Insamlingen Mitt liv startade för drygt tre år sedan av Nordiska museet i samarbete med UR. Sedan dess har i dagsläget 5 345 skolelever från norr till söder deltagit i projektet via sina skolor. Och nu kan alla som är intresserade gå in och läsa barnens berättelser. Man kan också gå tillbaka och jämföra dem med berättelser från 1942 respektive 1973 då Nordiska museet gjorde liknande insamlingar.

– Historiskt sett så är det mest vuxna som har berättat om sin egen barndom, man har sällan gått direkt till barnen och frågat hur det är att vara barn. Men 1942 gjordes en ganska revolutionerande insamling som sedan dess har legat i Nordiska museet arkiv. Och nu har vi gjort en ny insamling som man kan läsa tillsammans med de gamla, berättar Jörgen Löwenfeldt som är projektledare på Nordiska museet.

I de nya berättelserna kan man bland annat ta del av hur olika barn har reagerat på pandemin och på krigsutbrottet i Ukraina. Och i de äldre kan man se hur det var att leva som barn under andra världskriget, eller under oljekrisen 1973.

Om man jämför det som eleverna berättar i dag med det som berättades 1942 och 1973 – går det att se några likheter?

– Det är en bra fråga. Skillnaderna är ju ganska uppenbara. På 40-talet kunde vissa barn skriva att de inte fick göra läxorna förrän de hade jobbat klart hemma och det fanns ju ingen tv till exempel. Tittar vi på 1973 så var det vanligt att barnen lyssnade på vinyl när de kom hem från skolan. I dag är det ju mest vanligt med olika skärmar. Men likheterna är förstås att de har samma biologiska utveckling, de har tankar och drömmar om livet och döden, vad de ska bli i framtiden eller vad de ska göra på jullovet, säger Jörgen Löwenfeldt och fortsätter:

– En intressant skillnad är också att barnen som bodde på glesbygden 1942 hade lite längre till att kunna prata med sina kompisar medan barnen i dag har med sig kompisarna på fickan hela tiden.

Krig blir vardag

Jörgen Löwenfeldt säger också att många barn reagerade på Rysslands invasion i Ukraina precis i början, men därefter hamnade det ganska snabbt i bakgrunden. På samma sätt har man sett att andra världskriget inte var så närvarande i många barns liv som man kanske skulle kunna tro 1942 eftersom det efter ett tag blev vardag.

Tillsammans med UR har Nordiska museet också skapat en utställning, eller museal äventyrspark, i sin källare, som de kallar för Tidsvalvet. Här kan man uppleva hur ens liv hade varit om man fötts i en annan tid. Dessutom har UR producerat en tv-serie som heter Jakten på den glömda historien samt radioserien Hälsning till framtiden.

”Kan inte ta för givet att saker sparas”

Syftet med allting är att unga personer ska känna att de är en del av historien, men också att historien är en del av dem, samt att uppmärksamma samhällsfrågor i barnens perspektiv nu och då.

– Det är viktigt att förklara hur historia fungerar, att om man inte dokumenterar något så sparas heller ingenting för eftervärlden. Vi kan inte heller ta för givet att det som skrivs i dag på plattformar som Facebook kommer att finnas kvar i framtiden. Så om framtidens forskare ska förstå hur det var att vara barn på 2020-talet så måste vi skriva ner det. Det är också en del av projektet, säger Jörgen Löwenfeldt.

Han säger också att han tror att om man får syn på sin egen plats i historien så kan det bidra till att man höjer blicken och börjar tänka mer långsiktigt, till exempel på hur man kan ta hand om planeten och hur man konsumerar.

Förutom text kan man även skicka bilder, ljud och videor, är det många som gör det?

– Ja det är ganska många. En del skickar in sina Tiktok-filmer som visar vad de har gjort under dagen och det är ju också ett sätt att dokumentera på.