I ett inlägg på sin facebookvägg skriver Birger Schlaug, angående Grön Ungdoms förslag att avveckla språkrören, att för dem som är uppväxta i den nyliberala eran kan idén med språkrör kännas märklig och att den ideologiska markering som språkrören är, vilken syftar till att undvika partiledardiktatur och överdrivet fokus på politikens förpackning och istället fokusera på dess innehåll, saknar betydelse för kritikerna.
Jag tror att han har rätt. Dessutom tror jag att den dödliga sjukdom som nyliberalism är har ätit sig in så till den grad i samhällskroppen, att många människor inte ens kan föreställa sig ett alternativ till den. För det som Schlaug, och en del andra, talar om är i grunden ett annat slags samhälle. Ett där solidaritet och omsorg har utrymme, utan att nyliberalismens ekonomiska maskintänk har sipprat in i varje springa och vrå av samhällskroppen.
Nyliberalismen är ett virus, ett mycket smittsamt och i högsta grad dödligt virus. Släpps det in i ett sammanhang så har det snart tagit över alla. Och inte nog med det, det är våra tankar, känslor, idéer och föreställningar det livnär sig på. Plötsligt har det blivit näst intill omöjligt att tänka sig att det skulle gå alldeles utmärkt att bygga ett samhälle och en värld på helt andra grunder än de nyliberala; att allt från vårt utbildningsväsende till våra arbetsliv skulle kunna se helt annorlunda ut. Formas utifrån lyhördhet, respekt och omtanke om oss själva och alla andra varelser – alltså om människor, djur, träd, vatten o s v – och lämna utrymme för just liv, levande.
När jag sedan, kanske tio minuter efter att jag läst Schlaugs inlägg, uppfångar att ärkenyliberalen Johan Pehrson besvarat extremt intima frågor i en podd, och att DN nu publicerat en kommentar med anledning av detta, så känner jag hur min medieutmattning når nya, hittills oanade nivåer. Min första tanke är att det inte kan vara sant, men jag förstår ju samtidigt att det är just precis det. Det intimt privata har blivit det som media vill presentera för oss, inte längre bara i skvallerpressen, utan överallt och hela tiden. Att det sedan finns populister som beredvilligt svarar på anstötliga frågor i poddar, ja, det är inte något helt nytt. Frågan är väl vad de förväntar sig att uppnå med det och vad det efterhand leder till i fråga om vad vi medieutsatta förväntas tolerera.
Är det verkligen såhär dumt i huvudet vi ska ha det?
Förmodligen är det så att inte heller många mediemänniskor idag kan föreställa sig en annan värld, så indränkt i nyliberalismens virus som stora delar av medievärlden är. Så istället för att ta upp något viktigt, eller åtminstone rimligt, så ställer den frågor som inte har ett dugg i det offentliga att göra till partiledare vars enda syfte tycks vara att rikta strålkastarljuset mot sig själva. Den absoluta avsaknaden av innehåll, annat än den nyliberala dödsagenda som deras politik består av, den får vi så att säga på köpet.
