Det positiva med att införa en villkorslös basinkomst verkar uppenbart. Att ha en ekonomisk trygghet i botten skulle förändra så mycket för så många. Alla som nu kämpar med oron för hur Försäkringskassan ska bedöma deras sjukdom. Alla som far runt på osäkra jobb och aldrig vet hur månaden ska gå ihop. Alla som inte lyckas passa in i blanketternas rutor på ett eller annat sätt.

En massa måsten i livet skulle bli onödiga. Och med frihet att råda över tiden skulle vi bli fria att upptäcka vad vi vill, kan och behöver. Det finns numera många studier som visar att det är vad som händer. Människor mår bättre, lever mer hälsosamma liv och blir mer aktiva. Inte tvärtom.

Ändå är rösterna som höjs emot basinkomst så många. Men vad går argumenten egentligen ut på? Flera av dem framförs av statsvetare och nationalekonomer i Syre i förra veckans pappersmagasin om basinkomst.
Statsvetaren Bo Rothstein, till exempel. Han tycker att idén är dålig – han ”ser framför sig att folk, som egentligen skulle kunna jobba, skulle fastna i ett proletariat där de levde enbart av basinkomsten”.

Med andra ord ser han framför sig hur människor väljer att klara sig med lite och gör något annat med sin tid. Att han väljer att kalla det för att fastna i ett proletariat är lite lustigt. Definitionen av en proletär är ju en person som inte har något annat att leva av än att sälja sin arbetskraft. I den meningen tillhör de allra flesta av oss proletariatet.

Varför det här med att välja bort lönearbete och materiellt överflöd skulle vara en beklaglig situation som människor skulle ”fastna i” förklarar han inte. Av intervjun där han säger detta framgår däremot att han tror att viktigt arbete skulle bli ogjort. Han undrar hur man etiskt kan försvara att arbetsföra människor får pengar att leva av utan att jobba ”samtidigt som det finns enormt stora behov av mer personal inom till exempel äldreomsorgen”.

Det är en undran som går att förstå, rent teoretiskt. Men erfarenheterna pekar inte alls på att människor som får basinkomst väljer bort arbete. En och annan, kanske. Under en tid. Men till och med de långtidsarbetslösa i Finland som fick basinkomst 2015–2017 arbetade lite mer än de hade gjort innan. Inte så mycket mer, för arbetsmarknaden var som den var. Men inte mindre.

I det långa loppet kanske det skulle se annorlunda ut, men då skulle det vara en del av en större samhällsförändring. Folks ryggar, nackar och psyken skulle inte slitas så hårt om vi hade friheten att anpassa våra insatser efter ork och vilja. Även äldre personer skulle så småningom behöva mindre hjälp i vardagen. Vi skulle ha mer tid för varandra.

Den sortens förändringar går långsamt, och jag tror att även införandet av basinkomst bör få ta sin tid. Om det uppstår obalans på vägen är det problem som går att lösa – mycket enklare än de problem som dagens tillväxtsamhälle skapar.

Jobb i äldrevården har för övrigt inte bara baksidor. Jag tror att många som i dag väljer bort det som heltidsjobb gärna skulle arbeta med äldre på deltid. Äldrevården är förstås bara ett exempel – men detsamma gäller säkert även andra tunga jobb där man gör uppenbar nytta.

Vi vill ju göra nytta och vara till glädje för andra. Paradoxalt nog är det också ett ganska vanligt argument mot basinkomst: Vi vill arbeta. Ja, så låt oss göra det för att vi vill. Eller för att vi känner att vi behövs. Eller för att tjäna ihop till lite mer än bara livets nödtorft. Om det ändå finns seriösa farhågor för att viktiga arbeten skulle väljas bort – gör en studie till. Kanske på någon liten ort med många äldre. Se vad som händer istället för att låta ogrundade farhågor välta hela lasset.

Bo Rothstein och flera andra tror också att folk skulle vara ovilliga att betala skatt för att andra ska slippa jobba. Ja, hundra år av arbetslinje och ännu fler av protestantisk moralism har satt sig i ryggmärgen på folk, och kanske är det därför det är så svårt just i Sverige: den kungliga svenska avundsjukan.

Men om man tar sig tid att tänka efter är det inte heller ett hållbart argument. Det är under en begränsad del av livet som vi lönearbetar, längre för en del, kortare för andra. Det är en överenskommelse som vi lever med. För det första skulle vi allihop ha möjligheten att säga stopp ett tag när det blir för mycket. Ingen skulle behöva arbeta sig sjuk. För det andra betalar vi i dag skatt för att stora grupper ska ägna sin tid åt att bevilja eller inte bevilja andra deras dagliga bröd. Det skulle vi slippa med basinkomst.