passa på att dra ihop bandet igen och göra en spelning. David Fridlund, som tror att alla i bandet hatar honom, är väldigt tveksam först men låter sig ändå övertalas. 

– Vi hade bestämt att vi skulle mötas utanför studion där vi spelade in vår första skiva. Jag kommer ihåg att jag satt där utanför och väntade och var så jävla nervös. När Conny, som spelar bas i bandet, kom dit visste jag inte om jag skulle sträcka ut handen och hälsa. Men han bara kramade om mig och utbrast: David, vad kul att se dig! Det kändes bara varmt och fint, sen repade vi i tre dagar och hade jättekul. 

Efter en liten spelning på ett café gör de också en större återföreningsspelning på Malmöfestivalen. David Fridlund, som tror att bandet ska vara bortglömt efter alla år i USA, blir överraskad av att se så mycket folk. 

”En kreativ ketchupflaska”

Efter det här är det med tungt hjärta han återvänder till USA och livet där. Sara Culler har tack vare en behandling blivit bättre från sin sjukdom, men däremot har deras förhållande gradvis blivit sämre. David vill skiljas och komma bort och till slut säger han att han inte såg något annat alternativ än att sticka från allt. 

Utan att säga ett ord till någon så packar han en dag en resväska, tar sin gitarr och sätter sig på ett flygplan från Dallas till London. Upplevelsen har han skildrat i en av sina nya låtar som heter ”American Airlines”.

Numera bor han alltså i Göteborg där han hamnade på grund av sin nya flickvän. Där har han också startat bandet ior tillsammans med en gitarrist som förvirrande nog heter nästan samma sak, Daniel Fridlund, samt Mattias Engwall på bas och David Bergström på trummor. Förutom den nämnda “American Airlines” har de släppt ytterligare en singel som heter ”Harry Potter” och i slutet av maj släppptes ett album. Till skillnad från David & The Citizens och Davids soloskivor så är texterna i ior på svenska. 

– När jag kom tillbaka till Sverige skrev jag sex av låtarna som kommer vara med på skivan på bara tio dagar. Det var som en kreativ ketchupflaska, allt kom bara ut. Jag hade ju inte skrivit på svenska innan heller så det kändes som att få tillgång till ett helt nytt bibliotek när jag började göra det. 

Jag tycker att det märks att det är en annan typ av låtskrivande på de här nya låtarna. 

– Ja, det kändes mycket friare. Om man jämför med Citizens Band Orchestra som jag skrev i USA så var det mycket ledsna och stillsamma låtar, med ior känns som en euforisk samling låtar med mycket glädje, lättnad och kärlek. 

 Har ni pratat om att spela in ny musik med David & The Citizens också?

– Ja, vi har börjat skicka lite demo-inspelningar till varandra och jag hoppas att vi kan ta tag i det inom det närmaste året. Alla är sugna i alla fall, så det är mest en fråga om tid och pengar. 

Under åren i USA jobbade David Fridlund bland annat i en second hand-butik, med att rensa ogräs och städa ur förråd och som Uber-chaufför. Han ägnade sig också en del åt att teckna. Under åren med David & The Citizens ritade David Fridlund alla skivomslag, när han släppte musiken fick istället tecknandet en större plats i vardagen och blev hans kreativa ventil i en annars väldigt oinspirerande vardag. Under de sista sex åren, då de bodde i Santa Fe, jobbade han på matvarukedjan Whole Foods Market där han ”skivade bröd och skrev happy birthday på födelsedagstårtor”.

– Vi hade ett bra team, vi slängde käft och hade en trevlig atmosfär. Men jag sa alltid till dem att en vacker dag kommer jag inte vara kvar här längre och jag kommer inte säga något innan jag sticker. Det var bara en känsla jag hade, och sen blev det ju så. 

– Det är ganska konstigt att ha ett liv och sen bara klippa av det och starta ett nytt. Men det har varit så i stora delar av mitt liv. När jag flyttade från Malmö så klippte jag med allt det. Sen bodde jag sju år i Austin innan vi flyttade till Santa Fe och då klippte jag med allt i Austin. Och nu är jag här. 

David Fridlund säger att han knappt har några ägodelar. När han flyttade från Malmö gjorde han sig av med allting och när han flyttade tillbaka från USA tog han bara med sig gitarren och en liten väska. 

– Men det är inte som att jag saknar någonting. Jo, min trumpet önskar jag att jag hade tagit med, men jag glömde att packa ner den.