Hot i arbetet är vardag för bibliotekarier, museianställda och kommunikatörer – och det riskerar tysta det öppna fria samhället. Det skriver fackförbundet DIK, som undersökt trakasserier, hat och hot mot sina offentliganställda medlemmar.
– Kan du ens svenska?
– Kan du gå och hämta en riktig bibliotekarie?
Det är exempel på vad bibliotekarier med rötter i andra delar av världen har fått höra på jobbet, enligt en undersökning från fackförbundet DIK. En av fem bibliotekarier uppger att de har utsatts för hat eller kränkningar i tjänst.
Fackförbundet organiserar akademiker inom kultur- och kommunikationsbranschen, däribland bibliotekarier, museianställda, arkivarier och kommunikatörer. Bland de 3 428 DIK-anslutna som besvarade enkäten som ligger till grund för rapporten uppger var femte att deras arbetsplats har utsatts för hot. Det kan röra sig om bombhot, stenkastning eller dödshot mot personalen.
– Samhället har hårdnat. Hat, hot och trakasserier har blivit vardag för många av DIK:s offentliganställda medlemmar. De arbetar i verksamheter som är det öppna demokratiska samhällets kärna – i museer, på bibliotek, med kommunikation och i arkiv. Angrepp mot dem är ett sätt att tysta och styra vad och vem som får finnas i det offentliga rummet, säger DIK:s förbundsordförande Anna Troberg i ett uttalande.
15 procent av personerna som besvarat enkäten uppger att de i sin yrkesutövning utsatts för kränkning och/eller hatiska kommentarer från allmänheten under de senaste två åren.
Det hat och hot som drabbar offentliganställda kulturarbetare följer ett tydligt mönster, enligt rapporten, som bär namnet Hakkors utanför museet. Rasism är mest förekommande, följt av sexism och hbtq-hat.
”Detta gör attackerna på en gång övergripande strukturella och intimt personliga. Det är ytterst allvarligt. För DIK:s offentliganställda är det en akut arbetsmiljöfråga. För samhället i stort är det en lika akut demokratifråga”, skriver DIK:s ordförande Anna Troberg i fackförbundets tidning Magasin K.
I rapporten beskrivs hur museianställda möts av hakkors, och filmas och hotas av nazister. Bibliotekarier dödshotas när de arrangerar sagostunder med dragqueens. En person berättar hur man inte kan publicera något som ”rör kontakter mellan Sverige och den muslimska världen under vikingatiden, eller om krigargravar med kvinnoskelett” utan att bli döds- eller bombhotad.
Arbetsgivaren behöver ta ansvar
Följden av kulturarbetarnas utsatthet blir, skriver Anna Troberg, att den ”demokratiska kärnan” riskerar att brista: ”Människor tystnar. Verksamheter väljer den enkla vägen före den rätta. Viktigt innehåll väljs bort. Inte för att man inte vet bättre, utan för att ett jobb faktiskt bara är ett jobb och den egna och familjens säkerhet väger tyngre.”
Med anledning av det DIK:s medlemmar utsätts för på arbetsplatsen föreslår fackförbundet att arbetsgivare tar större ansvar för att definiera hot och våld som arbetsmiljöproblem som de arbetar mot.
– Ingen ska behöva vara rädd på jobbet. Arbetsgivarna måste ta ett större ansvar. DIK kräver också att lagen skärps så att hat, hot och trakasserier även från utomstående, som besökare och allmänhet, ska omfattas av arbetsgivarens arbetsmiljöansvar, säger Anna Troberg.
DIK föreslår även vad man kallar en ”riskdelningsmekanism”, en slags fond verksamheter kan ansöka om offentligt stöd för att få extra säkerhetskostnader täckta. Detta för att inte kulturinstitutionerna ska avstå från projekt av rädsla för hat och hot.
